Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

En gång i världen läste jag oavbrutet deckare av Ed McBain. Steve Carella jagade mördare i 87:e distriktet tillsammans med den skalliga detektiven Meyer Meyer. Böckerna var lite som serietidningar för vuxna.

”He Who Hesitates” fick en lysande svensk titel, ”Dröjaren”. Men så var den också översatt av Per Wahlöö och Maj Sjöwall.

Handlingen gör detsamma, men titeln har stannat i mitt minne. Ordet ”dröjare” är ett fint exempel på hur man i svenska språket obehindrat kan skapa substantiv av verb.

Och jag, och sannolikt också en stor del av alla andra svenskar, är dröjare i den ekonomiska världen.

För det lättaste som finns är att vänta för länge.

Sådant kan man påminna sig om sedan fredagen, då börserna i hela Europa föll, så även i Stockholm.

Lite smådrygt brukar det sägas att när taxichauffören börjar prata aktier, då är det hög tid att gå ur marknaden.

Men det är lättare sagt än gjort. För kurserna kan ju alltid gå upp lite till, och lite till, och kanske lite till ändå. Och kanske är nedgången bara tillfällig, man ska ju sitta still i båten. Och aktien stod ju i 250, jag vill inte sälja nu när den bara är 225. Och så fortsätter den att falla, Ericssonaktien hamnade under fem kronor som värst, och där sitter dröjaren som Svarte Petter när aktiekursen har fallit ihop.

Och det är lätt att låta känslorna ta över från förnuftet. Många var de svenskar som köpte aktier i succébolaget Fermenta och fick se sparkapitalet förintas i bortblåsta doktorshattar, manipulerad bokföring och konstiga bolagsköp. För Reefat var ju liksom Reefat. Det enda av värde som blev kvar var egendomliga ordstäv som ”Vi simmar alla i samma båt” och ”Här ligger en gravad hund”.

Och dom som köpte ”folkaktien” Telia för femton år sedan för 85 kronor borde ha sålt för länge sedan. Den handlas nu runt 47 kronor och har gått sämre än index de senaste fem åren.

Men som sagt, det är lättare sagt än gjort att inte bli en dröjare.

För även om man tror sig se en kommande nedgång, så sitter girigheten där på axeln och lockar. Det kan nog gå upp lite till, det kan nog gå upp igen.

Men för varje dröjare finnas det ju alltid någon som ställer känslorna åt sidan, skyndar sig att sälja och minimerar förlusten eller tar hem den vinst som ändå finns.

Och det är ju det smarta. Det är så man ska göra.

Ändå lyckas vi inte. Den stora migrationen från svenska aktiefonder i sommar kom först sedan kurserna fallit, då det egentligen borde vara köpläge i stället för säljläge.

Så det är uppenbarligen inte bara jag som är en dröjare.

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.