Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Förra hösten började det ringa mer än vanligt till Pensionsmyndighetens kundtjänst. Många som hörde av sig hade blivit uppringda av påstridiga telefonförsäljare och ”fått hjälp” att flytta behållningen på sina premiepensionskonton till tre fonder i systemet som drevs av företaget Falcon Funds. Det kände sig lurade. Fick det verkligen gå till så?

Myndighetens tjänstemän tittade närmare på Falcon och såg några orostecken; bolaget hade på relativt kort tid fått 22 000 sparare att sätta in över 2 miljarder kronor, flertalet av spararna hade hela sitt premiepensionskapital hos Falcon och dessutom hade fonderna gått uppseendeväckande dåligt. De hade backat mellan 5 och 11 procent trots att de tillhörde kategorin blandfonder som generellt hade gått bra i det då rådande börsklimatet.

Ungefär samtidigt började Dagens Industris reporter Jonas Leijonhufvud nysta i Falcon Funds. Han hade snubblat över bolaget av ett helt annat skäl. Det som Leijonhufvud började nosa på har sedan utvecklats till vad som möjligen är det första miljardbedrägeriet mot det svenska pensionssystemet.

Fast det lär inte bli det sista. För premiepensionen, där sju miljoner svenskar sparar totalt 860 miljarder kronor i över 800 fonder, är alldeles för oöverskådligt och svårövervakat för att det inte ska hända igen.

Sexton år efter att det nya svenska pensionssystemet rullades ut syns oroväckande sprickor i muren.

**

Härom året fyllde det svenska pensionssystemet hundra år. Det väckte ingen större uppmärksamhet och det mest anmärkningsvärda var egentligen att det hade så många jämnåriga. Nej, inte pensionssystem. Utan svenskar. När folkpensionen infördes 1913 fanns inte mer än handfull hundraåringar i landet. Ett sekel senare var siffran nästan 2000. Och från början var pensionsåldern 67, men de som föddes 1913 förväntades bara bli 60 i genomsnitt. Så majoriteten av årskullen hade egentligen aldrig den nya förmånen att se fram emot.

Voteringstavlan vid ATP-omröstningen i riksdagens andra kammare den 14 maj 1959.

Voteringstavlan vid ATP-omröstningen i riksdagens andra kammare den 14 maj 1959.

 

Så småningom blev det tydligt att folkpensionen var för mager. Efter enorm politisk vånda beslöt riksdagen 1958 om Allmän Tilläggspension, ATP, med en enda rösts övervikt.

ATP-systemet fungerade så länge tillväxten var stark och befolkningen ung. Men rekordåren tog snart slut och livslängden ökade stadigt. Dessutom sänktes pensionsåldern till 65 år i mitten av 1970-talet. Så småningom blev det uppenbart att ATP var för generöst och på sikt skulle knäcka statsfinanserna. Därför tillsattes den så kallade Pensionsgruppen med representanter från S och de borgerliga partierna. Uppdraget var att konstruera ett nytt, hållbart pensionssystem.

**

Pensionsreformens huvudsyfte var alltså att säkra så att pensionerna aldrig mer skulle bli en gökunge i statens finanser. ATP var, i likhet med flertalet statliga pensionssystem, vad som kallas förmånsbestämt. Pensionen blir då en viss procentsats av den lön man hade när man arbetade. Den betalas livet ut. Det blir mycket kostsamt för staten när medellivslängden ökar med ett år varje decennium, och folk dessutom börjar arbeta allt senare i livet och slutar arbeta tidigare.

Den största nyheten i det nya systemet var att det blev premiebestämt. Då bestäms varje individs pension istället av hur mycket just den personen bidrar med till systemet. Alla som arbetar får tillgodoräkna sig pensionsrätter. Det är dessa som redovisas i de orangea kuvert som Pensionsmyndigheten skickar ut varje vår. Lejonparten av rätterna ligger i det som kallas inkomstpensionen och de förräntas i samma takt som inkomsterna stiger i samhället.

En annan nyhet var att spararna själva fick placera en mindre del, cirka 13 procent, av pensionsrätterna. Hur denna s k premiepension förräntas beror på vilka fonder spararen väljer på Pensionsmyndighetens fondtorg.

”Det viktigaste skälet till att vi införde premiepensionen var att avkastningen på reala tillgångar hade varit mycket större än reallönetillväxten om man tittade 70, 80 år tillbaka i tiden. Och vi trodde att det skulle bli så även i fortsättningen”, säger Bo Könberg som var ordförande i Pensionsgruppen när reformen förhandlades fram.

Hittills har antagandena stämt. Under de år som har gått sedan 1995 då pengar började avsättas till premiepensionen har realavkastningen varit 5,4 procent per år i snitt, medan reallönerna har stigit med 1,4 procent årligen.

Och skälet till att man valde att släppa in privata aktörer som förvaltare av premiepensionen var i första hand ideologiskt, enligt Könberg.

”Från borgerligt håll var vi inte så förtjusta i tanken på jättelika statligt dirigerade fonder. I synnerhet inte som vi hade löntagarfonderna i färskt minne. Det var också skälet till att vi skapade fyra AP-fonder i stället för en eller två, så att maktkoncentrationen inte skulle bli så stor.”

Nu var man ändå tvungen att skapa en statlig soffliggarfond för alla dem som inte gjorde något fondval. Det blev 7:e AP-fonden, även kallad Såfa.

**

Bo Könberg var ordförande i Pensionsgruppen.

Bo Könberg var ordförande i Pensionsgruppen.

Den nya premiepensionen gjorde stormande succé, men inte i första hand hos spararna eftersom börserna kraschade samtidigt som systemet togs i bruk. Banker och fondbolag, däremot, flockades för att registrera sina fonder på ett sätt som Bo Könberg och de andra i Pensionsgruppen aldrig hade föreställt sig.

”De flesta trodde nog att det skulle bli några tiotal fonder, någon kanske trodde hundra. Men det var ingen som räknade med hundratals.”

Idag finns det 825 fonder i systemet, och totalt har över tusen passerat genom åren. Skälet till anstormningen är förstås att det är lönsamt. Det kostar inget för en fond att finnas på torget och förvaltaren tar ut en avgift på kapitalet.

Eftersom kapitalförvaltning har enorma stordriftsfördelar blir det gratispengar för en fond som redan finns att också gå med i premiepensionen. Det enklaste sättet att låta det nya pensionssystemet värpa guldägg blev då förstås att lägga in fonder med höga avgifter i systemet. Detta hade i viss mån redan förutsetts och det fanns från början en rabattmodell som gjorde det betydligt billigare att spara i en fond via premiepensionen, än att direktspara i fonden. Rabatten ökade dessutom med fondavgiften. Icke desto mindre har det förekommit avgifter som bara kan beskrivas som rent ocker.

I en rapport i våras pekar Pensionsmyndigheten på att avgiften i den dyraste fonden var 7,4 procent år 2014. Efter rabatt blev det 3,09 procent för spararen vilket kanske låter hanterbart. Men myndigheten har också räknat ut att eftersom spartiderna är mycket långa blir pensionen då 61 procent lägre jämfört med om ingen avgift togs ut. Långt över hälften av pensionskapitalet tillfaller alltså förvaltaren i detta skräckexempel. Även en så pass modest avgift som 0,5 procent sänker pensionen med cirka 15 procent.

Av det skälet ändrades rabattsystemet förra året och den högsta avgift som en sparare kan betala är idag knappt 0,9 procent. Snittavgiften förra året var 0,12 procent för den halva av spararna som har sina pengar i statliga Såfa. För dem som gjort ett eget fondval var avgiften 0,3 procent i snitt. Men det blir pengar det med. Eftersom det nu finns 860 miljarder hos PPM tog förvaltarna ut över 2 miljarder i avgifter förra året.

Ett annat fenomen som dök upp ganska snart med det nya pensionssystemet upp var olika ”fondrådgivare”. Deras affärsmetoder skiljer sig en del men har det gemensamt att de med aggressiv telemarketing får pensionssparare att flytta sina pengar till fonder som ”rådgivaren” rekommenderar. Ibland faktureras spararen, ibland får rådgivaren provision av de valda fonderna, ibland båda.

Härom året förbjöds ”rådgivarna” att flytta spararnas pengar online med hjälp av spararens PIN-kod. Men istället har antalet ändringsblanketter rusat i höjden. En granskning av rådgivningsföretagen som Pensionsmyndigheten gjorde förra året visade att cirka 10 procent av spararna anlitar rådgivare. De som gjort det har haft en sämre avkastning än sparkollektivet i stort och avsevärt sämre än de som sparat i statliga Såfa (5,4 procent per år i snitt sedan år 2000, jämfört med 9,3 procent i Såfa).

Det har alltså funnits möjligheter för mindre nogräknade aktörer att tappa premiepensionssystemet på pengar. Frågan som inställer sig är om systemets fäder inte tänkte på alla miljarder som skvalpade omkring skulle dra till sig lycksökare.

”En sak vi gjorde var att separera spararnas fondval i förhållande till fonderna”, säger Bo Könberg.

Det innebär att det, åtminstone i teorin, är Pensionsmyndigheten som är kund hos fondbolaget. Fonden har alltså inga uppgifter om den enskilde spararen, utan har bara kontakt med myndigheten. Alla pengar betalas i en klumpsumma från myndigheten när en eller flera sparare väljer den fonden.

”Tanken var och är ju att fonderna ska vara underställda de nationella tillsynsmyndigheterna som ska stå för övervakningen. I Sverige är det alltså Finansinspektionen”, säger Könberg.

Var det inte naivt att tro att tillsynen skulle fungera för alla dessa fonder i alla olika länder? Var inte det att bädda för missbruk?

”Nu får vi väl vänta och se hur det går med det här fallet (Falcon Funds, reds anm), men man kan ju också se det så att det tog 16 år innan det blev ett problem.”

**

När reportern Jonas Leijonhufvud följde spåren runt Falcon Funds stötte han på ett namn på en person med ett brokigt förflutet inom bland annat telemarketing av just fondtjänster och inblandning i flera konkurser. Tillsammans med en kompanjon låg personen bakom ett fondrådgivningsbolag som gick i konkurs 2013. Men kundstocken såldes vidare och hamnade så småningom hos Falcon Funds, baserat på Malta.

Ganska snart stod det klart att den här personen mot provision hade sålt exotiska finansiella instrument med tveksamt värde till Falcon Funds.

Ur fondspararnas perspektiv var förstås den största frågan om deras pengar hade använts för att köpa en illikvid och möjligen värdelös tillgång. Fanns det fler sådana i fonderna? Och är fondandelarna värda så mycket som Falcon uppgivit?

Rasmus Bjälkeson, fondspecialist på Pensionsmyndigheten.

Rasmus Bjälkeson, fondspecialist på Pensionsmyndigheten.

Efter DI:s artikel ökade Pensionsmyndigheten sina ansträngningar för att få reda på hur det var ställt med Falcons fonder. Arbetet bedrevs dock knappast på överväxel. Först i slutet av februari, efter nära tre månader, stängdes Falcons fonder för insättningar i premiepensionssystemet, som nu misstänkte att pengar försnillats.

”Fonderna äger vanliga aktier, men även ett antal värdepapperiserade tillgångar, så kallade ETI:er, som inte brukar ingå i UCIT-fonder. Misstanken är att dessa kan utnyttjas i syfte att stoppa pengar i egen ficka”, sade Rasmus Bjälkesson på Pensionsmyndigheten till DI. (ETI betyder Exchange Traded Instruments och är en ganska ovanlig form av värdepapper. UCIT är en EU-beteckning för sparfonder som är den enda tillåtna typen av fonder i premiepensionen).

I juni i år, efter ytterligare tre månader, sade Pensionsmyndigheten till slut upp avtalet med Falcon. Samtidigt krävdes alla PPM-spararnas pengar tillbaka omedelbart, ungefär 2,4 miljarder kronor. Till dags dato har ungefär hälften, 1,2 miljarder betalats tillbaka.

Nyligen stämde Falcon Funds dessutom Pensionsmyndigheten för att den sade upp avtalet. Myndigheten har svarat med en motstämning och kräver dels tillbaka de utestående pengarna, dels skadestånd för spararnas räkning. En förberedande förhandling ska hållas i Stockholms tingsrätt den 14 december.

**

Femton år har gått sedan det nya pensionssystemet lanserades. Hittills har det klarat sin viktigaste uppgift; att hålla pensionerna uppe utan att äventyra statsfinanserna. Samtidigt har Sveriges ekonomi vuxit under perioden vilket har gjort att systemet inte har utsatts för några stora påfrestningar. Det verkliga testet kommer den dag ekonomin krymper under lång tid, som det exempelvis har sett ut i Japan de senaste 25 åren. Om befolkningen samtidigt åldras snabbt kan det bli frestande, kanske oemotståndligt, för opinionskänsliga politiker att ändra i systemet för att blidka dagens pensionärer (på bekostnad av framtidens). Men där är vi som sagt inte än.

Att utvärdera den del av systemet som utgörs av premiepensionen är svårare och recensionerna blir mer blandade. Å ena sidan har antagandet att kapitalavkastningen skulle vara högre en löneinkomsternas tillväxt visat sig stämma (hittills, är kanske bäst att tillägga). Fonderade medel som investeras på kapitalmarknaden har alltså varit en bra idé. Däremot är det inte säkert att fondtorget med en uppsjö av privata aktörer har varit lika lysande. För det första för att det har lockat till sig allsköns oseriösa aktörer, som beskrivits ovan. Men också därför att de 50 procent av spararna som aldrig har gjort något fondval, utan låtit statliga Såfa sköta placeringen, har klarat sig betydligt bättre.

Ett exempel från verkligheten är talande. Själv har jag haft den högsta möjliga avsättningen till premiepensionen varje år sedan starten 1995 då pengarna började samlas på hög hos Riksgälden. Jag gjorde sen ett aktivt fondval första gången det var möjligt år 2000. Därefter har jag ganska sällan och med ojämna mellanrum placerat om pengarna. Min förmåga som fondutvärderare kan dock bara beskrivas som usel. Vid senaste årsskiftet fanns 220 000 kronor på mitt premiepensionskonto. Av dessa var ungefär 60 000 avkastning och resten insättningar. Hade jag lyckats lika bra som snittet av de aktiva väljarna hade jag haft 270 000 kronor. Men om jag hade suttit på händerna och låtit Såfa göra jobbet hade det istället funnits 360 000 kronor på kontot (i sanningens namn ska sägas att nästan hela Såfas ”överavkastning” kommer från bara två år, 2013 och 2014, samt att Såfa tar väsentligt högre risk än snittspararen, men ändå).

Pensionssystemets utformning har debatterats i olika omgångar och det har inte saknats förslag till reformer. För en dryg månad sedan lade Premiepensionsutredningen fram sitt betänkande. Utredaren Patric Thomsson förslog bland annat att de sparare som har valt fonder och sedan inte rört dem ska göra ett utvärderingsval vart sjunde år. Den som inte bekräftar sitt fondval förs över till Såfa. I övrigt föreslogs inga genomgripande förändringar och därmed är det högst sannolikt att bondfångare och skojare fortsätter att ansätta pensionsspararna.

En amerikansk senator som fick det svenska pensionssystemet presenterat för sig lär ha sagt om premiebaserade pensioner: ”It’s like walking through a bad neigbourhood with a diamond ring”.

Att samla mycket pengar på hög som ingen riktigt känner att de äger är helt enkelt att be om trubbel. Den visdomen verkar stämma även för Sverige.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.