Josefsson om… inflation

Inflation, det ordet har vi hört en hel del–

–de senaste åren. Det har pratats mycket om–

–hur man ska få upp inflationen.

Det har gett flera centralbanker huvudvärk.

I 30 år har det diskuterats hur man får ner inflationen.

Vi ska titta på en graf över inflationsmålet.

Det är mycket färger och många kurvor.

Vad är sammanfattningen?

Nollinjen visar avvikelser från inflationsmålet.

Alla länder som har haft inflationsmål under lång tid–

–har haft lägre inflation än målet.

Det är problemet. Varför får vi inte upp inflationen?

Penningpolitiken funkar inte exakt som vi trodde–

–inte lika exakt som vi hade hoppats.

Innan vi tittar på Rogers grafer–

–ska vi lyssna på några andra experter–

–om deras syn på inflationen:

Ny information som inkluderar vår framtidsbedömning–

–bekräftar en oförändrad bild på medellång sikt–

–över tillväxt och inflation i eurozonen.

Inflationsfallet från 2 %... Att ingen av faktorerna–

–har fått effekt, är ett mysterium.

Jag säger inte att FOMC förstår orsakerna till det.

ECB:s problem är inte tillväxt.

ECB:s problem är inflationen.

Den mest aktuella KPI-siffrorna för eurozonen–

–visade en lite högre total inflation än förväntat.

Den gick från 1,3 till 1,5 %.

Men kärninflationen var bara 1,2 %.

Det visar hur svårt det är att komma överens om–

–varför det är så svårt att nå inflationsmålen.

Du har bara med dig två grafer i dag–

–men de kräver en del tid och kärlek för att förstås.

Vi börjar med Philipssambanden.

Det är Philipsnyckeln för nationalekonomer.

Det är mycket grekiska. Vad är det vi ser?

På den horisontella axeln mäter vi arbetslösheten.

Längst bort har vi låg arbetslöshet och här hög.

På den här axeln mäter vi inflation.

Vi har låg inflation längst ner och hög däruppe.

Det visar hur ekonomer har tittat på inflation genom åren.

Den blå kurvan är keynesianismens Philipskurva.

Den visar att det finns ett utbytesförhållande–

–mellan inflation och arbetslöshet.

Om vi vill ha låg arbetslöshet får vi acceptera–

–att inflationen blir lite högre.

Vi får acceptera att vi ligger häruppe.

Så arbetade vi under lång tid som ekonomer.

Efter ett tag började man inse att vi hade hög inflation–

–men arbetsmarknadens parter insåg–

–att inflationen kommer att vara hög, vilket gjorde–

–att man förväntade sig högre inflationen–

–och krävde högre löner medan arbetsgivarna–

–satte högre priser. Det skapade en inflationsspiral.

Då kom monetäristerna, den vertikala kurvan.

Det var bland annat Milton Friedman och...

Jag höll på att säga George Lucas, det var Robert Lucas.

De visade att på lång sikt spelade det ingen roll–

–hur hög inflationen är–

–för arbetslösheten är långsiktigt stabil.

Var är vi nu om du sätter in Sverige i den här kartan?

Det här är spännande. Eftersom vi har låg inflation–

–befinner vi oss i området under den blå kurvan.

Vi har inte fått upp inflationen än.

En modern centralbank tänker–

–att den blå kurvan skiftar nedåt och uppåt–

–medan den vita är förhållandevis stabil.

När en centralbank bestämmer ett inflationsmål...

Det är helt slumpmässigt, man hade kunnat sätta 4 eller 0.

Nu valde man 2–

–för att det var bra balans mellan de kostnader–

–som för hög inflation medför och de risker–

–som för låg inflation medför.

Kostnaden är att kontrakt måste skrivas om.

Riskerna är att ekonomin inte kan stimuleras av räntan.

Kan man säga att utifrån de nya rönen kring inflationen–

–är dagens centralbanker omoderna?

Jag tror att det inom några år kommer att ses–

–som ett omodernt sätt att hantera penningpolitiken.

Men så här tänker centralbankerna fortfarande.

De tänker sig, oavsett typ av recession–

–att den blå kurvan av nån anledning skiftar ner.

Vi får kanske dåliga vibbar från bostadsmarknaden–

–eller vad de nu är. Då blir man lite mer försiktig.

Då går kurvan ner och centralbanken reagerar–

–genom att sänka räntan.

Då vandrar vi uppåt under den blå linjen.

Sänker man räntan ökar konsumtion och investeringar.

Då faller arbetslösheten tillbaka.

Då blir vi positiva igen och förväntningarna skiftar upp.

Då befinner vi oss förhoppningsvis vid pi*–

–vilket är inflationsmålet.

Mycket att ta in, men du har en graf till.

Nu ska vi citera Shakespeare.

Nånting är ruttet med inflationsmålspolitiken.

Det som vi tittade på nyss gjorde–

–att de sociala ingenjörerna kom tillbaka.

De som trodde att om bara modellerna kalibrerades–

–så kunde konjunkturcykeln utrotas.

Finanskrisen slog hål på den stora bubblan–

–som fanns inom nationalekonomin.

Här ser vi den kortsiktiga Philipskurvan–

–för två olika tidsperioder i USA.

Den blå är före krisen och den röda är efter.

De är inte så exakta som i den teoretiska bilden.

Det intressanta är att den här är flackare.

Det krävs mycket större förändringar–

–i arbetslösheten och förväntningarna på välfärden–

–för att påverka inflationsmålet.

Det kan vara tecken på att inflationsmålet är etablerat–

–eller på att det inte funkar som tänkt.

Hur ser det ut om man tar grafen och hoppar fram tio år?

Blir det ännu större spridning eller flackare?

Den ligger nog kvar rätt flackt.

Men hur har ekonomerna försökt lösa skillnaden–

–mellan hur det såg ut före krisen och hur det ser ut nu.

Man har tagit fram olika teorier.

Sekulär stagnation och "pent up wage deflation".

Problemet är att de går tillbaka till samma sak–

–nämligen att den förra bilden är intakt.

Det är bara en fråga om tid.

Centralbankernas politik motiveras av samma teori–

–att det är helt okej med QE och negativa räntor–

–för de vet hur ekonomin funkar. Men den här krisen–

–har visat att vi inte kan vara så säkra.

Borde inflationsmålet ändras?

Ja, men man borde vara mer pragmatisk.

Min förebild bland centralbanker är Bundesbank.

De har varit mycket mer pragmatiska.

Intressant kring om det är en förlegad teori är–

–att i somras pekade ett antal etablerade akademiker på–

–att Philipsambandet var extremt instabilt–

–och inte gick att utnyttja för penningpolitiska mål.

Så det här måste vi fundera över.

Men inflationsmålet och politiken som förs–

–drivs av Philpskurvesambandet. Tänk om det är fel...

Mycket att ta in. Jätteintressant.

Vad händer nästa vecka?

Vi håller det lite brett. Vi ska prata om pengar.

Ekonomi, med andra ord. Spännande!

Inflation är något som diskuteras hett bland ekonomer. Under många år var rädslan för hög inflation stor men de senaste åren har det varit det omvända.

EFN:s kommentator Roger Josefsson och Jesper Norberg diskuterar om varför det har blivit så svårt att få upp inflationen.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Börsindex

OMX Stockholm 30 -0.3%
NASDAQ-100 -0.1%
NASDAQ Composite 0%

Vinnare & förlorare

Tele2 6.6%
Axfood 2.5%
Getinge 1.4%
Avanza -4.7%
Modern Times Group -7.5%
Mycronic -8.6%
Uppdaterad tor 10:42
Fördröjning 15 min
  • Xi Jinpings tid långt ifrån över5:36

    Xi Jinpings tid långt ifrån över

    I veckan startar den kinesiska partikongressen, då president Xi Jinping väntas bli ännu mäktigare än tidigare. Ekonomiprofessorn Hubert Fromlet kommenterar tillsammans med Petra Bergman.

  • May under press att komma vidare med Brexit6:47

    May under press att komma vidare med Brexit

    Theresa May är i Bryssel för att tala med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU:s chefsförhandlare Michel Barnier. Katrine Marçal kommenterar den senaste utvecklingen i Brexitförhandlingarna. 

  • Det här är olja1:23

    Det här är olja

    Oljan har länge varit en av de viktigaste energiråvarorna, och i flera länder genererar den stora exportinkomster. Nu spås efterfrågan sjunka, bland annat till följd av en snabbt ökande elbilsförsäljning.