Gunnar Sträng – retoriker, reformatör och rikshushållare

Retorikern, reformatören och rikshushållaren.

Det sammanfattar rätt väl hans personlighet.

Han var finansminister i 21 år och statsråd i 31 år.

Det är svenskt rekord. Han var med och formade det svenska välfärdssamhället.

Han har spelat en större roll där än någon annan.

Erik Åsbrink var Sveriges finansminister i slutet av 1990-talet.

Han har haft flera tunga uppdrag i näringslivet.

Nu är han högaktuell med biografin om sin företrädare.

Han är alltså en finansminister som har skrivit om en annan finansminister.

Det här är nog vanligast i Storbritannien, att man skriver biografier om företrädare.

Det bygger ofta på stark identifikation. Känner du det med Gunnar Sträng?

Det spelar roll att jag har varit finansminister–

–och att jag jobbat under Gunnar Sträng när jag var yngre.

Det var ett viktigt motiv för mig när jag skrev boken.

Sen var ju han en förgrundsgestalt–

–och han har spelat en viktig roll under lång tid i Sverige.

Han var med och byggde den moderna välfärdsstaten. Jag hade flera motiv.

När var du själv finansminister och vad har du gjort sen?

Det är 20 år sen. Under den tiden har jag haft en massa styrelseuppdrag.

Jag har varit ute och pratat och skrivit en del. Men det här är min första bok.

För närvarande driver du frågan om en ny skattereform.

Du var med och gjorde den stora skattereformen kring 1990.

Nu har du skrivit en bok. Då undrar jag: Vad har Sträng att säga dagens generation?

Han är väl inte enbart en historisk gestalt? Det finns ett budskap framåt.

Det är alltid svårt att placera in historiska personer i nutiden.

Hur skulle Sträng ha agerat i dag?

Han hade naturligtvis varit ganska främmande för mycket av det som hänt.

Men om han hade vuxit upp i dagens samhälle hade han haft andra värderingar.

Det är svårt att göra såna där omplaceringar i historien.

Men han hade nog varit väldigt intresserad av samhällsutvecklingen.

Han hade en ledarstil som nog inte hade gått hem i dagens Sverige.

Han uppfattades redan då som bufflig och auktoritär.

Nån som liknar honom i det moderna Sverige är en som du har mycket erfarenhet av–

–och det är Göran Persson. Vad säger du om det?

Jag ska vara lite försiktig med att göra såna jämförelser.

Men bufflighet är inget tidsbundet. Det har funnits i alla tider.

Jag vet inte om det utmärkte Gunnar Strängs tid.

Men han var ingen förkämpe för jämställdhet.

Han var motsträvig när Tage Erlander ville ta in kvinnor i regeringen.

Det märktes när han blev äldre. Hans värderingar var inte i takt med tiden.

Du är uppvuxen med Gunnar Sträng på ett annat sätt än det vi nyss nämnde.

Din pappa Per Åsbrink var riksbankschef länge, också parallellt med Sträng.

–Vad har det betytt för dig? –Det betydde en del.

Hemma fick jag mig till livs synpunkter på Gunnar Sträng.

Det var en blandning av beundran och kritik.

De umgicks inte privat, men de hade mycket med varann att göra i tjänsten.

De reste ibland till olika internationella konferenser.

Sträng var aldrig hemma hos oss under min uppväxt.

Men på 1980-talet, när jag var statssekreterare på Finansdepartementet–

–så bjöd jag hem både pappa och Gunnar Sträng på middag.

Det var ett intressant samtal. Bland annat frågade jag dem–

–vilka perioder som de tyckte var mest framgångsrika i svensk ekonomisk politik.

Pappa var riksbankschef 1955-1973 och tyckte att det var en utmärkt period.

Sträng var finansminister tre år till, 1955-1976, och föredrog den perioden.

Sen kan man ha synpunkter på detta.

Jag har synpunkter på det i boken, inte minst perioden 1973-1976.

Din pappa fick nära nog sparken av Gunnar Sträng. Det var i början av den här tiden.

Upplevde du det som barn också?

Jag har vaga minnesbilder av det. Det var räntekuppen 1957. Då var jag 10 år.

Riksbanken höjde då diskontot utan att samråda med regeringen.

Det var kutym att göra det, så både Sträng och Erlander reagerade våldsamt.

Pappa blev utskälld av Gunnar Sträng. Han använde ord som jag inte ska återge.

Men det slutade ändå med att han fick sitta kvar.

Men ordföranden i Riksbanksfullmäktige, Per Eckerberg, fick sparken.

Vad tycker du om hur relationen har utvecklats mellan riksbank och regering?

I dag skulle inte finansministern skälla ut riksbankschefen för en räntehöjning.

Riksbanken har länge eftersträvat så stor självständighet som möjligt.

Men formellt fick man inte det förrän på 1990-talet. Jag var själv med.

Det lagstiftades om en oberoende riksbank.

De får inte ta emot instruktioner och regeringen får inte ge instruktioner.

Nu har man ett formellt oberoende. Så var det inte förr.

–Är det bättre, tycker du? –Jag tror att den ordningen är bra.

Vissa har synpunkter, men jag tycker att det i huvudsak har fungerat bra.

Under din och min uppväxt var Sträng den evige finansministern.

Man hade i medveten tid inte upplevt nån annan ända fram till studenttiden.

Han satt oavbrutet, som du nämnde, i mer än 20 år.

Vad tycker du var det viktigaste som han åstadkom?

Det var att han var med och byggde den svenska välfärdsstaten.

Under lång tid hade vi en hög tillväxt i Sverige.

Vi hade råd med reformer. Dessutom höjde han ju skatterna.

De statliga utgifterna ökade från år till år. Då krävdes det ett höjt skattetryck.

Det var lågt när han tillträdde. När han avgick 1976 var det högst i Europa.

Även om bilden av Sträng är att han var väldigt sträng och restriktiv–

–så ökade de offentliga utgifterna snabbare–

–än de gjort innan och snabbare än de gör nu.

Det är inte möjligt att genomföra så omfattande reformer som under hans tid.

Så dagens Sverige är i stor utsträckning präglat av Gunnar Sträng?

Det är det, men det har naturligtvis hänt mycket sen dess.

Det är en rad fenomen. Internationaliseringen har tilltagit.

Massmedias bevakning är intensivare nu än då, för att inte tala om sociala medier.

Vi pratade om jämställdhet förut. Det har hänt mycket där sen Gunnar Strängs tid.

Samhället har förändrats ganska mycket.

Jag vill lägga till att välfärdsstaten, eller välfärdssamhället, naggas i kanten–

–och det oroar mig och många andra.

Vi har svårt att upprätthålla standarden i de sociala välfärdssystemen.

Det är ett bekymmer. Jag beklagar den utvecklingen och tycker att man ska agera.

Om man ser på andra europeiska länder, så hade de också en utveckling under de åren–

–då man byggde ut den offentliga sektorn. Man byggde upp välfärd.

Hur unikt tycker du att Sverige var?

Det är sant att det skedde i andra länder också, mer eller mindre.

I Sverige gick det snabbare och längre än i många andra länder.

Vårt skatteuttag ökade från en ganska låg nivå till en ganska hög nivå.

Vi hade en snabbare utveckling än många andra. Även om det har naggats i kanten...

Vårt välfärdssystem är mer utvecklat än de flesta andra länder i Europa.

Man kan tala om den nordiska modellen–

–men i andra länder är det mindre avancerat.

Men gick det för långt? Var det mer än ekonomin klarar?

Strängs företrädare som finansministrar, Ernst Wigforss och Per Edvin Sköld–

–ville mycket, men de tyckte att ekonomin satte spärr för att gå så långt–

–när det gällde just sociala reformer.

De var tidigare, och då var förutsättningarna lite annorlunda.

Wigforss var finansminister under 30-talet och andra världskriget och några år till.

Rekordåren, som jag skriver om, kommer på 1950- och 1960-talen.

Då var Sträng finansminister och reformutrymmet var större.

Sen kan man diskutera om vi gick för långt. Det tycker inte jag.

Man kan ta exemplet med ATP-systemet, den allmänna tjänstepensionen.

Den byggde på tron att vi skulle fortsätta ha hög tillväxt, som på 1960-talet.

Det har vi inte haft, och därför har det blivit nödvändigt att ändra det systemet.

Rekordåren var en period då mycket, nästan allt, kändes möjligt.

Sverige hade under den perioden en jämn och hög ekonomisk tillväxt–

–på ett sätt som vi inte upplevt på senare tid. Var det en guldålder för Sverige?

Hur mycket var det Strängs förtjänst? Surfade han bara på vågen?

Inte bara Sverige, utan även andra länder hade hög tillväxt.

Men han medverkade. Den ekonomiska politik som han ansvarade för var framgångsrik–

–under 1950- och långt in på 1960-talet. Den var mindre framgångsrik på 1970-talet.

Det fanns en föreställning rent allmänt–

–att vi alltid skulle ha hög tillväxt och därför kunde fortsätta reformverksamheten.

Men det var inte möjligt.

Sträng gjorde en lång klassresa från fattig-Sverige i början av 1990-talet.

Han blev facklig ledare för lantarbetarna. Han var med och avskaffade statarsystemet–

–som var en form av träldom, kan man nästan säga.

Sen blev han finansminister under mer än 20 år.

Kan man tänka sig nån som skulle göra en så lång resa i dagens Sverige?

Nu utbildar sig folk mycket mer.

De flesta går i alla fall igenom gymnasiet, men inte alla.

Många går vidare till högskolesystemet. Det är en positiv utveckling.

Det som är en förändring jämfört med Strängs tid är att vi har hög invandring.

Det är en utmaning för samhället att hantera det på ett bra sätt.

Det finns både statsråd och andra politiker som har invandrarbakgrund.

Vi lär se mer av det i framtiden. Det är jag övertygad om.

Om det blir en klassresa... Det är inte samma sak som med Gunnar Sträng.

Nu kan folk få en lång skolgång. Förut- sättningarna är bättre än på hans tid.

Det finns många anekdoter om Sträng. Han var känd för sitt mustiga språk.

Han hittade på egna ord och uttryckte sig på ett målande sätt.

Finns det nåt som är särskilt roligt, eller belysande, av det han ska ha sagt?

Det finns många såna historier. Jag har återgett en hel del i boken.

En som jag gillar... Det här är tidigt 1950-tal.

Han var socialminister och bland annat ansvarig för bostadspolitiken.

Per Edvin Sköld var finansminister, en lika barsk herre som Sträng. Då sa Sträng:

"Det finns de som urgerar en limitering av bostadsbyggandet. Det ska de ge fan i!"

Det är ett exempel på en sammanstötning mellan dessa båda kraftfulla figurer.

"Urgering" och "limitering" tog han väl från engelskan?

Det tror jag. Han använde många utrikiska ord. Det här är ett exempel på det.

–Var han språkkunnig? –Nej.

Han kunde engelska. Under sin skoltid hade han inte lärt sig mycket utländska språk.

Han tog en del lektioner i engelska och klarade sig hyggligt på engelska.

Men några stora språkkunskaper hade han inte.

Han var väl över huvud taget mycket en produkt av Sverige.

Han kände sig trygg inom Sverige, men inte på den internationella arenan.

Det stämmer. Han var svenskorienterad.

Internationella frågor var han inte så intresserad av. Han reste inte så mycket.

Han var i förhållande till EU, eller EEC, som vi kallade det förr i tiden...

Han var ganska skeptisk till att vi skulle gå in där.

Att utlänningar, EU-byråkrater, skulle ha synpunkter på svensk skattepolitik–

–var han främmande för. Han drev inte på vad gäller internationellt samarbete.

Det var först efter hans bortgång som Sverige blev medlem också.

Man kan också säga, om man läser i din bok och känner till det i övrigt–

–att Sträng fungerade bra ihop med Tage Erlander.

De var ett radarpar som ledde svensk ekonomi och svensk samhällsutveckling.

Erlander var också statsminister i över 20 år.

Men det gick inte lika bra att samarbeta när Olof Palme blev statsminister.

Men Sträng fortsatte som finansminister även under hans tid, fram till 1976–

–då det blev en borgerlig regering.

Men vad var problemet i relationen mellan Sträng och Palme?

De gick inte ihop – på rätt många sätt.

Först vill jag nyansera bilden. Sträng och Erlander samarbetade inte friktionsfritt.

Det finns åtskilliga gånger då Erlander uttrycker irritation i sina dagböcker–

–som ju är oerhört omfattande.

Arbetsfördelningen var sån att den verkliga maktspelaren var Gunnar Sträng.

Man kan säga att Gunnar Sträng i hög grad var den som styrde politiken.

Tage Erlander var den som förde ut budskapet, om man nu ska förenkla.

Sen kom Palme in. Han var inte beredd att acceptera den underordningen.

Han ville spela en starkare roll än Erlander gjort mot Sträng.

Då blev det gnissel i samarbetet.

Särskilt de första åren var det ganska tuffa tag. Det blev bättre med tiden.

Men visst försökte väl Sträng bromsa att Palme blev statsminister?

Han kanske inte ville hindra det, men fördröja det.

Jag har skrivit om det. Sträng...

Många ville ha Sträng som partiledare och statsminister efter Erlander.

En viktig fråga var när skiftet skulle ske.

Ju längre tiden gick, ju längre Erlander var kvar–

–desto mindre chans hade Sträng att efterträda honom – av åldersskäl.

SSU och andra som stödde Palme ville därför uppskjuta det här.

Sträng har själv förnekat att han aspirerade på att bli partiledare.

Det tror jag inte riktigt stämmer. Jag tror att han noga övervägde detta–

–innan han bestämde sig för att inte kandidera.

Det blev ingen fajt eller omröstning mellan Palme och Sträng.

Det blev Palme. Alla ställde sig bakom honom.

Men Sträng hade försäkrat sig om att han skulle få fortsätta som finansminister.

Men det fanns väl också en skillnad i syn på samhället mellan Sträng och Palme?

Palme förde ju in en hel del nya perspektiv på 1970-talet–

–som var moderna då, men som Sträng inte omfattade. Ledde inte det till oenighet?

Det var 20 års åldersskillnad och de hade helt olika bakgrund.

Sträng kom från arbetarklass och ganska usla uppväxtförhållanden.

Palme var född i överklassen och var akademiskt utbildad.

Han blev socialdemokrat och radikal, och han hade ett internationellt perspektiv.

På många sätt stod Palme för ett annat tänkande än vad Sträng gjorde.

Palme ville väl påverka den ekonomiska politiken? Så var inte Erlander.

Ja. Palme tyckte att statsministern skulle ha nånting att säga till om.

Han fann sig inte i den roll Tage Erlander spelat, utan ville spela en viktig roll.

Under 1970-talet var de oense om ifall man skulle stimulera eller strama åt.

Sträng på 1970-talet var väl ingen framgångshistoria?

Till skillnad från tidigare. Hängde han inte med i tiden?

Ja, det är den minst framgångsrika delen av hans finansministertid, 1970-talet.

Under de första åren höll han igen. Många andra ville stimulera, men han höll igen.

Det talas om de förlorade åren, som sen visade sig inte vara så förlorade.

Nästa mandatperiod, 1973-1976–

–brassade Sträng på och stimulerade ekonomin. Det ville alla göra.

Med facit i hand kan vi konstatera att det inte var en lyckosam period för Sverige.

Vi hade löneökningar på 60 % på 3 år.

Det var ohållbart. Det visade sig att det inte gick att hantera det på ett bra sätt.

Det var ingen lyckosam period, men Sträng bär inte ensam ansvaret för det.

Många drev på i samma riktning som han gjorde.

Under den här perioden höjdes skatterna. Sträng hade höjt omsättningsskatten.

Först införde han den, sen höjde han den. Arbetsgivaravgifterna höjdes kraftigt.

Det var inte bra för svensk ekonomi. Vi fick en kostnadskris.

Lönekostnadsökningarna var 60 %.

Det var höga löneökningar, löneglidning och höjda arbetsgivaravgifter.

Det grundlade de svårigheter–

–som vi brottades med i Sverige åren därefter.

En stor fråga under Strängs senare tid som finansminister, på 1970-talet–

–var marginalskatterna.

Astrid Lindgren spelade en ledande roll i kritiken mot det dåvarande skattesystemet.

Sträng uppträdde som om han inte förstod nånting.

Hon klagade över att hon fick betala mer än 100 % av sina högsta inkomster i skatt.

Förstod han inte eller spelade han, tror du?

Begreppet marginalskatt var han ganska främmande för.

Jag har pratat med honom om det efter hans finansministertid.

Men Astrid Lindgren hade delvis rätt och delvis fel.

Hon sa att det blev 102 % i marginalskatt, men man fick tillbaka pengar året därpå.

Men Sträng... Det här var en konstruktion genom de så kallade Hagauppgörelserna–

–där socialdemokraterna gjort upp med Centerpartiet och Folkpartiet–

–om det systemet. De var delaktiga i beslutet.

Men de kurade i buskarna när Sträng och Astrid Lindgren fajtades.

Misstaget Sträng gjorde var att han utmanade Sveriges populäraste författare.

Om han var formuleringsskicklig, så var hon ännu skickligare.

Det var en faktor som bidrog till att Socialdemokraterna förlorade valet 1976.

Borde Sträng, om han förstått sitt eget och sitt partis bästa, ha avgått tidigare?

Satt han kvar för länge när han inte riktigt hängde med?

Det är möjligt. Själv var han inte inställd på att lämna.

Han hade nog gärna fortsatt efter 1976, om det inte blivit en borgerlig regering.

Det kan möjligen vara en lärdom: Sitt inte kvar för länge.

Du har ju som sagt en hel del personlig erfarenhet av Gunnar Sträng.

Du arbetade under honom som ung tjänsteman i Finansdepartementet.

Efter regeringsskiftet 1976, så var du kanske inte under honom så tydligt–

–men då var du på det socialdemokratiska riksdagskansliet i opposition.

Du var med och utformade politiken. Sen blev du statssekreterare.

Kjell-Olof Feldt var från 1982 finansminister.

Sträng var fortfarande med i kulisserna ganska länge.

Fungerade han på det sätt ni önskade eller var han en bromskloss?

Han var med i bilden, fast inte lika dominerande som tidigare.

Det var Kjell-Olof Feldt som blev talesperson i ekonomiskpolitiska frågor–

–och som sen blev finansminister.

Sträng fanns med, men hade inte samma tongivande roll som tidigare.

Sen genomförde vi stora skattereformer.

Dels var det "Underbara natten", en skattereform i början på 1980-talet.

Senare var det "Århundrades skattereform", som genomfördes 1990-1991.

Det var i hög grad ett brott mot den skattepolitik som Gunnar Sträng stod för–

–med höga marginalskatter och stark progressivitet i skatteskalan.

Från 1982 blev Sträng ordförande i Riksbanksfullmäktige.

Han höll fast vid det gamla systemet och ville inte avreglera på finansmarknaderna.

Men det skedde däremot efteråt, när Gunnar Sträng blivit efterträdd av Erik Åsbrink.

Om man ser på vad som hände sen, med facit i hand–

–vem av er hade mest rätt, egentligen?

Riksbanken, med Bengt Dennis som chef, ville avreglera.

Så länge Sträng satt som ordförande gick inte det, men när jag kom in, så gick det.

Jag var delaktig i detta, och även Kjell-Olof Feldt, som finansminister.

Det tar för lång tid att utveckla min syn på detta.

Men i grunden tycker jag att det var rätt att avreglera.

Däremot kunde det ha vidtagits mer åtgärder–

–för att motverka den stora låneexpansion som ägde rum de kommande åren.

Det finns flera förklaringar till detta.

Vi hade en ihållande högkonjunktur–

–som bidrog till att elda på brasan.

I det parlamentariska läget gick det inte att genomföra de åtstramningsåtgärder–

–som borde ha gjorts i finanspolitiken.

Är det en viss självkritik från din sida?

Det är alltid lätt med facit i hand. Men det borde nog ha vidtagits fler åtgärder–

–för att motverka låneexpansionen.

Du var lite skeptisk till att sätta in Sträng i dagens situation.

Men man kan undra vad han hade ogillat eller gillat i dagens samhälle.

Vi tar några exempel: Budget i balans.

Det var hans signum, och det har väl sen återkommit.

Han var väl egentligen en normförespråkare och hade stora krav på ordning och reda.

–Så var det redan på den tiden. –Ja, det hade han inte haft problem med.

Han fick däremot utkämpa en strid, mot oppositionen som ständigt lade överbud–

–och mot landets ekonomkår, som länge förordade att man skulle brassa på.

Så länge det finns en enda arbetslös ska man bara ösa på.

Sträng försökte hålla emot. I efterhand har många omvärderat synen på detta.

Man kan inte låta budgetunderskottet skjuta i höjden. Vi har varit med om det.

Det blev skadeverkningar, så Sträng hade inte haft problem med överskottsmålen.

Men han var ingen vän av transparens. Han försökte gömma pengar–

–så att de inte skulle kunna användas till reformkrav som han själv ogillade.

Det var ett av hans sätt att hålla emot. Det fick inte se så bra ut som det var.

–Internationalisering var inte hans grej. –Nej, absolut inte.

Hur Sträng borde bli ihågkommen är en viktig fråga.

Jag antar att du vill bidra till att han blir det – genom boken.

På något sätt borde väl ändå svenska folket veta vem Gunnar Sträng var.

Man kan sätta upp en skylt där han bodde. "Sveriges finansminister 1955-1976."

"Han gjorde det här..." Vad skulle resten av meningen bli?

Ibland har jag använt mig av tre ord som alla börjar på R:

Retorikern, reformatören och rikshushållaren.

Det sammanfattar rätt väl hans personlighet.

Han var finansminister i 21 år och statsråd i 31 år.

Det är svenskt rekord. Han var med och formade det svenska välfärdssamhället.

Han kanske har spelat en större roll där än någon annan.

Du har haft många tunga och intressanta uppdrag sen du var finansminister.

Nu är du sen rätt länge engagerad för att få till stånd en ny skattereform–

–efter den du var med och gjorde under din tid i politiken.

Du har även skissat på en sån. Vad tror du kan åstadkommas under denna mandatperiod?

Det finns ju med i Januariavtalet mellan regeringen, Centern och Liberalerna–

–att det ska komma en skattereform. Men de verkar oeniga om vad den ska innehålla.

Det finns med i Januariavtalet, men än har man inte tillsatt nån utredning.

Det tyder på att man har svårt att komma överens.

Januariavtalets fyra partier har inte majoritet i riksdagen–

–så den parlamentariska situationen är väldigt svår.

På kort sikt är jag pessimistisk vad gäller möjligheten att få till en reform.

Sånt kan förändras i framtiden, men på kort sikt tror jag att det blir svårt.

Men i stora drag... Tror du på det här jättegreppet som ni gjorde 1990?

Eller kan man göra delreformer som ändå leder fram åt rätt håll?

Båda är möjligt, men jag föredrar helhetsgreppet.

Det går fortare än att beta av en fråga i taget.

Om du gör en åtgärd är det lätt att se vilka som är vinnare och förlorare.

Förlorarna skriker i högan sky och vinnarna är mer lågmälda.

Om du gör många åtgärder samtidigt–

–blir folk både vinnare och förlorare på olika delar.

Så funkade det 1990 och 1991. Den modellen borde man pröva igen.

Blir det då inte svårt för beslutsfattarna att överblicka konsekvenserna?

Det gick då. Man ska ha en parlamentarisk majoritet.

Det är svårt att se hur den ska åstadkommas nu.

Dagens finansminister, Magdalena Andersson–

–är väl också lite uppvuxen i Strängs anda.

Hennes förebild har varit Göran Persson, som har lärt sig mycket av Sträng.

Vad tycker du att Magdalena Andersson skulle kunna lära sig av Sträng–

–när det gäller hennes ekonomiska politik?

Ordning och reda i statsfinanserna är en viktig del av det.

Det upprätthåller hon också. Det är naturligt, och så ska det vara.

Sen är en allvarlig fråga hur vi ska slå vakt om och utveckla välfärdsstaten.

Jag ser inte att det går att göra om vi inte är beredda att höja skatterna.

Skatteuttaget har ju sjunkit under senare år.

Det är svårt att upprätthålla en god välfärd med dagens skattetryck.

Vi får fler och fler äldre människor, och de vill ha en god standardutveckling.

Det är svårt att se hur det ska förenas med skattesänkningar, som en del förordar.

Om man ser på riksdagen i dag, och på fördelningen mellan partierna–

–verkar det inte finnas majoritet för skattehöjningar där.

Det skulle väl snarare vara kommuner och landsting som tvingas höja sina skatter–

–för att täcka alla utgifter de får för välfärden. Är det bra?

Jag har svårt att se detta. Vissa partier vill–

–att det å ena sidan ska vara mer pengar till polisen och till rättsväsendet–

–och mer pengar till försvaret, skolan, sjukvården...

Samtidigt ska skattetrycket sänkas. Det går inte ihop.

Det är en pedagogisk uppgift för finansministern och andra att förklara–

–att om de vill ha det, så måste de vara med och betala.

Den insikten lyser tyvärr med sin frånvaro hos en del av partierna.

Är skillnaden mot Strängs tid att man då kunde lita på en ekonomisk tillväxt–

–som skulle ge resurserna nästan automatiskt?

I dag går inte ekonomin lika snabbt framåt.

Det var en del av förklaringen. Jag har skrivit om försvarsuppgörelser i boken.

Socialdemokraterna gjorde upp med högern om att öka försvarsutgifterna–

–och om att finansiera ökningen. Det gick de med på. Det krävdes skattehöjningar.

Nu ska försvarsutgifterna höjas utan att man behöver tänka på betalningen.

Det kan vara en lärdom från Strängs tid:

Om ni vill ha de här utgifterna, så får ni vara med och betala.

–Tack, Erik Åsbrink. –Tack.

Erik Åsbrink, svensk finansminister mellan 1996 till 1999, är aktuell med en biografi om sin ministerföreträdare: Gunnar Sträng. I en intervju med EFN:s Johan Schück beskriver han bilden av Gunnar Sträng, både i sin egen tid och efteråt, och prägeln han satt på den svenska finanspolitiken.

”Han var med och formade det svenska välfärdssamhället. Han har kanske spelat en större roll där än någon annan”, säger han.

Dessutom berättar han om sin barndoms koppling till Gunnar Sträng, hur ministern fick rykte om sig att vara restriktiv i sin politik och samtidigt upplevde resan från fattig-Sverige till en välutvecklad välfärdsstat genom sin livstid. Erik Åsbrink beskriver också relationen mellan de statsministrar som ledde Sverige under Gunnar Strängs rekordlånga tid på posten och hur han surfade på en allmän tillväxtvåg i Europa under 50- och 60-talen.

Erik Åsbrink passar också på att ge nuvarande finansminister Magdalena Andersson tips om hur den svenska välfärden kan bevaras. Och det i sann Gunnar Sträng-anda. 

”För min del så har jag svårt att se att det går att göra om vi inte är beredda att höja skatterna lite.”

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på våra nyhetsbrev. Markera samtliga nyhetsbrev du vill prenumerera på.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Börsindex

OMX Stockholm 30 0.3%
NASDAQ-100 0.2%
NASDAQ Composite 0.5%

Vinnare & förlorare

Peab 4.8%
Embracer 3.1%
Millicom 2.5%
JM -1%
Sinch -2.4%
Sectra -3%
Uppdaterad tor 15:27
Fördröjning 15 min