Fredrik Strage: Jag blev illamående och stängde av filmen

När jag var liten debatterades videovåld så mycket att en av mina vänner trodde att han blivit psykiskt sjuk efter att vi sett Death race 2000 (om ett rally i framtiden där man fick poäng genom att köra över åskådare). Jag oroade mig bara efter att ha fått en suddig piratkopia av dokumentären Faces of death. I den pratade en doktor om döden och visade sedan videor som han samlat i forskningssyfte: avrättningar, självmord, obduktioner, kannibalism, en flygolycka, en man som blev uppäten av en krokodil. Den ena scenen var värre än den andra och allt var på riktigt – enligt omslaget som påstod att Faces of death förbjudits i 46 länder. Jag blev illamående och stängde av efter några minuter. Men min nyfikenhet tog överhanden så efter ett glas O’boy fortsatte jag titta.

Faces of death skapades 1978 av John Alan Schwartz, en amerikansk regissör som kallade sig Conan LeCilaire eftersom han fått för sig att det betydde Conan The Killer på franska. Han använde många verkliga nyhetsklipp, som han fått från tv-stationer, men arrangerade de flesta scenerna med hjälp av skådespelare. Filmen blev en biosuccé i Japan och de riktigt stora framgångarna kom på 80-talet då Faces of death spreds på video. 1985 skrev Associated Press om den ökända ”chockumentären” och intervjuade expediten i en videobutik i Los Angeles. ”Den hyrs ut två gånger i veckan, så den är nästan alltid uthyrd”, svarade 22-årige Quentin Tarantino. I åtskilliga länder (dock inte 46) stoppades Faces of death från att hyras ut. Man fruktade att den skulle ge publiken men för livet.

Tänk om dåtidens censorer vetat att alla i framtiden skulle gå runt med små skärmar där vi när som helst kan klicka fram fasligare fasor. Utifrån det har regissören Daniel Goldhaber och manusförfattaren Isa Mazzei – som tillsammans gjorde webbcamrysaren Cam – skapat en modern Faces of death som varken är nyinspelning eller uppföljare, utan en sorts pendang. Den handlar om Margot (Barbie Ferreira från Euphoria) som är moderator på en Tiktokliknande app. Hennes jobb är att gå igenom klippen som laddas upp och flagga olämpligt innehåll enligt traditionell amerikansk moral: allt naket är förbjudet, allt våld är okej så länge det inte är på riktigt.

En dag dyker det upp klipp där folk blir halshuggna och ihjälskjutna i realistiska scener. Margot inser att någon håller på att återskapa de värsta blodbaden i den gamla filmen Faces of death. Men varken chefen eller polisen lyssnar på henne. Det blir inte lättare av att hon är traumatiserad, samt beroende av fentanyl, sedan hennes flickvän dog när de skulle spela in en våghalsig video på en tågräls – en film som polisen råkade läcka, vilket gav Margot ett ofrivilligt kändisskap som train girl. Hon använder en gammal Motorolamobil för att slippa se sin flickväns död i flödet.

Den nya Faces of death, som förhoppningsvis får svensk biopremiär, chockar inte som originalet men ställer angelägna frågor om vad sociala medier gör med oss. ”Det här är uppmärksamhetsekonomin och baby, business is booming!” säger mördaren (Dacre Montgomery från Stranger things) vars offer inkluderar en gravt narcissistisk influencer och en rättrådig pappa som vill begränsa sin sons skärmtid. När Margot frågar varför han återskapar Faces of death blir svaret att internet älskar honom, att säkerhetsbranschen älskar honom, att regeringen älskar honom (rädda människor är lätta att kontrollera) och att alla älskar en remake. På så vis är han ett barn av sin tid. År 2026 är mångas första impuls när de bevittnar något hemskt att dra fram mobilen. När det här skrivs uppmanar polisen i Malmö allmänheten att inte sprida filmer från en dödlig cykelolycka.