Provokatören utmanade kyrkan: "Hade ett helgons integritet"

Den 2 november 1908 trängde sig Knut Wicksell upp på scenen i ett fullsatt Folkets hus för att hålla sin föreläsning om ”Tronen, altaret, svärdet och penningpåsen”. Att en polis var närvarande för att bevaka talet avskräckte inte den radikale ekonomen. Snarare tvärtom. I en särskilt laddad passage drev Knut Wicksell med jungfrufödelsen och lät en bitter Josef utbrista: ”Det var då själva fan, att den heliga ande inte kunde låta mig få göra min lilla Jesus själv!”

Knut Wicksell dömdes till två månaders fängelse för hädelse. Tiden bakom lås och bom ägnade han åt att skriva en pamflett om befolkningsläran.

Sådan var han – såvitt jag vet Sveriges ende ekonomiprofessor som dömts till fängelse. Knut Wicksell var en briljant intellektuell som inspirerade några av 1900-talets viktigaste ekonomiska skolbildningar och lade grunden för den moderna penningpolitiken. Men han var samtidigt kompromisslöst radikal och grälsjuk, och gav upphov till upprepade skandaler. Tänk August Strindberg som nationalekonom.

Knut Wicksell föddes i Stockholm den 20 december 1851 i en entreprenöriell familj. Hans pappa var en skicklig småföretagare som började sin bana som bodbetjänt, men så småningom drev en livsmedelsaffär och ägde ett par hyresfastigheter. Modern kom från en småföretagarfamilj med anor från Ungern.

Det var av allt att döma en lycklig barndom, präglad av intensiva och kvicka samtal, där barnen älskade att, som de kallade det, ”wicksella” i diskussionerna. Men vid 15 års ålder hade han hunnit förlora båda sina föräldrar och tillvaron fick en mörkare ton. År 1869 flyttade han till Uppsala för att studera matematik, men en religiös kris knuffade honom av den raka karriärbanan.

I stället blev han en av de tongivande radikaler som under andra hälften av 1800-talet utmanade kyrkan, monarkin och militären. Samtidigt omprövades gamla värderingar och institutioner i takt med industrialiseringen, urbaniseringen och arbetarrörelsens framväxt. Han umgicks med personer som August Strindberg, Ellen Key, Hjalmar Branting och Karl Staaff. Som motståndare till äktenskapet beseglade han inte relationen med livspartnern Anna Bugge med en vigsel, utan genom ett kontrakt.

Särskilt de nymalthusianska idéerna om överbefolkning fick ett avgörande inflytande på den unge Knut Wicksell, vilket ledde till hans offentliga genombrott. Vid ett föredrag för en nykterhetsloge år 1880 väckte han ramaskri genom att, som en av de första i Sverige, argumentera för användning av preventivmedel för att begränsa barnafödandet. Hela Uppsala förfasades och universitetet satte press för att han skulle ändra sig. Men i den trotsighet som snart skulle visa sig vara en del av hans natur svarade Knut Wicksell genom att publicera talet tillsammans med ett genmäle till kritikerna.

Samhällsengagemanget gjorde honom allt mindre intresserad av matematiken, samtidigt som akademin blev alltmer misstänksam mot honom. Knut Wicksell började därför försörja sig genom fria föreläsningar och artikelskrivande, om alla möjliga ämnen, från utvandring till prostitution – där slutsatsen allt som oftast var att befolkningen var för stor.

I jakten på försörjning började han fundera om det gick att kombinera samhällsengagemanget med sin fallenhet för matematik. Svaret kom 1889, när han blev djupt fascinerad av den österrikiske ekonomen Eugen von Böhm-Bawerks verk om kapitalräntan. Han skulle bli nationalekonom.

Med stöd från den Lorénska stiftelsen inledde Knut Wicksell ett extremt produktivt 1890-tal. Han disputerade samtidigt som han publicerade tre betydelsefulla nationalekonomiska verk som fortfarande fascinerar. Dessutom ägnade han två år åt juridiska studier.

Just juridiken var bara ett av många hinder akademin placerade i hans väg. Vid sekelskiftet fanns endast två professurer i nationalekonomi – en i Uppsala och en i Lund. Stockholm vägrade utlysa någon tjänst, enligt uppgift av rädsla för att bråkstaken Knut Wicksell skulle söka den. I Uppsala hade han gjort sig omöjlig, men i Lund fanns en chans. Eftersom nationalekonomin låg under den juridiska fakulteten krävdes emellertid att han först tog juristexamen för att ens få lämna in en ansökan.

Med sedvanlig envishet gjorde Knut Wicksell just det. Samtidigt är det svårt att inte fundera över vad Sverige – och kanske mänskligheten – gick miste om när en av sin tids mest begåvade nationalekonomer tvingades ägna två år av sin mest kreativa period åt juridiska studier.

År 1900 kunde Knut Wicksell äntligen ansöka om professuren hos kungen. Till hustruns förfäran vägrade han att underteckna den med det traditionella ”underdånigst”, utan valde i stället ”vördsamt”. Lyckligtvis blev det inget hinder. Vid en musikafton i Lund spred sig ryktet om utnämningen som en löpeld. ”Reaktionen blev den förväntade”, skrev ett ögonvittne. ”Åh så förskräckligt!”

Detta ögonblick fångar det moderna Sveriges genombrott i miniatyr. En outsider med omstörtande åsikter lyckades genom skarpsinne och målmedvetenhet bryta ned universitetens slutna ordning.

Gunnar Myrdal sammanfattade långt senare Knut Wicksells mest tilltalande, men också mest provocerande, egenskap:

”Wicksell hade ett helgons integritet. Få människor har gått genom livet så orörda av moraliska kompromisser som han … På samma gång var han orubbligt omänsklig i att följa sina egna moraliska övertygelser in absurdum såsom dessa utkristalliserade sig i hans egendomliga puritanska och materialistiska sinne.”

Knut Wicksell var en provokatör som helt enkelt hade svårt att sluta ”wicksella”. Ibland tvingades hans studenter skydda honom från slagsmål när han, i tid och otid, skulle anmäla sin avvikande och ovälkomna mening.

Och även om eftervärlden skulle ge honom rätt i mycket finns det gott om ståndpunkter som skulle chocka även dagens läsare. I en pamflett argumenterade han för att Sverige borde avskaffa sitt försvar och ansluta sig till Ryssland, eftersom landet ändå inte hade råd att försvara sig på egen hand. I ett föredrag pläderade han för eutanasi av obotligt sjuka och svagsinta.

Det blev många pamfletter och artiklar, men bortsett från de första delarna av en lärobok skrev Knut Wicksell inte fler böcker efter att han fått sin professur. Ett skäl var det svala mottagandet från kollegerna – tills en yngre generation ekonomer, med Eli Heckscher i spetsen, upptäckte honom. Dessutom var hans studenter inte blivande ekonomer, utan jurister. Han saknade den akadmiska miljö som sporrar kreativiteten.

Men Knut Wicksell hade stort inflytande på andra sätt. Som oberoende vänsterman stod han arbetarrörelsen nära. ”Samarbete med socialisterna, icke strid med dem”, såg han som alla frihetsvänners lösen, då han ansåg att liberaler och socialister delade målet om lika rättigheter och möjligheter för alla.

Det gjorde att även socialdemokrater lyssnade på Knut Wicksells kritik mot marxismens arbetsvärdelära och planekonomi. Han framhöll att omfördelning måste kombineras med en ekonomi där arbetsmarknad och varupriser styrs av tillgång och efterfrågan. Han menade att vinstintresset är ”själva nerven i det stora flertalets verksamhet”.

Framför allt varnade han för att en stat som tar kontroll över ekonomin riskerar att bli auktoritär. Den profetiska innebörden i en av hans fantastiska formuleringar framstår tydligt efter de realsocialistiska katastroferna i öst: ”Bäst torde därför vara att … låta ’staten’ förbli fattig, emedan den vanligen endast på detta sätt kan förmås att vara – hövlig.”

Knut Wicksell bidrog till att många socialdemokrater övergav idéerna om förstatliganden och planekonomi och, åtminstone under långa perioder, slöt fred med det marknadsekonomiska systemet.

Två vitt skilda nationalekonomiska skolor har inspirerats djupt av Knut Wicksells 1890-talsverk. Stockholmsskolan, med namn som Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Erik Lindahl, byggde på Knut Wicksells insikt att skillnaden mellan den ”naturliga räntan” och bankräntan kan utlösa processer där priser och ekonomisk aktivitet börjar skena eller kollapsa i självförstärkande spiraler. För dem blev detta ett argument för att staten ibland behöver gripa in och stabilisera konjunkturerna.

När James M. Buchanan höll sin Nobelföreläsning 1986 konstaterade han att han aldrig hade stått där utan Knut Wicksell. James M. Buchanan berättade hur han 1948 snubblat över en bortglömd text av Knut Wicksell, skriven på tyska, som argumenterade för att beskattning endast är rättvis om ingen behöver betala mer för något än hon tycker att det är värt. För att uppnå detta krävdes enhällighet – eller åtminstone kvalificerad majoritet – för att förhindra att tillfälliga maktblock tvingar andra att finansiera deras särintressen.

Detta blev gnistan till den inflytelserika public choiceskolan, som analyserar politiken utan romantiska illusioner. Politiken ses inte som en strävan efter det allmänna bästa, utan som ett strategiskt spel mellan egenintresserade aktörer.

Som om det inte vore nog är Knut Wicksell också en av pionjärerna bakom den moderna penningpolitiken, enligt Lundaekonomen Lars Jonung. Redan 1898 argumenterade Knut Wicksell för att en centralbanks mål bör vara att upprätthålla prisstabilitet och att den korta räntan ska användas för att styra inflationstakten. Lars Jonung har därför återkommande hävdat att den självklara konsekvensen är att Knut Wicksells porträtt borde pryda någon av Riksbankens sedlar.

Hur hann Knut Wicksell med så mycket på så många olika områden? En del av svaret finns i samvetsäktenskapet med Anna Bugge. Hon var inte bara en jämbördig intellektuell som hjälpte honom att strukturera tankarna. Hon var också den praktiskt lagda som organiserade den excentriske makens tillvaro, kontakter och ekonomi.

Knut Wicksell var en av Sveriges främsta experter på skattesystemet – men det var Anna Bugge som skötte hans självdeklaration.