Fotbollsikonen kritiserar sportens nya maktcentrum

En gång ville Simon Kuper bli Diego Lucero. Diego Lucero var 93 år gammal när Simon Kuper såg honom linka förbi i Boston år 1994, en vithårig gammal gentleman som sades vara den ende människa som varit med på vartenda fotbolls-VM sedan det första år 1930. Simon Kuper var då en 24-årig journalist som i egenskap av europé snackat till sig ett jobb på en amerikansk tv-kanal under det första VM-slutspelet i fotbolls-u-landet USA. Han var ”spotter”, det vill säga den som skulle ropa ut namnet på spelaren i bild så att producenten skulle kunna lägga ut det i rutan. Han var usel på det, säger han i dag. Men han bestämde sig för att bli den nye Diego Lucero.

Nu är fotbolls-VM tillbaka i USA och Simon Kuper förbereder sig för sitt tionde VM. På god väg, alltså, mot de femton som Diego Lucero hann med. Men med tre veckor kvar till invigningen när intervjun äger rum erkänner han att det är svårt att känna den vanliga entusiasmen. Det är flängandet mellan matcher på den väldiga nordamerikanska kontinenten, men framför allt, naturligtvis, det politiska sammanhanget. En amerikansk VM-värd vars budskap till världen tycks vara att, som Simon Kuper säger, ”vi hatar er allesammans”. En fotbollens världsorganisation som har fjäskat för denne VM-värd på ett sätt som saknar motstycke, till och med i en historia präglad av återkommande fjäsk för motbjudande statschefer. Kulmen på lismandet var det ”fredspris” som Fifapresidenten Gianni Infantino delade ut till Donald Trump i december.

– Det är vidrigt, vedervärdigt, säger Simon Kuper med det tonfall av road avsmak man känner igen från hans böcker. Men man ska inte bli för nostalgisk. För åtta år sedan i Ryssland höll Vladimir Putin tal på invigningen och satt på hedersläktaren bredvid Gianni Infantino och Mohammed bin Salman från Saudiarabien.

Simon Kuper är väl rustad att sätta det i perspektiv. Sedan debuten med Football against the enemy (utkommen 1994, samma år som han mötte förebilden Diego Lucero) har han intagit en ganska unik position, som en fotbollsskribent med förmåga att placera sporten i ett historiskt och politiskt sammanhang.

Där spelade hans egen kosmopolitiska bakgrund en stor roll. Uppvuxen i Nederländerna med sydafrikanska föräldrar blev han tidigt klar över fotbollens sätt att uttrycka kulturell särart.

– Jag växte upp med att spela i Nederländerna. Där handlade fotboll om geometri, om att tänka. Hur ska jag springa, var ska jag placera mig på plan? Sedan kom jag till England, stod där på mittfältet och såg bollarna flyga över huvudet på mig. Jag insåg att de såg på fotboll på ett annat sätt. Det handlade om att vara soldat, om att kriga.

Redan i Football against the enemy var det uppenbart att Simon Kuper hade en förmåga att beskriva dessa fotbollens kulturella nyanser med en stilistisk nivå, en precision och ironisk knorr, som få fotbollsjournalister kunnat mäta sig med. Förebilderna kom mycket riktigt någon annanstans ifrån.

– De var amerikaner. Där fanns det författare som skrev om baseball: John Updike, J.D. Salinger, Philip Roth. Jag tänkte: ”Wow, tänk om man kunde skriva om fotboll på det sättet.”

Simon Kupers kosmopolitiska liv har fortsatt. Intervjun äger rum på Zoom från lägenheten i Paris, där han bor sedan 2000. I en text för Sikt nummer 6 beskriver han hur fotbollen har hjälpt honom att begripa sig på det franska samhället och öppnat hans ögon för det franska landslagets politiska betydelse. Franska spelare med invandrarbakgrund, som Marcus Thuram och Kylian Mbappé, har uttalat sig tydligt mot Front National. Kommer vi att se något liknande i sommar, under ett VM i ett land styrt av de europeiska högerextremisternas stora förebild?

– Nej, från spelarna tror jag inte vi får höra mycket. Dels vill de koncentrera sig på det de är bra på, förståeligt nog. Dels vet de att om de uttalar sig och det sedan går dåligt blir de uthängda på sociala medier. Som det gick för Marcus Rashford i England efter EM 2021. Samtidigt kan ju spelare som Marcus Thuram och Kylian Mbappé uttala sig om frågor som de har erfarenhet av på nära håll – inte när det gäller global politik.

Men varför hör man inte ett knyst från västeuropeiska fotbollsorganisationer om den öppna politiska alliansen mellan Fifa och Donald Trump?

– Många är rädda för att stöta sig med Fifa. Det handlar om att tilldelas mästerskap, det handlar om vilka domare som utses under turneringarna. Fifa är hämndlystet, precis som alla andra maffiaorganisationer.

Det talades mycket om att röja upp i det korrupta system som Fifa var under den gamle presidenten Sepp Blatter, men det verkar inte som att mycket har förändrats.

– Fotbollen är en värld där många tycker att det är så här politik och affärer fungerar. Skillnaden är att Gianni Infantino har lyckats göra sig till en ensamhärskare på ett sätt som Sepp Blatter inte var. Och han lever i en värld som består av andra ensamhärskare: Xi Jinping, Donald Trump, Mohammed bin Salman, Vladimir Putin. Gianni Infantino är själaglad för att få vara en av dem.

Den alltmer globaliserade världen påverkar fotbollen på många sätt. I texten i Sikt beskrev Simon Kuper hur hans söners fotbollstränare, född och uppvuxen i Paris, blir landslagsman för föräldrarnas ursprungsland Mali. När Frankrike möter Senegal i sommarens VM kommer en stor del av de senegalesiska spelarna att vara födda och uppvuxna i motståndarnationen. Vad säger det om dagens fotbollsvärld?

– Att det är Västeuropa som är fotbollens maktcentrum. Här spelas den bästa fotbollen, här finns den bästa fotbollsutbildningen.

Det kan man ju se som ett arv från kolonialismen där kolonierna levererade råvaror som sedan kolonialmakten förädlade – vad tänker man egentligen i ett afrikanskt land där alla ens spelare är födda någon annanstans?

– Jag har skrivit en del om Curaçao som gör sitt första VM. Deras lag består av en diaspora, utflyttade spelare med curaçaoiska rötter. En inhemsk spelare jag talade med var missnöjd – vi här hemma platsar inte i vårt eget landslag längre. Andra är stolta över att deras emigranter fortfarande identifierar sig med landet de kom från. Alltsammans började med Irland på 80-talet, när de letade upp spelare med irländskt påbrå och värvade dem till landslaget. Och eftersom utvandring är en så stor del av den irländska identiteten accepterades det.

Detta att Västeuropa, med sina täta ”kunskapsnätverk” länge har varit den drivande kraften i all fotbollsutveckling är en av teserna i Simon Kupers och Stefan Szymanskis Soccernomics – ursprungligen publicerad 2009 på Harpersport, och nu uppdaterad inför sommarens VM – där de bland mycket annat hävdar att befolkningsmängd, ekonomi och fotbollstradition är faktorerna som förklarar en nations framgångar på fotbollsplan. Men fotbollstradition tycks alltså fortfarande vara den allra viktigaste variabeln. ”Italienskt försvar, nederländsk passningsfotboll och tysk arbetsmoral”, definieras i Soccernomics som det enda sättet ett lag kan få framgångar på i dag. Typiskt är att Brasilien som så länge yvts över sin unika spelstil för första gången i sin historia har anlitat en europeisk förbundskapten, italienaren Carlo Ancelotti. Kan Simon Kuper sakna de dagar när varje fotbollsnation hade sin karakteristiska stil, Brasilien, Nederländerna, Sverige? Han småskrattar:

– Nja, inte Sverige då, för de var alltid väldigt tråkiga. Men annars, ja.

En annan faktor som påpekas i Soccernomics är att denna typ av fotboll ställer hårda krav på samträning. De bästa klubblagen som har möjlighet att drilla sin trupp vecka ut och vecka in är numera bättre än landslagen. Är det bara ”kvalitet” man är ute efter gör man klokare i att titta på en toppmatch i Premier League än VM.

– Ja, i andra sporter är världsmästerskapet världens bästa. Så är det inte i fotboll längre. Vi kommer att se gräsliga matcher i sommar. Saudiarabien–Kap Verde!

Ändå engagerar sig folk. Kring EM 2000 spådde faktiskt Simon Kuper att turneringar mellan landslag snart skulle vara ett minne blott. Idiotiskt, säger han i dag.

– Landslagen får fortfarande människor att engagera sig: kring nationer, vad de nu är.

Ja, trots reservationerna ger Simon Kuper inte upp hoppet om fotbollen. Inte om VM heller: han hoppas helt uppenbart fortfarande kunna bli den nye Diego Lucero, oavsett alla slemmiga figurer som försöker utnyttja fotbollen.

– Donald Trump vet att VM är en enorm mediehändelse och han kommer säkert att utnyttja det för att placera sig själv i centrum. Men, fortsätter han (nu med entusiasm i rösten), VM tillhör inte honom eller Gianni Infantino! Människor kommer att se på Sverige-Tunisien i sommar och jubla och inte tänka en sekund på Donald Trump. När man är i vår ålder är det lätt att tänka tillbaka och drömma om hur det var i ens barndom. Men mina söner jublar när Paris Saint-Germain vinner och bryr sig inte om att Qatar äger klubben. De bryr sig om fotbollen här och nu!