Jakten på Europas tillväxt – gåtan förbryllar ekonomer

Om ett enda ord kunde sammanfatta EU-politiken de senaste åren vore det ”konkurrenskraft”. K-ordet är vägledande för alla andra politikområden. Klimatpolitik kan vara en fråga om att ta ledningen i den industriella omställningen. Säkerhetspolitik kräver en stark och oberoende ekonomi – kriget i Ukraina vinns av den med störst ekonomiska muskler. Ta vilket politikområde som helst och ”det möjligas konst” faller tillbaka på att Europas ekonomi är konkurrenskraftig.

Sveriges regering tar gärna åt sig äran för att ha fört upp frågan på den politiska dagordningen.

– Sverige lyfte konkurrenskraften jättemycket under det svenska ordförandeskapet 2023. Men begreppet är ju inte nytt utan har förekommit i den ekonomisk-politiska diskussionen även dessförinnan, säger Monika Hjeds Löfmark, nationalekonom och forskare vid Svenska institutet för Europapolitiska studier, Sieps.

Bromsat in – men inget vet varför

I den europeiska debatten har competitiveness blivit termen som används. I Sverige talas det snarare om produktivitet. Våren 2023 tillsatte regeringen Produktivitetskommissionen med uppdrag att analysera den svaga svenska produktivitetsutvecklingen och föreslå åtgärder för att stärka den. Ungefär samtidigt påbörjade forskningsinstitutet SNS ett omfattande projekt för att studera produktiviteten i näringslivet.

Louise Lorentzon är forskningsledare på SNS och har lett projektet som löpt över tre år. Hon berättar att SNS satsning kring produktivitet initierades utan kännedom om vare sig regeringens produktivitetskommission eller att EU-institutionerna var på väg att beställa utredningar inom samma område.

– Vi kände inte till att alla dessa stora rapporter var på gång, men i efterhand kan vi konstatera att vi var vältajmade, säger hon.

Runtom i Europa var det många som tänkte samma tanke samtidigt. Det beror på att problemet är gemensamt, åtminstone för Västeuropa. Sedan finanskrisen 2008 har produktivitetstillväxten bromsat in – och ingen vet säkert varför. Samtidigt har den geopolitiska situationen förändrats dramatiskt.

– Tillväxtfrågor är ett klassiskt område inom nationalekonomi. Det nya är den politiska kontexten. Produktivitetstillväxten har avtagit i många avancerade ekonomier, och samtidigt har vi stora förändringar i omvärlden med förändrad geopolitik, snabb teknologisk utveckling och klimatomställning, säger Louise Lorentzon.

Men varför talar Europa om konkurrenskraft och Sverige om produktivitet?

Monika Hjeds Löfmark på Sieps förklarar att ”produktivitet” är den term som nationalekonomer oftast använt när de jämfört länder, medan ”konkurrenskraft” är ett ord som oftare används om företag.

”Obefogat att i EU oroar sig”

I dag används begreppen ofta synonymt, påpekar Harry Flam, professor emeritus vid Stockholms universitet. Han har skrivit en sammanfattande rapport av SNS stora forskningsprojekt på området och ägnar ett kapitel åt att reda ut skillnaden mellan produktivitet och konkurrenskraft.

Först och främst konstaterar han att det inte finns någon vedertagen definition av konkurrenskraft. Produktivitet är däremot ett väldefinierat mått inom nationalekonomin. Det handlar ursprungligen om hur mycket som produceras per arbetad timme med en given kapitalinsats.

Hög produktivitet är dock ingen garanti för stark konkurrenskraft, och vice versa. Konkurrenskraft är relativt, men produktivitet är inget nollsummespel, påpekar Harry Flam.

– Ökad produktivitet i ett land ger normalt sett positiva effekter även för andra länder. Därför är det obefogat att i EU oroa sig för att man halkat efter USA när det gäller produktivitetsutvecklingen, säger han.

Oron artikuleras i den så kallade Draghirapporten. I september 2024 släpptes den, några månader för sent och var då redan ordentligt uppsnackad i Bryssel. Rapporten citerades i alla större nyhetsmedier och blev en stor kommunikativ framgång. Det berodde inte bara på att Mario Draghi har högt förtroende bland politiker och tjänstemän i Bryssel – han är också ett välkänt ansikte i bredare mediala sammanhang.

Under eurokrisen var han chef för Europeiska centralbanken, ECB, och har gått till historien som mannen som räddade euron. Nu hade han författat rapporten som skulle rädda hela Europa från undergång. Ungefär så dramatiska var tongångarna i hans rapport. Han talade om en ”existentiell utmaning”.

Bakgrunden är att Europas befolkning väntas krympa samtidigt som produktiviteten stagnerar. Fortsätter trenden kan Europa hamna i ett scenario nästan utan tillväxt. Detta samtidigt som geopolitiken, klimatet och AI-racet kräver massiva investeringar.

Enligt Mario Draghi skulle Europa behöva satsa 800 miljarder euro om året för att hålla jämna steg med USA. Som jämförelse uppgår hela EU-budgeten för innevarande sjuårsperiod till drygt 1 000 miljarder euro. Sedan millennieskiftet har ökningen av disponibel inkomst per capita varit dubbelt så stor i USA jämfört med Europa – ett mått som inte säger något om faktiska levnadsvillkor, men som illustrerar den ekonomiska klyftan mellan kontinenterna.

Draghirapporten har blivit den innevarande mandatperiodens bibel. EU-kommissionären Dan Jørgensen har skojat om att när man svärs in som kommissionär svär man numera på Draghirapporten.

Men Mario Draghi har också fått kritik för att han driver sin tes för hårt. Harry Flam sällar sig till den skaran. Han ifrågasätter Draghirapportens själva grundpremiss: att Europa har haft en väsentligt sämre produktivitetsutveckling än USA.

– Det är en sanning med stor modifikation. Om man räknar bort de stora amerikanska techbolagen har produktivitetsutvecklingen varit ungefär densamma på båda sidor Atlanten, säger han.

Detta är en iakttagelse som Mario Draghi själv gör redan i sitt förord. Men medan Mario Draghi bekymrar sig över att EU halkat efter inom ny teknologi, menar Harry Flam att det är ett större problem att de amerikanska techbolagen fått dominerande ställning.

Mario Draghis kritiker pekar gärna på landsmannen Enrico Lettas rapport som ett mer tilltalande alternativ. Den beställdes av Europeiska rådet, som är EU:s mellanstatliga organ, medan Draghirapporten beställdes av EU-kommissionen, EU:s exekutiva organ.

Enrico Lettas rapport har ett snävare fokus och riktar in sig på att få den inre marknaden att fungera bättre, för varor och tjänster, men även för kapital.

– Anledningen till att vi på många håll ligger efter USA är att vi har en så splittrad inre marknad. Och där finns det väldigt mycket att göra. Så jag skulle säga att Lettarapporten är viktigare än Draghirapporten, säger Harry Flam.

Monika Hjeds Löfmark instämmer:

– I ekonomkretsar uppfattas Enrico Lettas rapport som mer realistisk och mer politiskt användbar.

Tillsammans med nationella utredningar, betänkanden och rapporter från oberoende forskningsinstitut har tusentals sidor analys och förslag producerats. Draghirapporten är långt ifrån ensam, men den har blivit symbolen för den fråga som för närvarande överskuggar allt annat på den europeiska politiska dagordningen.