EFN listar: Bästa böckerna att läsa i hängmattan

Sommarboken Tove Jansson (1972)

Förlaget 2017, 162 sidor

Den 27 juni är det 25 år sedan Tove Jansson dog. En anledning så god som någon att läsa en av hennes allra bästa böcker: Sommarboken från 1972. Den suggestiva, lustiga, melankoliska, vindpinade och semibiografiska romanen, som jag återvänder till varje sommar, är en gnistrande liten bok som kan slukas under en eftermiddag på bryggan. Boken, som filmatiserades i fjol med Glenn Close i huvudrollen, handlar om Sophia som tillbringar sommaren tillsammans med sin sorgtyngda pappa och farmor på en ö i Finska viken. I centrum står vänskapen mellan den gamla kvinnan och den unga flickan. Deras stora och små tankar om livet och döden och allt däremellan. Nyligen lyssnade jag för första gången även på ljudboken och det visade sig vara en utmärkt idé, eftersom den är så fint inläst av författaren själv. Det finns många självlysande stycken i Sommarboken som satt traktordjupa spår i mig. Som den här oförglömliga meningen: ”Ingen människa med uppfostran går iland på en annans ö när den är tom.” Det är just i det enkla uttrycket som Tove Janssons storhet finns. De små meningarna som får världen att öppna sig.

Johan Kellman Larsson
Redaktör Sikt

Vem älskar Slas? Håkan Lahger (2025)

Albert Bonniers Förlag, 504 sidor

Håkan Lahgers biografi över Stig Claesson – Vem älskar Slas? – är den där sortens tegelsten man tror ska bli pliktskyldig läsning, tills man öppnar den och plötsligt sitter med kepsen på sned bredvid Slas på Nytorget. Här får vi inte bara 84 böcker och ett halvt sekel folkhemshistoria uppspaltade år för år, utan också en enveten närläsning där livet och verket hela tiden speglar varandra. Håkan Lahger har läst allt, verkligen allt, och hans nördiga grundlighet blir till slut en charm i sig: det är som att följa en envis kompis genom varje kurva i Slas liv, från Klarabohem och Söderkis till västgötsk gubbe i stuga som muttrar om avfolkad landsbygd.

Biografin är rik på detaljer men skriven med ett ledigt tilltal som gör att man snarare hör röster än ser fotnoter. Alla bokomslag samlade på pärmarna är en diskret påminnelse om hur närvarande Slas en gång var – ”inte en bokhöst utan en ny Slasbok” – och hur märkligt det är att det dröjt tills nu innan någon faktiskt skrev den här första riktiga biografin. Resultatet är en generös, ibland överfull, men djupt sympatisk bok som passar lika bra för den som bara minns en Söderkis med sävlig röst som för den som redan kan citera En vandring i solen utantill. Kanske är det just så en bok om Slas måste vara: lite för mycket, rätt ruffig i kanterna – och omöjlig att lägga ifrån sig.

Stefan Hilding
Chef EFN Bok

Mario och trollkarlen Thomas Mann (1930) 

Ur Fyra noveller
Albert Bonniers förlag, 2019
Översättning: Linda Östergaard
66 sidor

Nästan alla har hört talas om Thomas Manns kortroman Döden i Venedig, men novellen Mario och trollkarlen, som också utspelar sig under en semesterresa till Italien, är betydligt mindre känd. Men oförtjänt så. Skriven i slutet av 1920-talet använder Thomas Mann den hypnotiserande trollkonstnären Cipolla som symbol för sin tids alltmer maktlystna auktoritära ledare. Cipolla, till sin uppenbarelse vanskapt och på alla sätt motbjudande, lyckas genom hypnos kontrollera sin publik under en varieté på semesterorten. Kontrollen används för att förlöjliga och förnedra offren, medan skräck och skratt bland åskådarna hålls samman i ett ständigt stegrande, elektriskt våldsgrepp. Allt så skickligt skildrat att läsaren själv upplever sig ha bevittnat något oerhört smutsigt och sjukligt under inverkan av hypnos.

Novellen Mario och trollkarlen kan samtidigt fungera som en effektiv, om än besk, medicin som snabbt renar själen för att bättre möta vår egen samtids trollkonstnärer.

Solveig Rodriguez
Redaktör EFN Bok

Soltimmar Victoria Bergsman (2026)

Norstedts, 207 sidor

Artisten Victoria Bergsmans självbiografi hugger tag från första sidan: det här är en berättelse hon måste berätta. Graden av angelägenhet och den formsäkra stilen lyfter boken till något mer än en vanlig musikmemoar. Kronologin är uppbruten och nedslagen i livet är som fragmentartade, blixtbelysta filmscener. Utsatthet är en röd tråd. Barnet i en värld av vilsna vuxna. Tonåringens kaosfyllor i tvivelaktigt sällskap. Och hon själv som vilsen vuxen – sångare i ett hajpat popband men med ett skenande substansberoende. Men precis som titeln antyder är Soltimmar inte totalt jäkla mörker. Här finns kärlek, vänskap och musik att fly in i. ”There is a crack in everything/That’s how the light gets in”, sjöng Victoria Bergsmans kollega Leonard Cohen. Soltimmar är en utmärkt gestaltning av de orden.

Hugo Lavett
Producent Sikt podd

Onåd J. M. Coetzee (1999)

Brombergs, 2000
Översättning: Thomas Preis
256 sidor

Vissa böcker lämnar en aldrig riktigt. Man ser ryggen i bokhyllan, plockar upp den och minns känslan av att läsa den första gången. Onåd är en sådan bok för mig.

Romanen utspelar sig i ett Sydafrika efter apartheid och följer universitetsläraren David Lurie, en man som steg för steg förlorar allt: sitt anseende, sitt arbete, sin självbild och till slut föreställningen om att han kan kontrollera världen omkring sig.

David Lurie är inte en sympatisk huvudperson. Tvärtom. Han är arrogant, självupptagen och gör saker som är svåra att försvara. Ändå är han en av de mest oförglömliga litterära gestalter jag mött.
Onåd ett lysande motbevis på att man inte behöver tycka om huvudpersonen i en bok. J. M. Coetzee lyckas få läsaren att stanna kvar hos David Lurie utan att någonsin be om vår sympati.

Det är också en roman som växer. Först tror man att den handlar om en skandal. Sedan om skuld, makt och skam. Därefter om relationen mellan en far och en dotter, om ett land i förändring och ytterst om vad som händer när det kapital vi byggt våra liv kring plötsligt försvinner.

Inside the box – How constraints make us better David Epstein (2026)

Riverhead Books, 304 sidor

David Epstein slog igenom stort med Bredd (Range), en av de senaste årens bästa fackböcker, om varför generalister ofta klarar sig bättre än specialister. Hans nya bok Inside the box följer samma formel: en mycket underhållande bok, som samtidigt levererar mycket användbar kunskap.

David Epstein beskriver varför vi inte alltid uppnår bättre resultat av fler möjligheter. Tvärtom kan begränsningar – tid, regler, knappa resurser, tydliga ramar – vara det som gör oss bättre. Han visar varför de bästa idéerna ofta inte föds när allt är möjligt, när det inte finns full finansiering eller gott om tid.

Bokens styrka ligger i historieberättandet som stöder bokens ”big idea”. David Epstein rör sig mellan forskning och entreprenörskap, med exempel från inte minst startupvärlden samt välkända företag som Apple och Pixar.
Det är också en bok om vår tid med obegränsad information, AI-hjälpmedel och ständig distraktion. Då blir den verkliga bristvaran inte idéer, utan vad vi gör av dem – och fokus. För företagare, ledare och alla som försöker skapa något i en brusig värld är detta en ovanligt nyttig påminnelse: ibland börjar innovation inte med att tänka utanför boxen, utan med att förstå vilken box som faktiskt hjälper oss att tänka.

Tobias Nielsén
Chefredaktör Sikt

Perfektion Vincenzo Latronico (2022)

Albert Bonniers Förlag, 2026
Översättning: Johanna Hedenberg
136 sidor

Sedan Vincenzo Latronicos Perfektion blev nominerad till det prestigefyllda International Booker Prize i fjol har den varit en av den internationella litteraturvärldens största snackisar. Den korta romanen följer paret Anna och Tom, två expats som lämnat ett okänt hemland för att frilansa som digitala kreatörer i Berlin. Deras tillvaro blir som en förlängd Erasmusvistelse, där dagar framför laptopparna på hemmakontoret varvas med nätter på technoklubbar med vänner som är konstnärer eller gör obetald praktik på reklambyrå. Alla förenas de av ett ändlöst sökande efter njutning, efter ett liv som känns precis som det ser ut på Instagram. På en stram, minimalistisk prosa skriver Vincenzo Latronico fram en verklighet som på ytan är vacker som ett smycke, men vid djupare granskning framträder som förfärande tom. För fans av Leif Randts snarlika och lika hajpade Allegro pastell är Perfektion årets måsteläsning under semestern.

Sara Martinsson
Skribent EFN Bok

Mrs Dalloway Virginia Woolf (1925)

Albert Bonniers Förlag, 2025
Översättning: Eva Åsefeldt
276 sidor

När The Guardian frågade ett 70-tal kritiker och författare tidigare i år vilka de bästa romanerna genom tiderna var hamnade Virginia Woolfs Mrs Dalloway på plats 14. Ingen frågade mig om min åsikt, men för mig är den till och med bättre än så, en av en handfull romaner som inte bara ändrar litteraturen för alltid utan också på något sätt förblir en fröjd att läsa.

Sommaren är en perfekt tid att sätta sig in i detta mästerverk som nyöversattes till svenska förra året: den är inte särskilt lång och hela romanen utspelar sig under en onsdag i mitten av juni 1923. Språket är vindlande och hypnotiskt (”I människornas ögon, i travandet och trampandet och klampandet, i tumultet och rabaldret; bland vagnarna, bilarna, bussarna, kärrorna, sandwich-männens släpande och snurrande, blåsorkestrarna och positivhalarna; i jublet och skramlet och den höga märkvärdiga sången från en flygmaskin i skyn fanns det hon älskade; livet, London, detta ögonblick i juni.”) och nu när sommarmånaderna ofta är en för varm tid att besöka London kan man åtminstone ägna några dagar att uppleva staden som den var för 100 år sedan. Utöver allt annat: den berättartekniska virtuositeten, lättheten med vilken Virginia Woolfs ”stream of consciousness” hoppar mellan stadens invånare, kärlekshistorien som utgör romanens krossade hjärta, så är Mrs Dalloway även en av tidernas bästa Londonskildringar. En bok att läsa på en uteservering, helst med en Pimm’s cup i handen.

Agri Ismaïl
Krönikör EFN Bok

Creativity Inc Ed Catmull (2014)

Random House, 419 sidor

En stor dröm kan ta decennier att förverkliga. Men vad händer om man faktiskt uppnår den? Är det möjligt att gå vidare och drömma nya drömmar? De här existentiella frågorna genomsyrar en av mina absoluta favoritböcker alla kategorier: Pixarmedgrundaren Ed Catmulls Creativity Inc. Det är en oerhört inspirerande och lärorik bok som jag ofta återvänder till.

I boken berättar Ed Catmull om hur han i början av 1970-talet, som ung doktorand i datorvetenskap, lyckades förflytta datorgrafikens gränser. Han gjorde då en kort digital film som föreställde hur hans hand rörde sig. Alla som såg den imponerades. Tänk vad som var möjligt att göra! Ed Catmull bestämde sig för att göra till sitt livsmål att skapa en helt datoranimerad spelfilm.

Denna dröm vägledde honom i två decennier tills det bolag som han var med och grundade – Pixar – i november 1995 släppte Toy story. Det blev en omedelbar global succé och Pixar börsnoterades. Men Ed Catmull var tom. I samma stund som han uppnådde sin dröm kom han också att förlora den. Vad skulle han göra nu?
Till slut kom han på att hans nästa skapelse inte skulle vara ytterligare en film. Han skulle bygga en dynamisk företagskultur där kreativitet och nyfikenhet skulle främjas och vårdas, även efter att han själv och de andra grundarna en dag var borta.

Det var en lika stor utmaning som att skapa världens första datoranimerade spelfilm. Men vad gör man då? Svaren finns i Creativity Inc.

David Larsson Heidenblad
Krönikör EFN Bok

Inringning Carl Frode Tiller (2007)

Flo förlag. Översättning: Nils Sundberg
272 sidor

David har tappat minnet och uppmanar genom en annons i tidningen sin omgivning att höra av sig för att hjälpa honom förstå vem han är. Det är ramberättelsen i den första delen av den internationellt hyllade norska romantrilogin Inringning, en av de mest betydande verken i Norge under 2000-talet. Flera personer ur Davids närhet svarar på annonsen. Men i stället för att hjälpa honom att minnas blir hans minnesförlust en projektionsyta för deras egna tillrättalagda livsberättelser och motstridiga versioner av livet i den lilla norska hålan Namsos.

Den här boken är den exakta motsatsen till feelgood. Själva texten växlar utdrag ur breven till David med vardagliga scener ur brevförfattarnas verkliga liv. Det visar snabbt att breven är bedrägliga och osanna, samtidigt som de episoderna ur verkligheten ger en rå och opolerad bild som motsäger breven. Ju mer personerna skriver om David, – desto mer avslöjar de om sig själva. Resultatet är en roman med samma driv som en psykologisk thriller. Med sina opålitliga berättare låter Carl Frode Tiller läsaren själv lägga pusslet, bit för bit, tills berättelsen gradvis faller på plats och läsaren själv får ringa in sanningen.

Alice Forssell
Produktionsledare Sikt