Storbritanniens trassliga äktenskap med EU

Från att ha nekats inträde i gemenskapen två gånger–

–har det brittiska medlemskapet i EU präglats–

–av konflikter och ambivalens.

När det brittiska folket har sagt sitt–

–väntar år av förhandlingar med EU–

–för ett utträde ur unionen.

Här är historien om det trassliga äktenskapet.

Första gången man i modern tid hörde talas om något–

–som påminner om dagens EU var, ironiskt nog, i ett tal–

–som Storbritanniens premiärminister Winston Churchill–

–höll i Zürich 1946.

I talet säger han:

"Vi måste bygga ett Europas förenta stater."

"Endast på detta sätt kan hundratals miljoner arbetare"–

–"återfå de enkla glädjeämnen och förhoppningar"–

–"som gör livet värt att leva."

Vi kan inte sikta på nåt mindre än en union i hela Europa.

Han sa också: "Vi britter har vårt eget samvälde."

"Frankrike och Tyskland måste tillsammans ta ledningen."

Når kol- och stålgemenskapen–

–och den europeiska ekonomiska gemenskapen–

–som är grunden för dagens EU–

–bildades 1951 respektive 1957–

–valde Storbritannien att stå utanför.

Det är början för Europa.

När britterna några år senare hade omvärderat situationen–

–och ansökte om medlemskap, stoppades landet–

–av Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle–

–som lade in sitt veto mot ett medlemskap–

–både 1963 och 1967.

Först 1973 blev Storbritannien, och Danmark och Irland–

–medlemmar av dåvarande Europeiska Gemenskapen, EG.

Redan två år senare hölls en folkomröstning–

–om britternas fortsatta medlemskap.

Då vann förespråkarna för ett fortsatt medlemskap–

–med 67 procent mot 32.

År 1979 fick Storbritannien–

–sin första kvinnliga premiärminister – Margaret Thatcher.

Det första hon tog itu med–

–var Storbritanniens förhållande till EG.

Thatcher ansåg att landet betalade alldeles för mycket–

–i förhållande till vad man fick tillbaka–

–och lyckades förhandla fram en årlig rabatt med EG.

Hon var också stark motståndare–

–till ett fördjupat europeiskt samarbete.

Vi har inte framgångsrikt minskat statens inflytande–

–bara för att se det återinsatt på europeisk nivå–

–med en europeisk superstat som dominerar från Bryssel.

År 1992 undertecknar–

–premiärminister John Major och Storbritannien–

–och elva andra medlemsländer, Maastrichtfördraget.

Fördraget utgör ett av Europaunionens grundfördrag–

–och fastslår de övergripande bestämmelserna om EU.

Det ledde också till skapandet av en gemensam valuta.

I Storbritannien bildas då UKIP–

–United Kingdom Independence Party–

–som var starkt kritiska och direkt motståndare–

–till Maastrichtfördraget.

Från och med 1 november 1993–

–blir den tidigare Europeiska Gemenskapen–

–den Europeiska Unionen, EU.

År 1997 vinner Labour och den Europavänliga Tony Blair–

–en storseger i det brittiska parlamentet–

–men får stora problem med opinionen–

–både inom och utanför partiet.

1 januari 1999–

–blir euron den gemensamma valutan i euroområdet.

Storbritannien och bland annat Sverige–

–väljer att stå utanför det gemensamma valutasamarbetet.

När Amsterdamfördraget träder i kraft i maj 1999–

–införlivas Schengenregelverket inom Europaunionen.

Det innebär att gränskontrollerna–

–vid de gemensamma inre gränserna–

–inom Schengenområdet avskaffas.

Storbritannien och Irland ställer sig utanför samarbetet.

1 januari 2002 är första gången vi får se euron–

–i form av mynt och sedlar.

Den införs med pukor och fanfarer från Bryssel.

I Storbritannien hyllas det nationalistiska beslutet–

–att behålla pundet.

Ja! Ett nej till euron. Hurra!

År 2013 lovar David Cameron–

–att hålla en folkomröstning om britternas EU-medlemskap–

–om det konservativa partiet vinner valet 2015.

År 2014 håller Skottland en folkomröstning–

–om att bli en självständig nation.

Nej-sidan vinner–

–och David Cameron lovar ännu mer självstyre åt Skottland.

I Europaparlamentsvalet 2014 får UKIP 27,5 procent–

–och 24 ledamöter i gruppen Frihet och demokrati i Europa–

–där även Sverigedemokraterna från Sverige ingår.

Vad ni måste vänja er vid–

–är att det över det politiska spektrumet–

–nu finns fler euroskeptiker i parlamentet än nånsin.

Och många av dem stöder inte ett närmare samarbete...

År 2015 vinner de konservativa oväntat parlamentsvalet–

–och får egen majoritet i det brittiska parlamentet.

David Cameron håller sitt löfte om folkomröstning–

–men vill först förbättra villkoren för Storbritannien.

Det är dags för det brittiska folket att få säga sitt.

Det är dags för oss att avgöra den här frågan–

–om Storbritannien och Europa.

Vid folkomröstningen 23 juni 2016–

–röstade 51,89 procent av befolkningen för att lämna EU.

Premiärminister David Cameron väljer att avgå.

Han ersätts av Theresa May–

–som partiledare och premiärminister.

För att undvika ett parlamentsval–

–under förhandlingarna om brexit–

–och för att stärka sin position i utträdesförhandlingarna–

–fick Theresa May till ett nyval som hölls 8 juni.

Nyvalet blev en katastrof för Mays konservativa parti–

–som förlorade sin majoritet i parlamentet.

Men de fick ändå bilda regering.

Förhandlingarna inleddes 19 juni 2017.

Redan i början av förhandlingarna–

–hamnade parterna i låsta positioner.

Jag vill tydligt säga–

–att jag mycket noga har läst alla dokument–

–som har lämnats in av regeringen.

De är inte på något sätt tillfredsställande.

Efter 18 månaders manglande kom EU och Storbritannien–

–slutligen överens om ett utkast till avtal.

Avtalet innebär att Storbritannien–

–får en 21 månader lång övergångsperiod–

–efter utträdet i slutet av mars 2019.

Under övergångsperioden–

–ska britterna förhandla fram ett nytt handelsförhållande–

–till EU, och en lösning för gränsen till Irland.

En nödlösning innebär att Storbritannien stannar kvar–

–inom tullunionen på obestämd tid–

–och fortsätter följa EU:s regler–

–utan att ha något att säga till om.

Det finns en klausul om rättigheter–

–för EU-medborgare i Storbritannien, och britter i EU.

I avtalet finns även en överenskommelse–

–om fiskerätter efter brexit–

–och vad utträdet kommer att kosta Storbritannien.

Theresa May var påtagligt nöjd–

–efter att den brittiska regeringen hade godkänt avtalet.

Det vi kom överens om i går är inte det slutliga avtalet.

Det är utkastet till ett avtal... Jo.

Det här utkastet innebär att vi lämnar EU–

–på ett smidigt och organiserat sätt 29 mars 2019.

Men protesterna lät inte vänta på sig.

Redan dagen efter den brittiska regeringens godkännande–

–avgick både brexitminister Dominic Raab–

–och arbets- och pensionsminister Esther McVey i protest.

Innan avtalet börjar gälla–

–ska det röstas igenom i det brittiska parlamentet.

Det måste också godkännas av EU-parlamentet.

Därefter måste överenskommelsen ratificeras–

–av återstående 27 EU-länder.

Jag tror faktiskt att förtroendet stapplar.

Det är ett historiskt fel, ett misstag.

Och vi måste göra det bästa av det.

Efter att de 27 EU-länderna godkänt avtalet–

–var det tänkt att det brittiska parlamentet–

–i december 2018 skulle rösta om Mays brexit-avtal.

I sista stund sköt premiärministern upp omröstningen–

–till mitten av januari 2019 i hopp om–

–att de kritiska ledamöterna skulle byta sida.

Den 15 januari 2019–

–var det dags för parlamentet att rösta om avtalet.

Ja-röster till höger – 202.

Nej... Ordning!

Ja-röster till höger – 202.

Nej-röster till vänster – 432.

Nej-sidan segrade. Omröstningen avslutas.

Det blev ett historiskt nederlag för Theresa May–

–och den brittiska regeringen.

Det största nederlaget för en sittande regering sen 1924.

Theresa May sa direkt efter utfallet–

–att hon inte tänkte avgå.

Labours ledare Jeremy Corbyn begärde–

–en misstroendeomröstning mot Mays regering.

Om regeringen inte får igenom lagstiftning i parlamentet–

–måste landet gå till val...

May fick fortsatt förtroende i misstroendeomröstningen–

–men parlamentet krävde en plan B för brexit.

Den 29 januari var det åter dags för parlamentet–

–att rösta om hur man vill att en brexit ska gå till.

Totalt var det sju olika förslag som röstades igenom.

Men endast två förslag fick parlamentets gehör.

Underhuset sa nej till ett utträde ur EU utan avtal–

–en så kallad hård brexit.

Parlamentet röstade ja till att ersätta nödlösningen–

–om Nordirland med ett alternativ–

–för att undvika en hård gräns.

May fick också parlamentets stöd–

–för att försöka få EU att öppna förhandlingarna–

–om utträdet, med röstsiffrorna 317 – 301.

Parlamentet vill inte ha det avtalet jag la fram–

–i dess nuvarande form. Omröstningen avgjorde.

Världen vet vad parlamentet inte vill.

I dag måste vi tala om vad det är vi vill.

Om May lyckas övertyga EU om–

–att omförhandla avtalet är dock oklart.

Direkt efter omröstningen–

–sa Frankrikes president Emmanuel Macron så här:

Som Europeiska rådet i december poängterade–

–är avtalet mellan Storbritannien och EU–

–det bästa möjliga, och inte möjligt att omförhandla.

Även europeiska rådets ordförande Donald Tusk meddelar–

–att utträdesavtalet står fast–

–och inte är öppet för omförhandling.

Utträdesavtalet förblir det bästa och enda möjliga avtal.

Det sa EU i november. Det sa vi i december.

Det sa vi efter parlamentsomröstningen i januari.

Gårdagens debatt och omröstning förändrar ingenting.

Utträdesavtalet omförhandlas inte.

Planen står kvar. Om knappt två månader–

–den 29 mars ska Storbritannien ha lämnat EU för gott.

Det är en inte helt okomplicerad historia Storbritannien har haft med Europeiska Unionen. När föregångaren till EU skapades på 5o- talet så var Storbritannien inte med, trots att premiärminister Winston Churchill var den första som nämnde en sådan gemenskap.

Några år senare hade britterna omvärderat situationen och ansökte om medlemskap men stoppades då av Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle som la in sitt veto både 1963 och 1967. År 1973 blev Storbritannien medlem av dåvarande Europeiska Gemenskapen, EG, som år 1993 blev Europeiska Unionen.

Theresa May ersatte David Cameron 2016 som partiledare och premiärminister efter en folkomröstning om EU. Resultatet blev ja till att lämna EU och David Cameron avgick omedelbart. Theresa May skickade in begäran om utträdet ur EU den 29 mars 2017. Förhandlingarna började den 19 juni 2017. Efter 18 månader kom EU och Storbritannien fram till ett utkast till ett avtal som innebär att Storbritannien får en 21 månaders övergångsperiod efter utträdet ur mars 2019.

I december 2018 skulle parlamentet rösta om Theresa Mays Brexitavtal, men i sista stund sköt premiärministern upp omröstningen till mitten av januari 2019. Den 15 januari röstade det brittiska parlamentet och det blev ett historiskt nederlag för Theresa May men hon valde ändå att inte avgå.

Den 29 januari röstade parlamentet om hur en Brexit ska gå till, och det blev nej till en hård Brexit. Däremot gav underhuset stöd till den så kallade nödlösningen om att Nordirland borde ersättas för att undvika en hård gräns. I nuläget står planen kvar att Storbritannien ska lämna EU den 29 mars, hur det i slutändan kommer att gå till återstår att se.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på våra nyhetsbrev. Markera samtliga nyhetsbrev du vill prenumerera på.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Börsindex

OMX Stockholm 30 -0.1%
NASDAQ-100 0.2%
NASDAQ Composite 0.2%

Vinnare & förlorare

Intrum Justitia 7.4%
Beijer Ref 4.4%
Saab 4.4%
Vitrolife -2.9%
ÅF -3.7%
Swedbank -4.5%
Uppdaterad ons 17:35
Fördröjning 15 min