Det smutsiga spelet bakom Greklandskrisen

Yanis Varoufakis avslöjar sin sanning

"Business Insider" har kallat honom–

–den mest intressanta mannen i världen.

Han är ekonomen som blev finansminister i Grekland–

–under eurokrisens fem kanske mest dramatiska månader–

–och som till slut tvingades avgå.

Men nu när även IMF säger att Greklands situation är ohållbar–

–hade då Yanis Varoufakis rätt om euron?

–Tack för att du ville prata med oss. –Det är ett nöje.

Här är din nya bok: "Adults in the Room".

En väldigt avslöjande självbiografi med hemliga möten med Larry Summers–

–folk som ringer mitt i natten och hotar din styvson–

–för att han uttalade sig negativt om bankerna–

–och hemliga inspelningar från euromöten. Varför skrev du den?

Främst för att berättelsen om Grekland–

–inte borde röra resten av världen.

Den borde inte betyda nåt för folk i Sverige, Storbritannien och USA.

Grekland är lite som kanariefågeln i gruvan.

Den dog för att varna resten – gruvarbetarna nere i gruvan –

–att det fanns ett systemproblem, som en metangasläcka.

Och det sätt på vilket makthavarna–

–det liberala etablissemanget som nu protesterar mot Trump, Brexit och Le Pen–

–allvarligt misskötte den grekiska krisen–

–visar tydligt hur det liberala etablissemanget har tappat greppet–

–internationellt, sen 2008.

Anledningen till att boken är på engelska och att jag la ner så mycket möda på den–

–och inte bara skrev en bok på grekiska om vårt lands problem–

–är för att berättelsen är allmängiltig. Och det är även ett slags drama.

För ofta hamnade jag i möten med väldigt mäktiga personer–

–som var insnärjda i en självförvållad, närmast Shakespearesk, fälla.

Titeln kommer väl från Christine Lagarde?

Hon sa att det krävdes vuxna i rummet för att nå en överenskommelse.

Men hon uppfann inte uttrycket.

Det är ett uttryck, som i viss bemärkelse, relaterar till och reflekterar–

–det förakt etablissemanget hyser för folket.

Det ser sig själva som vuxna och barnen är förstås massorna–

–som ska vara källan till all legitimitet i en väl fungerande demokrati.

Sverige gick inte med i eurosamarbetet. Vi hade en folkomröstning 2003.

Hade vi tur? Varför?

Idén om en gemensam valuta är lysande.

Men just den här valutan designades–

–som om avsikten var att skapa enorma obalanser i kapitalflöden–

–och blåsa upp gigantiska bubblor, som sen naturligtvis spricker.

När man väl har skapat det får man depression i delar av euroområdet.

Deflationskrafter skapar omständigheter som gör–

–att trångsynta och främlingsfientliga människor får utrymme i övriga Europa.

De arkitektoniska bristerna är anledningen till–

–att ni inte skulle ha gått med, och inte heller vi.

När du berättar om den grekiska räddningsaktionen–

–handlar det inte om hur Nordeuropa undsätter de lata grekerna–

–som har lekt hela sommaren som gräshoppor utan att tänka på framtiden.

Utan det handlar om hur euroländerna räddar franska och tyska banker.

Det är egentligen väldigt enkelt. År 2008 hade vi en stor finanskris.

Alla banker i hela Västvärlden gick bankrutt. Varenda en av dem.

Och i USA är eliten och institutionerna väldigt pragmatiska.

De satte sig runt ett bord och pumpade genast upp–

–mängden betalningsmedel, dollar–

–och åstadkom en reflation för de kollapsade bankerna.

I Europa hade vi skapat en centralbank på villkor att den inte får göra så.

Om centralbanken inte kan åstadkomma en reflation–

–för den svaga och kollapsade banksektorn, som är konkursmässig–

–är det enda alternativet att cyniskt vältra över–

–bankernas förluster på skattebetalarna.

Den grekiska räddningsaktionen var bara en räddningsaktion–

–för Deutsche Bank, Finanzbank, BNP Paribas och Société Général.

De hade lånat ut 200 miljarder euro till Grekland.

De var konkursmässiga då de hade satsat på toxiska derivat från andra sidan Atlanten.

De hade redan räddats av de franska och, i synnerhet, de tyska regeringarna.

Och Merkel kunde inte begära mer pengar till de banker hon precis hade räddat–

–så det förpackades som en solidaritets- handling mot de lata grekerna–

–som så klart måste genomföras med en varm men fast hand.

Det var pengar som gick från tyska, slovakiska–

–portugisiska och irländska skattebetalare till den grekiska staten–

–och sen tillbaka till de franska och tyska bankerna.

Villkoren var att grekernas inkomster skulle minska–

–så att man inte kunde betala varken gamla eller nya skulder.

En tioåring inser att det inte kan sluta bra.

I boken kritiserar du givetvis det här, men du uttrycker även förståelse–

–för varför Dominique Strauss-Kahn, Christine Lagarde och Merkel gör det här.

Att förstå är inte detsamma som att förlåta eller legitimera.

När man pratar med nån eller försöker förhandla med nån–

–ska man försöka se saker ur deras perspektiv.

Det betyder inte att man är överens eller förlåter det de gör–

–såvida man inte har förmågan att sätta sig in i den andres situation.

Annars blir det inga civiliserade samtal.

Mina samtal med Christine och andra personer var väldigt civiliserade.

Problemet var att de inte hade tillräcklig politiska frihet–

–för att erkänna vad de hade gjort.

De hade utfört ett brott mot logiken–

–genom att låna ut det största beloppet i kapitalismens historia–

–till Europas mest bankrutta stat. Det var ett brott mot logiken.

Särskilt när de gjorde det med så strikta villkor i ett så känsligt läge.

Det garanterade en inkomstminskning.

De väntade sig inte att få tillbaka pengarna. Men de förmådde inte berätta...

–Ville de ens ha tillbaka dem? –Jo, men de ville ha andra saker mer.

De ville upprätthålla sin egen maktstruktur.

Eftersom vi motsatte oss dem–

–vann vi valet på en kampanj om att omstrukturera skulden.

Om de hade nått en uppgörelse med oss, en ömsesidig kompromiss–

–en ömsesidigt fördelaktig överenskommelse–

–skulle de ha fått tillbaka mer pengar än vad de får nu.

Men spanska, irländska, portugisiska, italienska och slutligen franska väljare–

–hade kunnat få för sig att sätta sig upp emot–

–Lagarde, Merkel, Schäuble och andra och nå ett bättre resultat.

För de som hade makten vid den tiden–

–var det en mardröm som måste undertryckas.

Logik verkar vara viktigt för dig.

Du är ofta arg över att folk i Europa är irrationella–

–och att du inte kan prata ekonomi på euromöten.

Du kom in som ekonom i en väldigt politiserad miljö.

Den är inte politiserad, utan byråkratisk.

När jag läste undrade jag varför det överraskade dig.

Det överraskade inte mig. Men mina läsare kanske överraskas.

Det var som jag förväntade mig, men det var absolut viktigt–

–att ni läsare fick reda på att det på euroområdets gruppmöten–

–där alla beslut om finans- och penningpolitik fattas–

–var förbjudet att diskutera ekonomi.

Det visste nog inte den vanliga europén.

De häpnar säkert över tanken på att de som avgör deras ekonomiska framtid–

–inte sätter sig in i ekonomiska realiteter.

På ett sånt möte sa till exempel Wolfgang Schäuble till mig:

"Du gillar inte 4,5 %-planen för ditt land. Vilken nivå vill du ha det på?"

Jag sa: "Det spelar ingen roll vad jag vill, utan vad det kan vara."

"Målet måste även bero på vår investeringspolitik"–

–"hur man kan minska gapet mellan sparande och investeringar"–

–"och i vilken utsträckning vi kan stöda exportörer"–

–"för att minska gapet mellan export och import."

"Balansen i betalningar, budget och mellan sparande och investeringar"–

–"måste vara i jämvikt."

Två timmar senare blev jag överhopad av anklagelser i alla medier–

–om hur jag föreläste om ekonomi för Schäuble och de andra.

Ekonomi är förbjudet på mötena.

Det borde verkligen ge upphov till stor oro överallt.

Trodde du att det skulle fungera att föreläsa om ekonomi för dem?

Jag besvarade bara en fråga.

Frågan var vad jag ville ha i stället för den plan de föreslog. Jag svarade på det.

Jag kunde bara svara med ekonomiska termer.

Jag valdes inte av mina väljare för att agera som en idiot på mötena.

Om jag hade svarat annorlunda hade jag varit en idiot.

Anledningen till att jag blev finansminister–

–var att nångång 2011, när jag först började prata med den man–

–som senare blev premiärminister, min vän Alexis Tsipras...

Jag varnade honom: "När du blir vald..."

Jag trodde aldrig att jag skulle ingå i nån regering, allra minst hans.

Det var bara ett råd, från en ekonom.

Jag sa: "När du blir vald, blir det inga diskussioner."

"Trojkan kommer att hota med att lägga ner dina banker och kväva dig."

Jag förutspådde utifrån min erfarenhet.

Han såg på mig oroligt och sa: "Vad ska jag göra om jag blir vald?"

Då satte jag ihop en plan för att förhindra nerläggning av banker–

–och tvinga trojkan att acceptera grunderna för Greklands återhämtning.

Och eftersom Tsipras höll med mig sa han:

"Jag håller med dig, men ingen i partiet kan genomföra det. Du får bli finansminister."

Jag genomgick en moralisk kris om huruvida jag skulle acceptera posten.

Jag gjorde det och resten är historia.

De satte ett mål på 3,5 %.

Inget land har lyckats upprätthålla det på lång sikt.

Fick du intryck av–

–att trojkan trodde att Grekland skulle kunna klara det?

De brydde sig inte. IMF höll med mig helt och hållet.

Det framgår tydligt i boken.

Nu medger de det. Det gjorde de inte då. Då sa de det till mig.

Nu förespråkar de faktiskt precis det som jag förespråkade.

Ända ner till sista decimal. Jag sa: "Inte 4,5 eller 3,5, utan 1,5 %"

Och det är vad IMF:s säger i dag.

Det är ett rättfärdigande utan värde för mig.

Och Wolfgang Schäuble?

Du kan läsa i boken om våra samtal då han till sist, efter flera månader sa:

"Du har rätt. Det här programmet är dåligt för ditt land. Skriv inte under."

Men hans syn var...

Utifrån maktspelet i det norra euroområdet–

–främst mellan Berlin och Paris–

–ville han inte ompröva Greklandsproblemet.

Även om det vore vettigt.

Han var orolig över att det skulle bli en signal till Paris–

–om att de kunde vänta sig mer mildhet från Berlin.

Och synen i Berlin, och särskilt Schäubles syn, var enkel:

"Om Frankrike vill ha euron"–

–"måste de godta att jag lägger in mitt veto mot deras budget."

Grekland blev ett oavsiktligt offer.

Vi tvingades in i ett program som Schäuble visste var dåligt för oss.

Han visste att han inte skulle få tillbaka sina pengar–

–och signalerade till Paris att han inte var flexibel.

Om man försöker hantera Europas makroekonomi på det här sättet–

–får man den röra vi sitter i, med uppgång för Le Pen och Alternativ för Tyskland.

Och med det en förlust av trovärdighet och förtroende–

–hos de europeiska väljarna angående etablissemanget.

Lagarde sa i ett tidigt skede till dig att programmet inte skulle fungera–

–men på ett möte argumenterar hon likväl i fem timmar för programmet.

Massor av människor säger en sak och gör en annan.

Du är spelteoretiker. Kan du göra en modell av det här?

Av den sortens beteende?

Det behövs det inte spelteori till. Christina förklarade det för mig.

Hon sa: "Programmet kan inte fungera."

"Men Yanis, vi har lagt så mycket politiskt kapital i det"–

–"att vi inte kan ändra det. Det är ett stort åtagande."

Hon sa till mig att jag var tvungen att acceptera det.

Jag sa: "Nej, det måste jag inte. Jag är vald utifrån ett löfte"–

–"om att inte godta nåt som inte är vettigt."

Det behövs inte spelteori till det. Man behöver läsa Shakespeare.

"Macbeth". Macbeth begår ett brott. Och sen ett till för att dölja det första.

Och så ett tredje för att dölja det andra. Så ju fler brott mot logiken man begår–

–desto mer dras man in i en stor lögn.

När Merkel ljög för den tyska riksdagen 2010 och sa:

"De här pengarna är till grekerna, för att hjälpa dem."

"Vi ska få tillbaka våra pengar, med ränta."

Hon trodde inte själv på det.

Men när det väl var sagt satt hon fast i en egentillverkad fälla.

Sen var det omöjligt att backa då hon hade lovat sin riksdag–

–att pengarna var till grekerna, fast de var till Deutsche Bank–

–och att det inte skulle bli nån nedskrivning.

Du försöker bemöta det med logik och rationella ekonomiska argument.

Borde inte du ha varit mer medveten om den politiska realiteten?

Fanns det några politiska betingelser–

–under vilka Tyskland kunde förlåta Greklands skuld?

Inte för ett ögonblick trodde de–

–att förnuft och övertygelse skulle räcka till.

Ändå fortsatte du i fem månader.

Självklart. Och man måste tala förnuftets språk.

–Visste du att du skulle förlora? –Bara om vi inte hade ett avskräckningsmedel.

Man behöver två saker: Vettiga förslag–

–och ett avskräckningsmedel när de vill mosa en.

–Och avskräckningen var Greklands utträde? –Nej, inte alls.

Den grekiska staten var fortfarande skyldig Centralbanken 27 miljarder euro–

–i obligationer som ECB hade köpt 2011.

Det huvudsakliga vapen, eller hot, jag hade att tillgå–

–var att om de lägger ner mina banker för att kväva mig–

–skulle jag omedelbart omstrukturera de 27 miljarderna.

De skulle betalas inom två år. Jag skulle skjuta upp betalningen i 40 år.

Varför var det här så viktigt?

27 miljarder är inte så mycket pengar för ECB–

–men juridiskt sett var det en atombomb. Jag ska förklara varför.

Euron överlever bara i dag tack vare kvantitativ lättnad.

Sen mars 2015 har Draghi gjort stödköp för mellan 60 och 80 miljarder i månaden–

–av statsobligationer och annat.

Bundesbankchefen Jens Weidmann var starkt kritisk till QE–

–och dess föregångare, det så kallade OMT-programmet.

Så till den grad att han personligen, givetvis som representant för Bundesbank–

–drog ECB inför den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe–

–och begärde att ECB:s obligationsinköp skulle bedömas som olagliga–

–och i strid mot den tyska författningen.

Jens Weidmann lämnade in en 121 sidor lång inlaga, undertecknad av honom själv.

Domarna gjorde som brukligt i såna här fall: de avstod från att fatta ett beslut.

Det var för svårt att ta ställning, så de hänsköt saken till Europadomstolen.

Europadomstolen kallade mr Draghi–

–som också inställde sig.

Han fick rätt mot Weidmann och Bundesbank–

–om han lovade att inte tillåta nån rekonstruktion av ECB:s obligationer.

Därför skulle en rekonstruktion av Greklands obligationer för 27 miljarder–

–som överensstämde med grekisk lag–

–och där allt som behövdes alltså var min underskrift–

–ha raserat QE-programmet som höll euron samman.

Alltså satt vi på en atombomb.

Jag har aldrig velat rikta några vapen mot Europa–

–men om de stänger mina banker tycker jag mig ha rätt att förvägra dem 27 miljarder.

–Det var en del av det hela. –I slutänden kunde du inte använda vapnet.

Skälet till att jag godtog ministeriets förslag var–

–att vi kom överens med Alexis Tsipras och Syrizas ledning om–

–att det inte tjänade nåt till att vi blev invalda.

Med enbart goda argument och övertalning kommer man ingenvart.

Europa och trojkan präglas av förnekelse.

Men om man har en atombomb, en domedagsmaskin om man så vill–

–så kommer de att lyssna. Jag tvivlar inte på att de hade gjort det.

Tyvärr leder splittring till nederlag och vår regering var splittrad.

Vissa personer antydde till Draghi att han inte behövde oroa sig–

–för de skulle inte låta mig använda vapnen. I och med det var nederlaget ett faktum.

Men innan det var du övertygad om att Draghi...

Han skulle inte ha låtit det ske, om jag hade fått göra det.

Det var först när han förstod att vår regering var oenig–

–och att jag skulle få mattan ryckt från under mina fötter–

–som han stängde bankerna.

Den nuvarande finansministern talar om förhandlingar om skuldlättnad.

Vet du vad... Det här har pågått i sju år.

I sju år har jag hört samma dumheter.

I sju år har vi fortsatt att låna–

–baserat på att det nångång i en avlägsen framtid ska komma en skuldrekonstruktion.

Det är klart att den kommer! Kan man inte betala så kan man inte betala.

Det är inte en fråga om vilja eller etik, det finns ingenting att hämta i Bibeln...

Den kommer inte att återbetalas. Är man bankrutt kan man inte betala.

Då krävs en skuldrekonstruktion.

Den enda relevanta frågan är om skuldrekonstruktionen kommer först–

–så att Greklands ekonomi får möjlighet att återhämta sig–

–med skattelättnader och sänkta budgetsaldomål–

–vilket måste till för att locka investerare.

Eller ska man låta patienten dö och Grekland förvandlas till en öken–

–där alla unga har flytt landet–

–och först då lätta skulden eftersom landet ändå ligger öde.

Jag vet att min goda vän och efterträdare Euklidis–

–håller med om allt som jag precis har sagt.

Det är jag beredd att gå ed på.

Men han har nu, av skäl okända för mig, börjat anamma trojkans språk–

–om att vi kan låna mer nu, så kommer det en rekonstruktion senare.

Det kan ingen vettig människa tro på.

Jag lovar dig att Euklidis Tsakalotos, som själv säger så, inte heller tror på det.

Jag har känt honom i 30 år. Han tror inte på det.

–IMF blir alltmer kritiskt... –De tror inte heller på det.

Nej, precis. Tror du att IMF kommer att överge Greklandsprogrammet?

–Nej. –Varför inte?

IMF sitter verkligen i klistret – tyvärr. Det har de gjort mycket länge.

IMF:s ledning, som ofta är europeisk, bryr sig egentligen inte om IMF–

–utan mer om sina egna framtida politiska karriärer i Europa.

De utnyttjar IMF stick i stäv mot världssamfundet–

–som egentligen borde använda IMF i goda syften.

Det förklarar IMF:s initiala inblandning under Dominique Strauss-Kahn–

–som prioriterade sin politikerkarriär.

Om valet står mellan att förklara beteenden med dumhet eller egenintresse–

–väljer jag egenintresse. Dominique Strauss-Kahn var intelligent.

Varför drog han in IMF i ett program som stred mot IMF:s principer?

Inte för att han inte visste vad han gjorde, utan för att han ville bli president.

För att kunna bli det behövde han rädda de franska bankerna från deras egen dårskap.

Och så blev det.

Har du inte begått misstag?

Enligt din förklaring om dumhet och egen- intresse – vilket var ditt största misstag?

Jag begick två stora misstag. Det första var att jag för okritiskt accepterade–

–en politisk strategi som gick ut på att hålla vår förhandlingstaktik hemlig.

Allt jag har berättat nu om värderingsavdrag för SNB:s obligationer–

–var inget vi talade högt om.

Det fanns goda skäl till det. Eller åtminstone halvgoda.

När vi väl kom till makten var bankrusningen redan ett faktum.

Ett värderingsavdrag för SNB:s obligationer skulle ha spätt på bankrusningen.

Men nu i efterhand inser jag att det var ett misstag att inte berätta om strategin–

–för Europas folk. Inte bara Greklands, utan hela Europas.

Det var ett stort misstag.

Jag har alltid trott på öppenhet, och min tro på den har stärkts än mer.

När man planerar att göra nåt ska väljarna få veta vad det är.

Inte bara vad målet är, utan också vilka medlen är.

Så Theresa May begår ett stort misstag när hon inte spelar med öppna kort.

Mitt andra misstag var att skriva under–

–en förlängning av låneavtalet i slutet av februari.

Vi kom till en bra överenskommelse i eurogruppen den 20 februari–

–där Grekland skulle granskas utifrån våra egna reformmål–

–men några dagar senare drog trojkan tillbaka det–

–och hänvisade oss till det gamla, misslyckade programmet – åtminstone muntligt.

Jag borde ha sagt att eftersom det stred mot överenskommelsen från den 20 februari–

–så vägrar jag att skriva under på en förlängning.

Jag hoppades att vår regering skulle kunna enas och helt enkelt kunna köpa tid–

–för att ge fordringsägarna möjlighet att hedra överenskommelsen från 20 februari–

–men det var ett misstag att skriva på.

Då hade bankerna stängts i februari i stället för i juni–

–och vi hade fått en lösning mycket tidigare.

Du sa att bankrusningen redan var i gång.

Vissa menar att Grekland höll på att återhämta sig 2014–

–och att det blev värre igen när ni började bråka med fordringsägarna.

De kan lika gärna påstå att jorden är platt.

Grekland var på väg att tyna bort och hade gjort det sen 2008.

Det är bara att kolla upp BNP för Grekland, nominell BNP i euro–

–så ser man att den sjönk 2009, 2010, 2011, 2012, 2013 och 2014. Vartenda år.

Den reala BNP:n ökade 2014–

–men real BNP är ju som bekant en kvot.

Nominell BNP i euro delat med prisindex.

Det som hände 2014 var att priserna sjönk snabbare än inkomsterna.

Alltså steg kvoten, då nämnaren avtog snabbare än täljaren.

Men det är inget tecken på en återhämtning, utan på en djup depression–

–när priser sjunker snabbare än inkomster efter sju år av dalande inkomster.

Det är en djup depression.

Det är befängt av världspressen att påstå att Grekland var på väg att återhämta sig–

–och det är en skymf mot grekerna.

Grekerna ville inte välja oss. De blev inte helt plötsligt vänster.

Vi gick från ett väljarstöd på 4 % till 40 % då grekerna såg att ingenting fungerade.

Grekerna är mycket smartare än utländska korrespondenter – dig undantagen.

Givetvis.

De röstade på oss för att det vi sa var vettigt.

Det fanns ingen återhämtning.

Den "grekiska framgångshistorien" var bara ännu en förolämpning mot grekerna.

Vem är skurken i den här berättelsen? För du är ganska förstående.

Du kommer överens med den brittiske finansministern George Osborne–

–och till och med Wolfgang Schäuble som utmålades som din ärkefiende.

Ni för givande samtal mot slutet av boken.

–Vem är då skurken? –Ingen.

Jag försökte skriva boken ur ett humanistiskt perspektiv.

När man ser en grekisk tragedi som "Kung Oidipus", vem är då skurken?

–Ödet? –Det finns ingen skurk.

Alla försöker göra sitt bästa–

–men det ligger i tragedins natur att förutsättningarna är såna–

–att fastän alla försöker göra sitt bästa, bidrar alla i slutänden till katastrofen.

Ur det perspektivet försökte jag skriva boken.

Jag tvivlar inte på att Wolfgang Schäuble, Christine Lagarde–

–och min premiärminister gjorde sitt bästa.

Men de europeiska spelreglerna leder till det sämsta möjliga utfallet för folket.

Även mäktiga män som Wolfgang Schäuble eller kvinnor som Angela Merkel–

–fastnar i ett nät av deras egen makt, där de till slut blir maktlösa.

Det är en sann tragedi.

Hur leder man då Europa bort från tragedin och in på en ny väg?

Genom demokratisering.

Demokrati är ingen lyx för fordringsägare. Det är inget som bara är trevligt att ha.

Demokratin har vuxit fram, och aldrig i en helt perfekt form–

–för att det är det enda sättet att hantera kriser.

I goda tider behövs inte demokratin.

Man kan ha ett kartellstyre som man alltid har haft i Europa.

Det började som kol- och stålgemenskapen, ungefär som Opec.

Sen införlivades annan industri, som jordbrukssektorn.

När USA kontrollerar den globala marknaden och säkerställer en global tillväxt–

–som det faktiskt var mellan 1945 och 2008–

–går det bra att ha en växande, odemokratisk europeisk union.

Alla är förhållandevis missnöjda och nöjda på samma gång–

–och situationen är ganska hållbar.

Jag nämnde Opec. När är Opec på väg att krascha? Jo, när priserna sjunker.

I dåliga tider klarar karteller inte av att fördela bördor och förluster.

På samma sätt så är det nu, sen krisen kom–

–som vi ser att EU har ett starkt behov av mer demokrati.

EU klarar inte av att fördela och omfördela bördorna.

Därför behövs mer demokrati och insyn.

Det är absurt att folket inte vet–

–vad deras representanter säger å deras vägnar bakom lyckta dörrar.

Var det därför du i hemlighet spelade in möten i eurogruppen med mobilen?

Nej, det var inte därför. Jag hade ännu bättre skäl till det.

Efter mitt första möte i eurogruppen, som varade i 10,5 timmar–

–gick jag därifrån alldeles yr–

–av trötthet, förvirring och utmattning.

Jag var där i egenskap av representant för Greklands regering och folk.

Landets framtid avgjordes av vad som sades på det mötet.

Eurogruppens ordförande hotade med bankstängning redan på det första mötet.

Mitt ansvar gentemot premiärministern, regeringen, parlamentet och folket var–

–att kunna svara på frågor om vad som hade sagts där inne.

Efter presskonferensen bad jag min sekreterare om en kopia av protokollet.

Tio minuter senare ringde hon och sa att sekretariatet inte hade nåt protokoll.

För att du själv skulle minnas, alltså.

Ja, självklart! Det var ju min skyldighet att rapportera till parlamentet.

Ledamöterna frågade mig – så går det till i en demokrati.

"Vad svarade Schäuble på det du sa, och vad sa du till honom, ordagrant?"

Det handlade ju om Greklands fortlevnad.

Och jag kunde inte svara! "Jag minns tyvärr inte riktigt. Jag blev så trött."

Så efter det började jag spela in. Och sen...

När korrespondenterna i Bryssel började sprida ut–

–grova lögner om vad de andra sa och om vad jag själv sa på mötena–

–så var inspelningarna det enda försvar jag hade.

–Och sen blev den här boken till. Tack! –Ingen orsak.

Han har kallats ”den mest intressanta mannen i världen”. I boken Adults in the room – My battle with Europe´s deep establishment, som kommer ut i dag, avslöjar Greklands förre finansminister hemliga inspelningar han gjorde under Eurogruppens interna möten.

Varoufakis riktar stark kritik mot hanteringen av den grekiska skuldkrisen. ”Den var förpackad som en solidarisk handling för de lata grekerna, men pengarna gick i realiteten från Europas skattebetalare direkt till franska och tyska banker”, säger han till EFN:s Katrine Marçal i en intervju.

 

 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Börsindex

OMX Stockholm 30 0.2%
NASDAQ-100 -1.2%
NASDAQ Composite -0.9%

Vinnare & förlorare

Mycronic 4.1%
Com Hem 2.9%
Axis 1.8%
SSAB -1.4%
Elekta -2%
NCC -8.8%
Uppdaterad mån 17:35
Fördröjning 15 min
  • 1:42

    "Valfläsket får inte plats i pannan"

    Regeringens höstbudget innehåller satsningar på runt 40 miljarder kronor. Andreas Hatzigeorgiou, chefekonom på Stockholms Handelskammare, pratar med Albin Kjellberg om sina synpunkter på budgeten. 

  • Så vill regeringen fördela miljarderna1:50

    Så vill regeringen fördela miljarderna

    Sex miljarder kronor till skolan. Fem miljarder till miljö och klimat. 4,4 miljarder till sänkt pensionärsskatt. Det är de största satsningarna i regeringens höstbudget. Men i budgeten ingår även skattehöjningar. Bland annat i form av flygskatt och höjd skatt på investeringssparkontot.

  • Stor optimism bland tyska företag3:34

    Stor optimism bland tyska företag

    Det tyska parlamentsvalet äger rum på söndag, och det mesta tyder på att Angela Merkel får fortsatt förtroende. Valet är viktigt för Sverige eftersom Tyskland är vår främsta handelspartner. Petra Bergman intervjuar Per Andersson, förvaltare Europa Tema, som är på plats i Tyskland. 

  • EFN Råvaror: Koppar och zink talar för Boliden9:49

    EFN Råvaror: Koppar och zink talar för Boliden

    Dagens program bjuder framför allt på en ingående analys av koppar och kopparpriset. Johannes Grunselius, råvaruanalytiker på Handelsbanken, kommenterar även utvecklingen för zink och nickel.