Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Hur fungerar pengar? Var kommer de ifrån egentligen? Frågan om pengars tillkomst, existens och utslocknande verkar aldrig upphöra att fascinera.

I den här artikeln tänkte jag avliva några populära myter om pengar och försöka förklara hur pengar faktiskt skapas i en modern marknadsekonomi, som till exempel den svenska.

Vi får väl börja med myterna, och en av de mest seglivade är att pengar inte har något egentligt värde eftersom vi inte längre kan lösa in våra sedlar i guld eller andra ädla metaller. Inte heller är moderna valutor uppbackade av centralbankens innehav av andra länders sedlar, mynt eller dylikt.

Betyder det att pengar egentligen är värdelösa? Nej, självklart inte. I en modern ekonomi använder vi så kallade FIAT-pengar, vilket kommer från latinets FIAT (imperativformen av ”att utföra”) och avser att vi litar på att pengar ska uppfylla sina tre primära funktioner som (1) Betalningsmedel; (2) Värdebevarare, och; (3) Räkne-/värdeenhet. Dessa tre funktioner kräver att vi litar på att våra regeringar och myndigheter (läs: centralbanker) sköter sina åtaganden och för en balanserad finans- och penningpolitik som i längden leder till att vi också får den välfärd vi har räknat med.

 

Underliggande en modern FIAT-valuta är med andra ord ”förtroende”. – Så länge vi har förtroende för att ”staten” (inklusive kommuner och centralbank) kan och kommer att utföra sina åtaganden (skola, hälsovård, pensioner, låg inflation etc) har valutan ett stabilt värde.

En annan populär myt är att det enbart är centralbanken som skapar eller ”trycker pengar” som det ofta uttrycks. Det här hänger samman med den ”läroboksversion” som blivande nationalekonomer får sig till livs när de indoktrineras, där centralbanken fullständigt kontrollerar penningmängden i ekonomin och bankerna enbart agerar som ”mellanhänder” och enbart kan låna ut vad företag och privatpersoner sparar. De agerar med andra ord som fördelare av kapital i ekonomin och ju bättre kreditbeslut (”allokeringsbeslut”) de fattar, desto bättre mår både bankerna och ekonomin.

 

Och även om beskrivningen ovan med nöd och näppe kan passera för att vara teoretiskt korrekt är den i praktiken nästan helt fel. I verkligheten är det framförallt kommersiella banker som skapar pengar. Det gör de helt enkelt genom att låna ut pengar. För i samma stund som banken har fattat ett positivt kreditbeslut sätts det in pengar på ett konto och pengar skapas. Banken behöver inga större mängder insatt eller eget kapital för att göra det. Anledningen till detta är att bankerna inte har reservkrav på 100%, det vill säga deras utlåning behöver inte backas upp av eget kapital eller kunders besparingar (insättningar är lån till banken) till 100%.

Innan den globala finanskrisen var det effektiva reservkravet i vissa fall till och med under 1%, vilket innebar att bankerna kunde låna ut oerhört mycket pengar och det förklarar säkert till del varför kreditprövningen uppenbarligen var bristfällig i många fall[1].

Efter den globala finanskrisen har det förvisso skett en viss skärpning av reservkraven (genom de så kallade ”Basel-regleringarna” [2]) men de kan nog fortfarande sägas vara relativt låga (någonstans mellan 7-17% beroende på definition av kapital) och i de flesta fall har förstärkningen enkom skett genom stora kvarhållna vinstmedel och inte genom att aktieägarna de facto har tvingats skjuta till nytt kapital.

Samtidigt är det viktigt att förstå att bankerna inte måste skapa pengar. Om reservkravet skulle vara 10% kan de i teorin skapa 10kr för varje krona insatt kapital, men de är inte tvungna att göra det.

Kort sagt, i praktiken skapar banker pengar genom att låna ut. I praktiken ”förstör” banker pengar genom att skriva av lån, eller genom att vi amorterar våra skulder. I bilden nedan visas hur pengar skapas i normala tider.

 

Som synes har centralbankens balansräkning inte förändrats alls, och den ”monetära basen” är oförändrad. När banken lånar ut ökar emellertid dess balansräkning och ett brett penningmått (som t ex M3 eller M4) ökar proportionerligt. På samma sätt ökar medborgarnas balansräkning som ju får både mer tillgångar (och skulder). Det är med andra ord relativt enkelt för bankerna att skapa pengar. Om och när de vill skapa pengar är emellertid något helt annat.

För den här processen kan bara fortsätta så länge som bankerna tycker sig finna projekt och investeringar som kommer att ge upphov till inkomster som kan betala tillbaka lånen och de räntor som långivare och låntagare har kommit överens om. Det säger sig självt att den här processen blir starkt beroende av hur bankerna ser på framtiden.

Om banken ser framför sig en stark tillväxt under lång tid är det antagligen lättare att få lån och, vice versa, om framtiden målas i mer dystra färger. En annan begränsning är, som vi antydde tidigare, regleringar (till exempel Basel-regleringarna) som sätter någon form av tak för hur mycket en bank kan låna ut. Dessutom utgör i förlängningen också centralbanken en begränsning genom att sätta räntan (vilket bestämmer storleken på bankernas reserver), och påverka det allmänna ekonomiska klimatet genom den så kallade transmissionsmekanismen.

Även om det kan tolkas som att centralbanken därigenom har stort inflytande över skapandet av pengar är det praktiskt taget omöjligt för en centralbank, oavsett hur kompetent den är, att avgöra om enskilda bankers eller det samlade banksystemets utlåning (i alla dess komplicerade former) är långsiktigt hållbara eller ej (det vill säga om alla, eller i alla fall nästan alla, lån blir återbetalda).

 

Efter finanskrisen har framtiden uppenbarligen tett sig mer dyster, för bankernas utlåning har inte alls ökat speciellt mycket, och medborgarna (ffa företagen) har inte heller tyckt att det är någon god idè att investera, vilket har haft en åtstramande effekt på den ekonomiska utvecklingen.

Centralbankerna, däremot, har inte delat den dystra bilden, utan istället velat styra förväntningarna i en mer positiv riktning. För att kringgå bankernas och medborgarnas ovilja att expandera har de därför använt sig av kvantitativa lättnader (Quantitative Easing, QE) och siktat in sig på den så kallade ”portföljbalanskanalen” eller, uttryckt med endast ett uns av sarkasm, de försöker tvinga oss att känna oss rika.

 

Centralbanken köper en statsobligation (eller annat valfritt värdepapper) från en pensionsförvaltare (eller annan valfri tillgångsförvaltare) med hjälp av nytryckta pengar, bankreserver, som också sätts in som tillgodohavande på pensionsförvaltarens bankkonto. Det vill säga både bankens tillgångs- och skuldsida ökar. Men tanken med QE är inte nödvändigtvis att direkt öka bankernas möjlighet att låna ut pengar utan att få medborgarna (ffa hushållen) att titta på sina, pensionsförvaltarens, tillgångar (som har stigit i värde tack vare centralbankens köp) och få dem att spendera åtminstone en del av sin färska förmögenhet och därigenom få igång både ekonomin och förväntningarna på framtiden.

Tänk så finurligt uttänkt det här med pengar är ändå!

Fast tiotusenkronorsfrågan är förstås: Hur länge kan du känna dig rik?

Se även: Josefsson om… pengar

Bonusklipp: For the love of money

 

__________________________________________

[1] Det kan vara på sin plats att notera att jag här talar om det globala banksystemet i allmänhet och inte om det svenska eller något annat lokalt banksystem i synnerhet.

[2] För mer info se här: https://www.bis.org/bcbs/

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.