Fredrik Strage: Berlin är fortfarande som en injektion mousserande neon

Efter konserten dricker vi öl i ett graffitibombat industriområde där man förr reparerade tåg. Reichsbahnausbesserungswerk, eller RAW-Gelände som det kallas, ligger i Friedrichshain och rymmer ett myller av barer, klubbar och kulturscener. En långsmal man med keps och skäggstubb sätter sig intill oss på uteserveringen och frågar plötsligt: “Finns det något syfte?” Klockan är två på morgonen, vi vill inte ha sällskap och väljer att ignorera honom. Senare börjar jag fundera på om mannen ville veta syftet med vårt besök eller om hans fråga var av en mer existentiell natur.

Syftet med min tripp till Berlin är att se den svenska syntduon Kite för 49:e gången. Den tredje gången var för 16 år sedan på Trädgården, klubben under Skanstullsbron i Stockholm, där musiken pulserade så förföriskt mellan betongpelarna att jag dagen därpå sade till en kompis: “Det var nästan som i Berlin!” Nu har jag för andra gången sett Kite i Berlin och min flickvän har sett dem för första gången någonsin. Hon är imponerad men irriterad över att en bastant liten gothtant, som vi råkade nudda när vi dansade, gav oss en rejäl skopa ovett på tyska.

Jag förklarar att den sura attityden, som brukar kallas “Berliner Schnauze” (nos, som på en skällande hund), är en del av upplevelsen. Det skriver Mats Almegård i sin nya guidebok Brandenburger Tor, Brecht & Berghain som jag tagit med på resan. Han radar upp skivaffärer, restauranger, antikvariat, museer, kaféer och klubbar som jag redan våndas över att inte hinna besöka den här helgen. Jag har varit en hel del i Berlin men missat ofantligt mycket. Att jag aldrig satt min fot på Berghain, stadens mest mytomspunna klubb, är en pinsam lucka i min popkulturella bildning. Men jag vågar inte riskera att bli ratad av deras ökänt selektiva dörrvakter.

Om det hände skulle jag behöva timmar i terapi. Och de pengarna lägger jag hellre på ett flådigt rum på Soho House, med utsikt över tv-tornet, där jag kan ligga på en divan, sippa sekt och klicka fram bilder från husets historia: för hundra år sedan låg ett varuhus på Torstraße 1, i slutet av 30-talet tog Hitlerjugend över och efter kriget blev detta Haus der Einheit, högkvarter för DDR:s kommunistparti. På en bild från 1949 hänger ett jätteporträtt av Josef Stalin alldeles intill fönstret där jag blickar ut.

Mats Almegård tipsar om Thorsten Nagelschmidts roman Arbeit där någon sätter eld på Soho House som blivit en symbol för gentrifiering, en lyxig boning för techbros snarare än bohemer. Men likt en bedagad dragqueen blir Berlin inte kvitt de mörka skuggorna i sitt fårade ansikte. Mats Almegård lyssnar på Einstürzende Neubautens låt Die Befindlichkeit des Landes om skyskraporna som reser sig där det förr fanns “ärrområden”, taggtråd, bunkrar och minfält. “Nur Phantomschmerz bleibt”, sjunger Blixa Bargeld. Kvar finns bara fantomsmärta av det förflutna. En djup melankoli som ingen stadsutveckling kan rubba.

RAW-Gelände, där vi ser Kite, är den sista industriella ödemarken i Friedrichshain. En kulturförening har i 15 år fått dessa 70 000 kvadratmeter att blomstra, men nu vill fastighetsägare och investerare bygga bostäder. Flera klubbar har redan försvunnit och när jag småpratar med folk efter konserten är alla överens om att Berlin var roligare förr. Så har det låtit ända sedan jag var här första gången 1992. Ändå känns varje besök fortfarande som att få en injektion mousserande neon. Kanske har åldern sänkt mina krav på dekadens. Kanske drabbas jag av en sorts fantomglädje från en svunnen tid. Mats Almegård fångar känslan genom att citera technodrottningen Ellen Alliens Stadtkind: “Berlin, du gibst mir die Kraft.” Den här staden ger mig kraft. Det måste vara syftet.