Sekelskiftets boss lady firar 100-årsjubileum: ”Hon var väldigt hård”

”Hon var väldigt hård, hon stramade upp allting”, säger författaren Ruth Kvarnström-Jones vars De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel till stora delar bygger på Wilhelmina Skoghs livsöde. Romanen, som utkom 2023, blev en av de senaste årens största svenska boksuccéer och har bidragit till att göra hennes liv och gärning känd för nya generationer. 

När Wilhelmina Skogh dog på Sabbatsbergs sjukhus den 18 juni 1926 lämnade hon ett omtumlande liv efter sig. Ett liv av uppgång och fall. Från ingenting till den klarast lysande stjärnan inom svensk hotellnäring, och så tillbaka till nästan ingenting. Ett öde hon delar parallellt med exempelvis Ernest Thiel under samma period.

Allt börjar när hon som ensam 12-åring flyr från Gotland till Stockholm. I storstan började hon försörja sig som diskare och piga samtidigt som hon pluggade språk och bokföring på kvällarna. Hon steg i graderna i huvudstadens restaurangnäring och kunde som 26-åring ta ett lån för att bygga sitt eget hotell i Storvik i Gävleborgs län 1876. Nu hörde det verkligen inte till vanligheterna att kvinnor ägde ett hotell vid den här tiden, inte långt efter att kvinnor fått näringsfrihet och nästan ett halvsekel innan kvinnlig rösträtt. Men Skogh var en driven affärskvinna och med tiden skulle det bli fler hotell. 

Skogh såg till att äga hotell nära järnvägsanslutningar. Storvik, som fått sin järnvägsstation invigd 1875 av kung Oscar II och ska ha haft Europas längsta perrong. Därefter kom Bollnäs och Rättvik. Genom sina många resor utomlands hämtade hon hem de europeiska storstädernas hotellpraxis till lilla Sverige och drev hotellen på ett nyskapande sätt. Disciplin hos personalen, användningen av ny teknik såsom telefoni och fokus på kundupplevelsen var hennes främsta bidrag till utvecklingen av den svenska hotellnäringen. 

”Hon var nyfiken på livet och nytänkande: Paris, London, Berlin … Hon var berest och såg möjligheter på ett helt annat sätt”, berättar Kvarnström-Jones.

Snabbspår till vd

Hotellens anslutning till järnvägsnätet och ett samarbete med vännen Thomas Cooks resebyrå i London använde hon för att marknadsföra hotellen mot köpstarka utländska turister vilket ledde till stora framgångar och Skoghs anseende steg. Tills hon blir erbjuden jobbet som verkställande direktör för Grand Hôtel, det som skulle bli Skoghs början till slutet.

1902 tillträder Skogh som verkställande direktör för Grand Hôtel i Stockholm och dessutom den högst avlönade kvinnan i landet. Chefspositionen för det mest betydande hotellet i Sverige utgör tydligt toppen på Wilhelminas karriär och hon är ivrig att sätta igång. Under hennes tid vid rodret expanderade hotellet exempelvis genom tillbygnaden av Grand Hôtel Royale med Vinterträdgården efter parisisk förlaga. Dessutom går hon hårt åt personalens disciplin och det är framför allt från den här tiden vittnesmålen om hennes barska ledarskap härrör.

Expansionen stod klar precis lagom till lågkonjunktur och storstrejken 1909 med svikande köpkraft hos svenska gäster och minskat antal utländska turister. Bygget hade dessutom blivit betydligt mer kostsamt än beräknat vilket gjorde att Skogh blev allt mindre populär i Grand Hôtels styrelse. Skogh innehade sin post fram till 1910 när hon sa upp sig. Det är oklart hur frivilligt det var, men det fanns onekligen en känsla av misslyckande och kritik kring Skoghs sista tid som hotelldirektör. På det privata planet hade hon under Grand Hôtel-åren förvärvat en stor fastighet på Lidingö utanför Stockholm där hon låtit bygga ett privatpalats, Villa Foresta (foresta betyder skog på italienska och syftar på Wilhelminas efternamn). 

Kadaverdisciplin en framgångsfaktor

Hennes egna hotell börjar gå allt sämre under 1910-talet. Villa Foresta var högt belånat och när deflationskrisen drabbar Sverige mellan 1920 till 1922 tvingas hon sälja villan. Hon tar återigen anställning på Grand Hôtel där hon också får lov att bo fram till sin död.    

Att kombinera affärssinne med att styra med kadaverdisciplin i en personalintensiv bransch var onekligen Wilhelmina Skoghs recept för framgång och det som tog henne från ingenting till toppen. Och även om hennes liv ger stoff åt målande berättelser likt Kvarnström-Jones De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel behöver man inte välja ett ensidigt ljust eller ett mörkt porträtt av Skogh. Men från lilla Storvik till Grand Hôtel i Stockholm talar man om Wilhelminas arv med stolthet.

“Om hon varit så elak, som folk påstår, hade hon aldrig nått sådana framgångar”, säger Kvarnström-Jones.