Ny världsordning för oljan – kartellen spricker

Krig mellan medlemsländer, oljepriskollapser, en amerikansk skifferrevolution, pandemi och åtskilliga avhopp har passerat revy under historiens lopp utan att Opec kollapsat. Ändå är flera energiexperter som EFN varit i kontakt med eniga om att Förenade arabemiratens abrupta uttåg, motiverat av bråk om oljeproduktionskvoter, signalerar att Opec är i en brytningstid.

Faktumet att handlingsfrihet numera väger tyngre än en sedan länge etablerad kollektiv utbudsdisciplin, den som ofta hållit världsmarknadspriser på stabilt höga nivåer, är alarmerande för kartellen.

Resultatet av ett nytt och försvagat Opec blir dock inte nödvändigtvis en specifik tydlig riktning för priserna framgent, menar Rystad Energys senioranalytiker Priya Walia. I stället kommer vi först och främst att få se snab­bare rörelser uppåt och nedåt – en ökad volatilitet. 

Komplex prissituation

Priserna kommer i allt högre grad att formas av kortsiktiga händelser snarare än av Opecs planer, menar hon. Kartellen har länge styrt oljemarknadens priser uppåt med produktionsbegränsningar och vid behov också nedåt, när prisnivåer så höga att efterfrågan minskat föranlett lagertömningar eller aktivering av reservkapacitet.

– Nu får vi en mer komplex prissituation framöver, där marknaden inte längre har ett lika stabilt policydrivet ramverk att förhålla sig till. Vi får i stället ett störningsdrivet system där utbudsförluster och geopolitiska risker dominerar de kortsiktiga prisrörelserna, säger Priya Walia.

De geopolitiska riskpremierna förblir alltså förhöjda från och med nu, menar hon. Det gäller även när krisen i Hormuzsundet ebbat ut.

– När enskilda länder ökar oljeproduktionen så blir det en prissänkande kraft, oavsett om det är Förenade arabemiraten eller andra producenter som omprövar sitt deltagande i det kollektiva ramverket.

Början på slutet

Flera bedömare talar nu inte bara om ett bakslag för Opec. Raad Alkadiri vid tankesmedjan CSIS har varnat för att kartellen kan försvagas kraftigt om avhoppet blir början på en dominoeffekt, medan Saul Kavonic, tidigare råvaruanalyschef hos Credit Suisse, rent av kallat avhoppet ”början på slutet för Opec”.

Konflikten bakom Förenade arabemiratens besked utgår från de stora investeringar det statliga oljebolaget Adnoc gjort för att utöka produktionen till långt högre nivåer än vad Opecs kvotsystem tillåter. Opecs dominerande medlemsland, Saudiarabien, har vägrat gå emiraten till mötes. Motiveringen till beskedet att lämna, likväl som beslutet att utöka produktionen, är detsamma: det nationella intresset ställs högre än det Opeckollektiva.

I polemiken som uppstått har det från den saudiska huvudstaden Riyadh hörts till synes logiska klagomål om att en kvotomräkning vid varje enskilt lands produktionsökande investeringar på sikt skulle demontera Opecs grundpremiss: priser ska hållas uppe genom att disciplinerat begränsa produktionen. Från Abu Dhabi har det samtidigt framhävts att emiraten därmed låsts in i gamla maktförhållanden som inte längre gäller, sedan landet sprungit ifrån sina grannländer statsfinansiellt.

Ellen Wald, energihistoriker och författare till bästsäljaren Saudi, Inc, menar att utträdet sätter punkt för Opecs ursprungliga politiska idé.

– Opec var tänkt som ett politiskt instrument genom vilket icke-västliga oljeproducerande länder kunde vinna större makt genom att gå samman, kontrollera produktionen och skapa hävstång mot västerländsk ekonomisk kolonialism, säger hon.

Organisationen grundades 1960 av Saudiarabien, Kuwait, Irak, Iran och Venezuela. Producentländerna hade länge sett hur tekniskt överlägsna västerländska oljebolag dominerade och lämnade smulor över till länderna där oljan utvanns. Opec var därför inte från början den teknokratiska kvotmaskinen av i dag, utan ett politiskt projekt. Förenade arabemiraten gick med 1967.

Det projektet, menar Ellen Wald, finns nu inte längre kvar.

– Förenade arabemiratens beslut signalerar slutet för Opecs betydelse som politisk institution för avkolonisering, säger hon.

Petrodollarn och konspirationsteorin

Opecs verkliga mytologi föddes först under 1970-talet. Med utlösandet av oljekrisen 1973 blev kartellen i västvärlden till ett väsen som kunde framkalla recession, inflation och drivmedelsransonering.

I samma historiska skeende växte petrodollarsystemet fram, när USA nyttjade oljekrisen till att skapa ett kretslopp av valuta, råvaror och skuldupptagsförmåga. Bretton Woods-systemet, där dollarn var knuten till guldpriset, hade kollapsat och gjort dollarn fritt flytande. Värdet på valutan hade fallit. 

När USA i utbyte mot försvars- och säkerhetsavtal förmådde Gulfstaterna att prissätta sin olja i dollar på världsmarknaden, och dollaröverskotten därefter cirkulerade tillbaka till USA genom banker och kapitalmarknader på vägen mot amerikanska statspapper, så stärktes dollarns roll igen. Omvärldens aptit på amerikanska tillgångar ökade och med det amerikanska finansdepartementets möjlighet att ta upp skuld för att finansiera statens underskott. Den amerikanska obligationsmarknaden blev hela finansvärldens fundament.

Därför är det lockande att se Förenade arabemiratens besked i ljuset av landets sentida närmande till USA. Diskussioner om en så kallad dollarswaplina – en nödkreditkanal i dollar mellan ländernas centralbanker – har pågått parallellt. En sådan tillgång skulle ta in emiraten i USA:s finansiella finrum.

Egenintressen styr

President Donald Trump har under lång tid talat illa om Opec och anklagat medlemsländerna för att krypa in under det amerikanska säkerhetsparaplyet samtidigt som man straffar amerikanska konsumenter och företag med artificiellt förhöjda marknadspriser på olja. Med det har en konspirationsteori uppstått om att USA ska ha pressat emiraten att lämna Opec för att splittra kartellen i utbyte mot swaplinan. 

Opec tappar kontroll över halva marknaden

Ellen Wald vill dock inte göra petrodollarn till huvudförklaring. På frågan om systemet håller på att förändras från ett arrangemang om olja mot säkerhet till något mer finansiellt – dollar, likviditet, swaplinor och krisgarantier – svarar hon lika kort som torrt:

– Nej.

Förenade arabemiraten lämnar inte Opec därför att den gamla modellen kring petrodollarn är döende – landet lämnar därför att dess egna intressen inte längre passar in i Opec.

Samtidigt ser hon utträdet som en del av en större säkerhetspolitisk ommöblering i Gulfregionen.

– Förenade arabemiraten har varit ett primärt mål för iranska drönare och robotar under kriget och därför är landets säkerhetsbehov större. Dess säkerhetsarrangemang med USA väger tyngre än de fördelar landet haft av att befinna sig i Saudiarabiens omloppsbana, säger Ellen Wald.

Saudiarabien försvagat – men inte avväpnat

Frågan blir hur Saudiarabien kommer att agera på Före­nade arabemiratens beslut. Riyadh har alltid varit Opecs ankare: störst producent, störst reservkapacitet och därför ofta beskrivet som oljemarknadens centralbank.

”Med Förenade arabemiratens bortfall blir Opecs effektiva reservkapacitet alltmer en saudisk historia. Av gruppens uppskattade totala reservkapacitet innehar Saudiarabien nästan 40 procent av totalen”, skrev Rystad Energy i en analys i samband med Abu Dhabis exit. 

Verktygen för utbudsminskningar eller samordnade ökningar hamnar nu nästan helt i Riyadhs händer. Saudiarabien har alltså knappast blivit maktlöst men ett decimerat Opec försvagar rollen i stort. 

– Saudiernas position var absolut starkare när de hade Förenade arabemiraten på sin sida, säger Ellen Wald.

Tidigare var frågan kring Opec om kartellen kunde hålla igen produktionen tillräckligt för att hålla priserna uppe. Den nya frågan är om det finns tillräckligt mycket flexibel kapacitet kvar för att stabilisera marknaden när priset stiger för mycket.

Priserna kan också pressas av att det finns en storproducent som jagar marknadsandelar utan att behöva förhålla sig till kvoter. Det kan också leda till försämrad disciplin hos Opecs medlemmar. 

Volatilitet är ett nyckelord som går igen hos experterna.

– Försämrad produktionskapacitet hos Opec och därmed lägre flexibilitet innebär att det är sannolikt med högre volatilitet, säger Christopher Haines, global analys­chef på Energy Aspects.

Opec och det existentiella hotet

Kartellen har måhända aldrig varit så sammanhållen som myten gjort gällande. Opec har med tiden gått från idealism till att bli en alltmer försvagad teknokratisk marknadscyniker med fokus på att hålla oljepriset på nivåer där Gulfländernas statsbudgetar är i balans. 

Makten över marknaden har försvagats kraftigt av den amerikanska skifferoljeboomen. I november 2014 drev Saudiarabien Opec till att översvämma marknaden i ett försök att bromsa den amerikanska skifferoljesektorns utveckling, som gjort USA till världens i dag största oljeproducent. Det fungerade inte. Skifferbolagen lyckades sänka sina break-even-nivåer och produktionen studsade tillbaka snabbare än Opec hade räknat med.

Svaret blev Opec Plus, en utökad organisation med Ryssland, som startades i slutet av 2016 för att återta marknadsdominansen. Disciplinen höll genom pandemins oljepriskollaps och de historiska produktionsminskningarna, men sammanhållningen har trutit. Förenade arabemiraten är det fjärde landet att lämna på sex år.

Över tid har det också uppstått stridigheter om var prisgolvet ska ligga, med anledning av att Gulfländernas förmåga till budgetbalans har kommit att fragmenteras kraftigt.

I dag erbjuder Förenade arabemiraten regionens klart billigaste olja. 2026 års statsfinanser är i balans redan vid prisnivåer under 50 dollar per fat, vilket är klart lägre än regionens snitt och en bra bit under Saudiarabiens brytpunkt på runt 85 dollar, enligt siffror från IMF.

Det beror på att Saudiarabien inte kommit lika långt med omställningen av samhällsekonomin, diversifieringen bort från det stora oljeberoendet. Förenade arabemiraten har under längre tid omformats till en regional turism-, handels- och finanshubb. Därför föredrar Abu Dhabi nu en högvolymstrategi för oljeexporten, som står i direkt konflikt med grannländernas prisstrategi.

Opecs överlevnadsstrategi

Tiderna har alltså förändrats, och Opec har insett att utveckling är ett måste för att inte ett mer långsiktigt hot ska ta form.

Robert Mogielnicki, forskare vid Arab Gulf States Institute, pekar på att Opec redan försöker hantera konflikten. Från och med 2027 ska oberoende konsulter bedöma ländernas uthålliga produktionskapacitet och kalkylera nya kvoter. Tanken är att länder som investerar i ny kapacitet också ska få detta återspeglat i högre produktionsutrymme. Emiratens avhopp visar dock hur trovärdigheten kring kvotbedömningen uppfattas och hur svårt det kommer bli, menar Robert Mogielnicki.

Alla är inte överens om att Förenade arabemiratens avhopp är början på slutet för Opec. Vad gäller riskerna framåt pekar dock flera marknadsexperter ut kartellens notoriska överproducenter, allra mest Irak, som är en ännu större producent än emiraten som Opecs näst största. Om Bagdad följer Abu Dhabis exempel kan den nämnda dominoeffekten ta fart. 

– Saudierna kommer få svårt att hålla ihop det och vi kan mycket väl få se andra medlemmar följa efter, sade energianalytikern Saul Kavonic nyligen i ett uttalande för Financial Times.