Börja, prototypa, skala upp!

Rummet är fullt av energi och ambition trots att klockan har passerat 01.30 på natten. Tangenterna smattrar i samma outtröttliga tempo som tolv timmar tidigare, när utmaningen drog i gång. Det luktar kaffe, kod och en orubblig övertygelse om att framtiden går att bygga här och nu. Med hjälp av AI.

AI är nytt, men känslan är bekant. Genom livet har jag deltagit i fler hackaton än jag kan räkna, där sömn och balans offrats för att bygga något på 24 timmar. Men det var för 15–20 år sedan. Att som 43-åring dygna tillsammans med kidsen … det är en annan upplevelse.

Det hackaton jag beskrev ägde nyligen rum i hjärtat av Silicon Valhalla, på Founders House i centrala Stockholm – en hubb för några av de mest lovande AI-startupföretagen just nu. Under eventet blev det extra tydligt hur oerhört snabbt utvecklingen rör sig. Sådant som nyligen tog veckor kunde vi nu få ihop på bara timmar.

Imponerande prototyper växte fram i snabba loopar: bygga, krascha, justera, bygga om.

Det fick mig att tänka på innovation i stort. Oavsett om man bygger en AI-tjänst under ett hackaton, driver ett etablerat bolag eller jobbar inom offentlig sektor är principen densamma. Framsteg kommer sällan ur stora masterplaner, utan av små steg: börja enkelt, pröva idéer, ta lärdom och skala upp det som visar sig hålla. Det är så vi närmar oss de lösningar som faktiskt kan förändra världen.

Och just detta, att prototypa framtiden, har aldrig varit så tillgängligt som i dag.

Men för att lyckas krävs mer än teknik och snabba iterationer. Det behövs också människor – med olika perspektiv, bakgrunder och erfarenheter. För det är i mötet mellan olikheter som de verkligt banbrytande idéerna uppstår.

Den amerikanske forskaren Lee Fleming visade i en artikel i Harvard Business Review (2004), baserad på en stor studie, att likriktade team i snitt levererar mer värde. När alla har samma bakgrund och ålder, när alla i princip heter Johan, Anders eller Stefan, blir resultatet stabilt och tryggt. Men det är just bara ett medelvärde av innovationer, ungefär som mellanmjölk. Vill vi nå det verkligt banbrytande måste vi i stället korsa gränser: blanda discipliner, erfarenheter, kulturer och generationer. För det är i friktionen mellan olikheter som de verkligt stora sprången uppstår.

Och just här ser jag en spännande möjlighet, som också blir min utmaning till dig som läser det här.

Just nu kryllar Sverige av unga som ägnar sig åt vibe coding nätterna igenom, lika bekväma med AI-verktyg som vi andra är med våra mobiler. Kanske är det din dotter eller granne jag pratar om. Varför inte bjuda in de här talangerna till era arbetsplatser? Skapa era egna versioner av hackaton (fast på dagtid, mitt i veckan) där ni tillsammans utforskar nya idéer, testar prototyper och utmanar gamla sanningar.

Och när ni väl är i farten: bjud in fler världar till bordet. En bibliotekarie som skriver poesi, en lantbrukare från Småland, en rymdforskare från Nairobi och en pensionerad präst. Kanske tänds gnistor av nya banbrytande idéer, som leder till att framtiden kan byggas. Här och nu.

Avslutningsvis till mina teammedlemmar i hackatonet, Abeer 17 år från Indien och Hugo 19 år från Stockholm: You rock! Det var både fantastiskt kul och extraordinärt lärorikt att spendera den där helgen tillsammans med er. Sannolikheten är stor att vi snart får läsa om era framtida framgångar. Och kanske får jag säga: jag var där när allt började.