Frihetens pris – nu syns effekterna av brexit

När David Cameron den 24 juni 2016 steg ut genom porten på 10 Downing Street och inför smattrande kameror tillkännagav sin avgång var han tydlig med vilket alternativ han hade föredragit. ”Head, heart and soul, Britain is stronger, safer and better off inside the European Union”, sade han.

David Camerons övertygelse var vetenskapligt välgrundad. Ekonomerna hade räknat på saken. Den brittiska regeringens egen finansanalys, av HM Treasury, uppskattade i april 2016 att ett utträde skulle leda till ett långsiktigt bnp-tapp. OECD och IMF pekade i samma riktning. Sammantaget landade prognoserna i ett konsensusestimat på omkring 4 procent.

En stor del av leave-kampanjen avfärdade estimatet som skrämselpropaganda – ”Project Fear” – och 51,9 procent av britterna höll med, eller så var de beredda att betala för sin frihet.

Fria från EU:s regelbörda skulle brittiskt näringsliv blomstra. Egna frihandelsavtal med världens stora ekonomier skulle ersätta och överträffa dem man lämnade. Kontrollen över de egna gränserna skulle återtas. Det skulle bli mer självständigt, mer brittiskt.

Frihetens pris

I november 2025 publicerade några av världens mest meriterade nationalekonomer via National Bureau of Economic Research (NBER) en studie som försöker besvara en till synes enkel fråga: Hur mycket har egentligen brexit kostat Storbritannien?

Även svaret är brutalt enkelt formulerat. Enligt studien är Storbritanniens bnp i dag 6 till 8 procent mindre än i ett scenario där landet stannat kvar i EU. Det är 50 till 100 procent högre än det ursprungliga konsensusestimatet.

– Det visade sig att våra estimat var förvånansvärt – nej, extremt – mycket större än de ursprungliga prognoserna. Totalt rör det sig om hundratals miljarder pund, säger Gregory Thwaites, ekonom och medförfattare till studien.

Framför allt är det investeringarna, som ligger 12 till 18 procent lägre, som tappat i jämförelse med ett scenario utan brexit. Enligt studien är den främsta förklaringen den ihållande osäkerhet som följde i utträdets spår.

– Vi visste inte hur svårt det skulle bli att handla med våra europeiska partner förrän 2020. Den osäkerheten i sig, innan någonting ens hade förändrats juridiskt, räckte sannolikt för att bromsa investeringarna.

Den svagare efterfrågan har också dämpat anställningar och expansion. Sysselsättning och produktivitet ligger därför 3 till 4 procent lägre än de annars skulle ha gjort.

– Nu vet vi vad det kostar. Om du är turnerande musiker eller säljer ost möter du betydligt mycket mer pappersarbete än tidigare, även om det inte finns några tullar. Det gör det dyrare. Därför gör vi mindre av det, och specialiserar oss mindre på det vi är bäst på.

En del av förklaringen är också mer svårfångad, menar Gregory Thwaites.

– Är Storbritannien ett bra land att göra affärer i? Styrs det av förnuftiga människor? Jag tror att den bilden förändrades. Det påverkar investeringsviljan på sätt som är svåra att mäta, men som får verkliga konsekvenser.

Tydligt tapp

Samma experter som varnade för ett bnp-tapp på 4 procent förutspådde också hur avbräcket i ekonomin skulle se ut.

– År 2016 pratade många ekonomer om brexit på ett sätt som gav intrycket att det skulle bli en omedelbar kris, säger Gregory Thwaites.

Mycket riktigt föll pundet 10 till 15 procent över en natt mot euron, vilket omedelbart försämrade britternas levnadsstandard.

– Semestern i Spanien och importen från EU blev dyrare. Men arbetslösheten steg inte nämnvärt och bnp krympte inte direkt, säger Gregory Thwaites.

Och sedan det nya suveränitetsmaskineriet väl kommit i gång skulle ekonomin sakta men säkert börja återhämta sig, trodde experterna.

Den bilden visade sig vara lika felaktig som 4-procentssiffran. Effekten kom inte som en smäll – den strilade in.

– Dagen efter omröstningen 2016 förändrades ingenting juridiskt – vi var fortfarande EU-medlemmar och handlade på samma villkor som tidigare. Men företagen såg något komma och anade att det inte skulle bli bra. I stället för att bygga en ny fabrik eller anställa mer personal började de avvakta och investeringarna föll, säger Gregory Thwaites.

Gregory Thwaites och hans medförfattare kallar det för en slow burn – en långsam förbränning snarare än ett abrupt slag. Och glöden pyr fortfarande.

– Det tar tid innan effekterna blir synliga. Det är först när man slutar bygga för framtiden som räkningen så småningom kommer, säger Gregory Thwaites.

Dolda kostnader

Gregory Thwaites beskriver studiens dubbla metodologiska ansats som avgörande för resultatets tillförlitlighet.

– Vi har utgått dels från makrodata från 33 liknande ekonomier, dels mikrodata från tusentals brittiska företag. Båda metoderna pekar åt samma håll, vilket gör resultaten svårare att avfärda, säger han.

Ändå pekar Fredrik N G Andersson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet, på en central brist.

– Studien utgår i praktiken från att det enda som hänt sedan 2016 är brexit. Men vi har haft en pandemi och en energikris som påverkat länderna på olika sätt. Därför tror jag att effekten överskattas något, även om jag inte ifrågasätter att brexit varit negativt för ekonomin.

Gregory Thwaites medger att invändningen är rimlig. Samtidigt framhåller han att forskarna genomfört flera tester för att säkerställa att resultaten inte drivs av andra faktorer. Därtill ställer han också en motfråga:

– Var pandemin värre i Storbritannien delvis för att politikerna varit helt upptagna av brexit? Det vet vi inte. Men frågan är legitim.

När David Cameron steg ner från podiet utanför Number 10 började övergångsperioden. Leave-kampanjens löften till det brittiska folket skulle nu förvandlas från symboliska idéer till juridiska reformer, och sedan från juridiska reformer till verklig skillnad.

Ett av de mest konkreta löftena var att ett självständigt Storbritannien kunde skriva frihandelsavtal med några av världens största ekonomier – avtal som EU blockerat eller fördröjt under lång tid. Genom att lämna unionens regelverk skulle handeln med länder som USA, Indien, Japan och Australien äntligen blomstra.

Begränsade effekter

Avtalen kom, även om det tog tid. De ekonomiska effekterna blev däremot begränsade.

– Vi har fått vissa mindre handelsliberaliseringar med länder som Australien, Indien och Gulfstaterna som vi inte hade som EU-medlemmar. De är verkliga avtal – de är bara inte lika stora eller viktiga som det vi förlorade, säger Gregory Thwaites.

Under den tid det tog för David Camerons efterträdare, Theresa May och Boris Johnson, att sluta de nya avtalen hade även EU fått upp farten.

– EU har nu också slutit avtal med Japan, Australien och Indien. Det man hoppades vinna på avtal utanför EU har man därför inte gjort. Däremot har man med säkerhet fått fler handelshinder gentemot EU, vilket försämrat de ekonomiska förutsättningarna, säger Fredrik N G Andersson.

Den 1 januari 2021, dagen efter att övergångsperioden löpt ut, gav Boris Johnsons regering det brittiska folket ett smakprov på vad friheten kunde användas till. Momsen på mensskydd och tamponger avskaffades omedelbart. Reformen var ekonomiskt marginell, men symboliskt viktig. För brexitanhängare blev den ett bevis på att återvunnen suveränitet kunde omsättas i praktisk politik.

Därpå följde ytterligare förändringar. Bankernas bonustak, som EU infört efter finanskrisen, avskaffades. Privatskolornas skatteförmåner avvecklades på brittiska villkor, utan hänsyn till EU-direktiv. Inom finanssektorn reformerades regler för blankning, transaktionsrapportering och bolagsredovisning i syfte att minska den administrativa bördan.

– De ville göra Storbritannien till ett nytt Singapore, avreglera väldigt mycket och stärka den finansiella sektorn, säger Fredrik N G Andersson.

Världens tredje största AI-marknad

Storbritannien betalar heller inte längre bidrag till EU-budgeten. Netto rör det sig om drygt tio miljarder pund per år.

– En reell besparing, men det täcker bara en liten del av den förlorade bnp-tillväxten. Det symboliska värdet i att självständigt kunna fatta dessa beslut är betydelsefullt för somliga britter, men jag tror inte de var beredda på det höga priset, säger Gregory Thwaites.

Den mest framgångsrika förändringen gäller AI. Fria från EU:s omfattande AI-regelverk har Storbritannien kunnat gå sin egen väg. Landet saknar fortfarande en samlad AI-lagstiftning och har som uttalat mål att bli ett globalt centrum för AI-utveckling. I dag är Storbritannien världens tredje största AI-marknad, och brittiska bolag har samlat mer än dubbelt så mycket kapital som sina franska och tyska konkurrenter.

– Det är en potentiell vinst. Samtidigt har även Sverige en stark AI-utveckling. Frågan är hur stor den brittiska vinsten egentligen är, säger Fredrik N G Andersson.

Inget löfte var mer centralt för leave-kampanjen än kontrollen över de egna gränserna. Den fria rörligheten inom EU hade sedan mitten av 2000-talet lett till en omfattande invandring, framför allt från Östeuropa. I norra Englands stagnerade industristäder upplevdes det som en direkt konkurrens om jobb och välfärd.

Lösningen skulle vara ett poängbaserat system där kompetens och arbetsmarknadens behov, inte nationalitet, avgjorde vem som fick komma in. Systemet infördes och den fria rörligheten för EU-medborgare upphörde.

Sedan exploderade invandringen.

– Det nya systemet visade sig liberalisera invandringen för medborgare utanför EU, snarare än att begränsa den totala volymen, säger Gregory Thwaites.

Nettomigrationen nådde historiska rekordnivåer och toppade på 906 000 personer år 2023 – ungefär fyra gånger genomsnittet under 2010-talet. Mellan 2021 och 2024 strömmade totalt drygt 4 miljoner migranter in i Storbritannien.

– De så kallade friheterna har de antingen inte fått, inte utnyttjat, eller så var de potentiella vinsterna kraftigt överdrivna redan från början, sammanfattar Fredrik N G Andersson.

Svåra år

Tio år efter brexit har även Keir Starmer meddelat sin avgång som premiärminister. Han blir därmed den sjätte regeringschefen sedan David Cameron lämnade 10 Downing Street morgonen efter folkomröstningen – ett mått på den politiska turbulens som präglat Storbritannien under det gångna decenniet. Mycket tyder på att även de kommande åren kan bli svårnavigerade.

En färsk Yougovmätning visar att 55 procent av britterna nu stöder ett återinträde i EU. Men i de politiska korridorerna är dörren ändå stängd. Starmerregeringen driver visserligen igenom en anpassning till EU-regler inom livsmedel och koldioxidmarknad, men utesluter uttryckligen ett återinträde i den inre marknaden eller tullunionen.

– En del av bnp-förlusten kanske försvinner i takt med att vi vänjer oss vid de nya förutsättningarna. Men om man tittar på hur snabbt länderna som gick med i EU på 70-talet gynnades – inklusive Storbritannien självt – eller på hur östeuropeiska länder gynnats av sitt medlemskap, så tror jag att en stor del av förlusten skulle kunna återhämtas vid ett återinträde, säger Gregory Thwaites.

Fredrik N G Andersson menar samtidigt att Storbritanniens ekonomiska problem går längre tillbaka än brexit.

– Jag tror inte att ett återinträde löser allt, givet att de har problem som ackumuleras under 25 års tid. Reallönerna för medelklassen började stagnera redan 2002 och industriföretagen stagnerade långt innan brexit. EU och migrationen fick skulden för problem som tidigare regeringar hade skapat, säger Fredrik N G Andersson.

Han ser också en risk i att pendeln nu svänger åt andra hållet.

– Nu är det brexit som får klä skott för allt elände. Det är inte heller en helt rättvisande bild. Så länge Storbritannien inte kommer till rätta med de underliggande problemen tror jag inte att ett återinträde i EU är lösningen, säger Fredrik N G Andersson.

Brexit handlade aldrig bara om ekonomi. Det handlade om identitet, kontroll och nationellt självbestämmande. Men tio år efter folkomröstningen är det åtminstone en sak som blivit tydligare: friheten var inte gratis, och gällande ekonomin är det sämre att vara utelåst än inlåst. Frågan är om britterna tycker att det är värt det. Och om svaret är nej, hur ska de få tag på en ny nyckel?