Niklas Ekdal: Trump har gjort Iran till världens nya maktfaktor

Trots förhandlingar vet ingen hur konflikten i Mellanöstern kommer att sluta, eller vad notan blir för världsekonomin. De rörliga delarna i den helvetesmaskin som satts i gång är helt enkelt för många.

Ju osäkrare framtid, desto viktigare att ha koll på det förflutna. I den mån Donald Trump bryr sig om historia tycks han köpa myten om väst som världsalltets eviga centrum. Enligt denna skapelseberättelse har alla väger lett till Washington, ungefär så här: Antikens Grekland föregick Rom, som pekade framåt mot det kristna Europa, renässansen, upplysningen, upptäckterna och den industriella revolutionen, som kröntes med frihet när hela härligheten fick sin fullbordan i USA.

I ett längre perspektiv är detta förstås nonsens. Den västliga dominansen har varit en relativt kort episod, jämfört med de millennier när allt kretsade kring sidenvägarna genom Centralasien, med Persien som kommersiell och kulturell medelpunkt.

Åt vilket håll blickade Alexander den store när han skulle erövra världen? Den självklara riktningen var österut. I Europa fanns inget av värde eller intresse på 300-talet före Kristus. Först med 1500-talets upptäcktsresor förändrades bilden.

Irans stryptag på världsekonomin 2026 är en makaber påminnelse om denna långa historia, och om geografins obönhörliga betydelse. Donald Trump har gjort allt i sin makt för att återställa en urgammal ordning, förskjuta civilisationens epicentrum tillbaka till Asien.

Kina jobbar i sin tur heltid på att återställa Sidenvägen, fysiskt och symboliskt. Även om energikrisen kortsiktigt slår hårt mot Asien är Irankriget en strategisk gåva till Peking.

Dels handlar det om handelsflöden, dels om demokratiers trovärdighet. Västvärldens sekelgamla attityd till Gulfstaterna har fått en smäll den kanske aldrig hämtar sig ifrån: skicka oljan, ta pengarna, håll käften.

Irans maktdemonstration – eller ekonomiska terrorism – lär göra intryck på andra fossilstater med tvivelaktiga regimer, som Irak och Saudiarabien. Oljekriserna 1973 och 1979 gav en försmak av denna dynamik. Dagens värld är ännu mer komplicerad och instabil.

Den politiska skadan av Donald Trumps infall kan visa sig dyrare än den finansiella. Hela världen (med undantag för det förtryckta iranska folket) tror nu mer på vad som sägs från Teheran än vad som sägs från Washington. Surrealistiskt men sant.

I det läget står hoppet till Europa. Finlands president Alexander Stubb har formulerat det bäst, med betoningen på ”värdebaserad realism”. Om det öppna samhället och den öppna handeln ska ha en chans måste demokratierna, de som fortfarande går och står, bygga allianser med det globala syd.

Då är det oundvikligt att erkänna gamla oförrätter. I modern tid handlar det om en lika cynisk som snurrig stormaktspolitik i Mellanöstern, där USA fortsatt traditionen från Storbritannien och Ryssland. Gränsdragning och manipulation i regionen har sällan varit realistisk, än mindre värdebaserad.

Lika viktigt är att dra lärdom av läxor längre tillbaka i tiden. Korståg och religionskrig är värdelöst för affärerna. Säkra handelsvägar är allt. Imperier blir mäktiga när de kontrollerar flöden av varor och information, inte bara genom militär styrka. Framför allt blomstrar de under epoker av öppenhet och tolerans. Det gamla Persien var en gång legendariskt för detta.