Tiara-syndromet hindrar kvinnor i karriären

Män är ambitiösa, kvinnor ambivalenta.

Män stoltserar, kvinnor dämpar sig för att anpassa sig.

Män vill bli märkta, kvinnor vill sköta jobbet.

Några saker som gör att kvinnor förlorar på arbetsplatsen–

–enligt författarna till den nya boken "The Glass Wall".

Vi pratar med Sue Unerman och Kathryn Jacob.

Sue Unerman är chefsstrateg på mediebyrån Mediacom.

Kathryn Jacob är vd för Pearl & Dean–

–den mest kända filmreklambyrån i Storbritannien.

Ni skriver att glastaket är ersatt av en glasvägg.

Glastaket avskaffades med lag på 1970-talet.

Alla trodde nog att kvinnor skulle få toppjobb då.

Och vi inledde ju våra karriärer på 1980-talet.

Då trodde vi att varannan chef skulle bli kvinna.

Så blev det inte. Men min första chef var kvinna–

–så det verkade naturligt att det skulle bli så.

Det sades att kvinnor fick chansen.

Som unga kvinnor i dag får höra, att allt är bra–

–och att de ska få chansen. Men det har inte hänt.

Vi försökte ta reda på varför.

Vi stötte på idén om en glasvägg, en avdelare i glas.

En osynlig barriär, som antingen stoppar en som kvinna–

–från att utvecklas, varför man måste förändra sig.

Eller så finns glasväggen mellan dig–

–och konversationer du inte är delaktig i.

Det kan vara en kulturell glasvägg–

–där ditt språk inte är samma som männens.

Glaset finns även på andra sidan, för manliga chefer.

De förstår inte varför kvinnor inte gör bra ifrån sig–

–fast det finns kvotering och positiv diskriminering.

Fler män som heter David, än kvinnor, leder toppföretag.

Det är ett intressant scenario där alla tror–

–att problemet är löst. Men icke.

Jag går ännu på många möten där jag är enda kvinna.

Kan man luta sig in genom glasväggen?

Det innebär att jobba ännu hårdare.

Och om man är arbetande mamma–

–går det nog inte, med allt man redan har att stå i.

Så det handlar om att jobba smartare.

Man måste hitta teknikerna för att komma vidare.

Sheryl Sandberg talar om att anmäla sig som frivillig.

Det gör kvinnor. Varför måste vi jobba så mycket hårdare?

Varför styr inte kvaliteten över befordringar?

I stället för kvantiteten. Det är oärligt.

Det är fel på systemet. Kvinnor måste inte jobba hårdare.

Systemet är giftigt och är inte bra för affärerna–

–eller för begåvade människor – män som kvinnor.

Det måste förändras.

Män är ambitiösa, kvinnor ambivalenta.

Kvinnor är mer ambitiösa när de börjar arbeta.

Men efter två år faller målsättningen dramatiskt. Varför?

Kvinnor vet inte hur man bemästrar systemet.

Vi tror att allt kommer att vara rättvist, som i skolan–

–och att alla ska lägga märke till oss om vi jobbar hårt.

Men så är inte arbetslivet.

Män är mycket bättre på att bemästra systemet.

Det är mycket troligare att män tänker–

–att de vill ha högre lön, och säger:

"Jag har jobbat hårt och förtjänar en löneökning."

Svaret blir kanske att det inte går just nu.

Män tänker att de ska återkomma efter sex veckor.

Kvinnor säger: "Har du funderat på löneökning för mig?"

"Jag har faktiskt jobbat hårt."

Om chefen säger att det är tajt med pengar–

–tänker de att relationen med chefen är körd.

Vi vet en kvinna som bad om löneökning vid fel tillfälle.

Det tog två år för henne att återkomma.

Hon trodde att hon annars utmanade ödet.

Och det är bara löjligt.

En del av jobbet är att säga till cheferna hur bra jag är.

Om man får ett brev med massor av beröm från en kund–

–vidarebefordra det till chefen och skriv:

"Om du träffar den här kunden så vet du hur nöjd han var."

Kvinnor gör inte gärna det–

–då de tycker att det är att skryta...

...och drar uppmärksamhet till dem.

Men kvinnor måste skryta mer.

För att göra ett riktigt bra jobb som ingen känner till...

Det är ju jättebra i sig–

–men det tar en inte till toppen.

Vi hörde nån tala om expertgrupper när folk ska befordras.

För att komma på tal, måste nån tala för dig.

Om ingen känner till vad du har gjort, går det inte.

Man måste ta sig utanför sin bekvämlighetszon–

–och ha...tydliga exempel på det jobb man har gjort–

–som kan bestyrkas och är empiriskt bevisat.

Ingen tänker att man skryter, utan tackar för det.

Kvinnor är ambivalenta till ordet "ambitiös".

De tror att "ambition" betyder–

–att man är självisk och hård–

–och går bakom ryggen på andra.

Men det stämmer inte alls.

Man vill vara bäst och infria sin potential.

Uppfattas inte ambitioner olika hos män och kvinnor?

Se på Hillary Clinton, till exempel.

Om man googlar "Bernie Sanders ambition"–

–hamnar man på sajter med hans ambitiösa planer för USA.

Om man googlar "Hillary Clinton ambition"–

–får man veta hur hänsynslös och sjukligt ambitiös hon är–

–och att allt handlar om personlig vinning.

Hur kommer man runt det?

Om vi uppfattas som –

–när vi har samma ambitioner som hyllas hos män?

Vi kanske måste återta ordet.

Vi kanske måste trycka några t-tröjor:

"Så här ser ambition ut."

För det handlar om att vilja göra ett bra jobb–

–och ha en meningsfull karriär.

Jag tål inte att kvinnor lämnar sig själva utanför.

Faktum är... Om jag blev tillfrågad–

–om jag skulle gå över lik för att få ett jobb–

–skulle jag ju säga "Nej".

Gör det mig bättre eller sämre på jobbet–

–än en som skulle göra det? Bättre, väl?

började igår i Storbritannien.

Det finns en tanke om att ge 150 %–

–vilket är nonsens, för det går inte.

Förlåt, men man kan inte ge 150 %. 100 % är max.

Dessutom är det bara retorik.

Gå vidare till det som gör affärerna, landet–

–och Europa sunt.

Hur ser vi till att få bäst valuta–

–för allt som folk satsar på olika affärer?

Ja, vi återtar ordet.

Ja, för det är ett kraftfullt ord.

Vi ska inte vara rädda för ett ord.

Man vill bli bättre, att alla ska bli bättre.

Sen är det så att man ska vara bra på jobbet vacker.

Alla måste älska dig, och så.

Men man får betalt för att vara duktig–

–och dra med sig andra.

Ett väldigt starkt budskap är att inte oroa sig över–

–om alla på kontoret är ens vänner, för det är de inte.

Kathryn har till exempel massor av vänner–

–men alla är inte kollegor. Detsamma gäller för mig.

Och det där med att vara perfekt på alla sätt–

–tycks vara mycket ett mer feminint...än mänskligt drag–

–och inte särskilt användbart.

I boken skriver ni: "Chefen är inte din pappa."

"Kollegorna är inte dina syskon eller barn."

Förväxlar kvinnor det oftare än män?

De ser sig ofta som kontorets mamma.

Men de jobbar bara där!

De kommer inte på ens begravning.

Man bjuder inte hem dem till jul.

Man är där för att bidra så mycket man kan–

–och vara en god människa.

Man är inte där för att underlätta andras karriärer–

–medan man kokar kaffe och är snäll mot folk.

Men det betyder inte att man saknar empati eller är ond.

Man är nog , för man kan göra saker.

I stället för att trösta folk och ge dem kaffe och kakor–

–ska du säga till dina kollegor:

"Det var ett bra möte, men nästa gång kan du göra så här."

Dave Trott, en lysande brittisk creative director–

–är väldigt duktig på enradare.

Han sa att hans råd till sin dotter–

–när hon började jobba på en reklambyrå, var:

"Män förolämpar varann konstant utan att mena det"–

–"och kvinnor ger varann komplimanger utan att mena det."

Det kanske inte är helt sant, men kan hjälpa en.

Om männen förolämpar varann, var inte rädd.

För det är inte...

Det finns så mycket nervositet kring att höja rösten.

Det kom upp när vi träffade några högt uppsatta kvinnor.

Vad händer om nån stjäl din idé? Vad ska man göra?

Svaret är: världen går inte under för det.

Som vi har sagt, kan man stöta på många hemska saker.

Men att bli generad på ett möte ingår inte. Man lär sig.

"Män förolämpar varann konstant utan att mena det."

Kontorsraljerande är vanligare här än i Sverige.

Och "kvinnor ger varann komplimanger" – vad är värst?

Det värsta är nog...

...att ta nåt av det på för stort allvar.

Om förolämpningarna haglar, är mitt råd–

–att ha några raljanta fraser redo–

–så du kan få ur dig dem där och då.

Om det finns en sån kultur, kanske den måste förändras.

Men bli inte rädd, känn dig inte tyngd av det.

Det är trevligt att vi ger komplimanger.

Ni är båda fina i dag. Det vore trevligt med mer sånt.

Man ska inte låta sig besväras.

Det är ju ändå bara ett möte.

Och förolämpningarna är ju som när apor skriker.

Det är ju hela den där grejen...

De kan inte prata om känslor, därav raljerandet.

Det är ett historiskt arv.

Kvinnors karriärbanor tycks plana ut när de närmar sig 30.

Det förklaras ofta med mammaledighet och sånt.

Men ni menar att det handlar mer om självförtroende.

När man först kommer till jobbet...

Vi har väldigt högpresterande flickor.

De gör bättre ifrån sig i utbildningen.

Fler kvinnor söker läkarutbildning.

När de börjar jobba, tror de att det är fel på dem.

Men sen i den åldern inser de att systemet är problemet–

–och att de inte kan förändra det. Vad ska de då göra?

Självförtroendet faller när man inte vet vad man ska göra.

De har prövat allt och tänker: "Det är väl jag, då."

"Det går ju jättebra för alla andra."

Vi skrev boken för att få ut det.

Folk säger: "Jag trodde att det bara hände mig."

"Jösses, det fanns fler." Rätt många, faktiskt.

Deras självförtroende försvinner helt enkelt.

De är på väg mot nästa steg i karriären–

–men känner sig inte självsäkra–

–så den här boken ska hjälpa dem.

Det är inte bara mamma-grejen.

Det finns en generations-grej också.

Folk får barn när de är lite äldre.

Och pappor vill ha en mer aktiv roll med barnen.

Nåt som hindrar män från det–

–och kvinnor från att infria sin potential–

–är den fruktansvärda närvarokulturen hos företag.

Man ska komma dit vid 8, och om man går vid 19–

–skriker nån: "Tack för att du kom in en halvdag."

Det finns en berättelse i boken om en kvinna–

–som inte kan börja jobba igen–

–för hennes mans jobbkultur är så hemsk.

Och de jobbar egentligen inte.

Från 18 spelar de nåt online-spel eller nåt.

Men man måste vara där, för det är så viktigt.

Den kulturen är bara larvig.

Och ser man på Frankrike med sin 35-timmarsvecka–

–så är de ändå produktiva.

De klarar sig hyfsat–

–relativt arbetsmängd. Så varför måste vi...

Stor andel kvinnor i styrelserna där.

Varför är det viktigare att vara där än vad man gör?

Jag vill hellre få 24 strålande timmar i veckan–

–av en högpresterande kvinna–

–än fem dagar av en medelmåttig snubbe.

Storbritanniens produktivitet är lägre än Sveriges.

Och folk jobbar absolut mindre där.

För att jobbet mest fyller ut tiden här.

Vad är "tiara-syndromet"?

Vill du ta det?

Det är bara tanken på att om du sitter och väntar...

...jobbar riktigt hårt och är väldigt snäll mot alla–

–kommer nån bara att ge dig nästa befordran.

Men det gäller faktiskt att ta det själv.

Man måste bara ta det.

Många kvinnor jag har pratat karriär med–

–skulle göra allt för sitt företag–

–som att jobba över, komma in på helger–

–täcka upp för kollegor...

...jobba hos en kund i dagar...

De gör vad som helst för företaget–

–utom att säga till chefen hur duktiga de är.

När jag säger det till dem, säger de:

"Det kan jag inte göra."

Och de blir väldigt upprörda över det.

Jag tror att lösningen är att sluta.

Att sluta förminska sig själv och testa.

Man kan inte vänta på att drömprinsen kommer–

–och väcker en ur sömnen–

–eller tar ner en från det höga tornet–

–och ger en ett superjobb. För det lär inte ske.

Din chef bryr sig inte om din karriär.

Han bryr sig om sin egen karriär.

Om ett nyckeltal är din framgång, hindrar han dig inte–

–men de flesta nyckeltal handlar om lönsamhet–

–och företagets framgång i stort.

Så om man väntar på att han ska lösa ett problem–

–måste man berätta vad han ska göra.

Vad ska man göra som chef?

Om du har en anställd kvinna–

–som inte pratar om det hon gör – sök upp henne.

Och om kulturen på arbetsplatsen är väldigt aggressiv–

–och kvinnor ofta överröstas – tänk på det.

Var alltid medveten om att du har fler anställda–

–än de som skriker högst och vill ha uppmärksamhet.

Det är som med skrikande barn.

Det finns alltid ett tyst barn som säkert är jätteduktigt.

Företagen måste alltid vara medvetna om alla anställda–

–och inse vilken bredd det finns–

–och inte bara premiera den som syns mest.

Hur ber man om befordran som kvinna?

Man måste göra grundjobbet och dokumentera framgångar.

Om du har nyckeltal, vänta inte till dagen före samtalet–

–med att uppdatera dem.

Man skapar en berättelse om framgång–

–utförande, lämplighet för nästa roll–

–och berättar varför man vill ha den.

Jämför dig med kollegor och folk i andra områden.

Om du anser att du har för låg lön, be om en löneökning.

Kan du av nån orsak inte få det nu–

–be om en lägre summa nu och mer sen.

Var inte tacksam. Det är ingen välgörenhetsinrättning.

De anställer dig för att du är duktig.

Sluta vara tacksam över att du får sitta ner i värmen–

–och slipper irritera folk på kaféer.

De tar in dig för att du är duktig. Du måste tro på det.

Det handlar mer om makt än kön.

Om man – som man eller kvinna – bemästrar systemet–

–och har nått toppen, då är man framgångsrik systemet.

Frågan är hur man förändrar systemet.

Alla män och kvinnor har inte antagit den utmaningen.

Jag önskar att alla antog den utmaningen–

–för det är allas ansvar.

Tack. – Kvinnor måste lära sig att bemästra systemet.

Och chefer måste inse att kvinnor ser systemet annorlunda.

Tack så mycket, Kathryn och Sue.

Och tack för att ni tittade.

Och nu pratar de bara lite...

Glastaket är borta men en osynlig glasvägg hindrar kvinnor från att göra karriär. Sue Unerman och Kathryn Jacob menar att kvinnor måste sluta skämmas för sina ambitioner och bli taktiska gällande hur de tar sig fram i det mansdominerade näringslivet.

Katrine Marçal intervjuar Sue Unerman strategichef MediaCom och Kathryn Jacob vd Pearl&Dean om deras nya bok ”The Glass Wall”.

  • Poddprofilerna vänder blad1:27

    Poddprofilerna vänder blad

    Poddstjärnorna Hannah Widell och Amanda Schulman har byggt upp mediebolaget Perfect Day Media med stor framgång. De lämnar nu det operativa för en storsatsning på varumärket Daisy Grace. Målet är att skapa ett "livsstilsuniversum".

  • 1:01

    "Vi behöver en social återhämtning"

    EU-toppmötet i Göteborg kommer fokusera på arbetsliv och sociala villkor och är det första i sitt slag på 20 år. Allan Larsson, särskild rådgivare till Jean-Claude Juncker, har jobbat hårt med dessa frågor under de senaste två åren. 

  • Dags för Sverige att fundera på bankunionen7:30

    Dags för Sverige att fundera på bankunionen

    EU:s bankunion har kommit en bit på väg. Är det dags för Sverige att gå med nu? Det har Nicolas Véron, forskare vid Peterson Institute och grundare av tankesmedjan Breugel, tittat närmare på.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Börsindex

OMX Stockholm 30 -1%
NASDAQ-100 -0.4%
NASDAQ Composite -0.2%

Vinnare & förlorare

Fenix Outdoor 2.6%
Nolato 1.8%
Lundin Petroleum 1.6%
Axis -2.5%
Hennes & Mauritz -2.8%
Munters -4.1%
Uppdaterad fre 17:35
Fördröjning 15 min
  • 1:52

    "De sociala värderingarna enar oss"

    Under fredagsmorgonen anlände ett stort antal regeringschefer och andra politiker till Göteborg för EU-toppmötet "Social Summit". Marianne Thyssen, EU:s sysselsättningskommissionär, var en av dem och hon tycker att det är ett viktigt möte. 

  • Chefekonom: Lägre bopriser om fem år4:20

    Chefekonom: Lägre bopriser om fem år

    På kort sikt kanske oron över bostadspriserna är överdriven menar Ann Öberg, chefekonom på Handelsbanken. Men på längre sikt bör man vara på sin vakt, då en lågkonjunktur kommer förr eller senare.

  • 4:21

    "Lösningen är väldigt svår att se"

    En konflikt om inflytandet har pågått i Göteborgs hamn sedan 2016. Mest lidande har industrin som brukar hamnen blivit, menar Magnus Kårestedt som är vd på Göteborgs Hamn AB.