”Börsen upp och demokratin ned”

Marçal och Ekdal analyserar

2019 börjar onekligen gå mot sitt slut, Niklas.

En stor del av det här året har karakteriserats–

–av en ganska stor oro på marknaden för ett antal politiska risker.

Men nu har det mattats av, och marknaden verkar ha slappnat av i den aspekten.

Det känns lite grand som att ekonomin och politiken kopplar loss från varandra.

Så länge vi har de minimala räntorna–

–och konsumenterna gör sin plikt och shoppar loss på kredit–

–verkar det inte spela nån roll hur mycket politiska risker som läggs på varandra.

Det är handelskrig och handlingsförlamade regeringar, gatuprotester och konflikter.

Men det finns nån slags motståndskraft som inte riktigt kommer fram i bruset här.

Och börsen går upp trots det här.

Det är väl ett antal saker som har gjort att man har slappnat av.

Det man oroat sig för i år, om man ska sammanfatta–

–har väl varit Kina, brexit och Iran.

På alla de punkterna är man nu lite lugnare.

Ja, handelspolitiken är det enda område–

–där Trump har en idé. Tyvärr är det fel idé som han har.

Men redan 1987 köpte han stora annonser i amerikanska tidningar–

–där han klagade på att USA blir blåst av frihandeln.

Sen chockade han alla genom att följa upp på sina vallöften på det området.

Han startade handelskriget mot Kina och Europa.

Det såg länge ut att trappas upp. Det var tullar hit och tullar dit.

Sen i oktober – 11 oktober tror jag att det var – så hände plötsligt något.

Trump kallade det "en kärleksfest". Riktigt så hett var det kanske inte.

Men parterna verkade backa. Kina gick med på att köpa jordbruksprodukter från USA.

USA backade om tullarna. Sen har det varit andra tongångar och prat om ett avtal.

Det är väl kanske det här med att Trump ser börsindex som en popularitetsmätare.

När det börjar brännas inför 2020 och omvalet...

Det sista han vill ha är en stor korrektion på börskurserna.

Jag tror att det bidrog till att amerikanerna mjuknade i förhandlingarna.

Kina har också kniven på strupen, kan man säga.

De kan vara flexibla och göra symboliska saker–

–som att handla mer amerikanska sojabönor och sånt–

–så länge de inte hålls tillbaka strategiskt.

Peking verkar ha ett hundraårigt perspektiv–

–medan USA tänker lika långt som Trumps nästa tweet i de här sammanhangen.

–Det är ingen bra reklam för demokratin. –Nej.

Men apropå demokratin har vi situationen i Hongkong, som har varit dramatisk ett tag.

Den komplicerar relationen mellan USA och Kina, även i relation till handeln.

Hur läser du det som händer, och har hänt, i Hongkong under hösten?

Demonstranterna är ett slags frihetshjältar–

–som förtjänar mer stöd än man fått, både i Mellanöstern och Hongkong.

Sen är det olyckligt att kasta brandbomber och så där.

Man såg vid valet i Hongkong att man har ett stort stöd även lokalt.

Den här misstron mot eliterna–

–ser vi inte bara i de korrupta diktaturerna–

–utan det är samma fenomen i hela världen.

Brexit, Trump och Sverigedemokraternas succé i Sverige...

Allt det här signalerar ett missnöje med de gamla eliterna på nåt sätt.

Och här är det ett missnöje med Hongkong-eliten?

Ja, Hongkong-eliten och Peking-diktaturen, i det här fallet.

Vad tror du själv från ett brittiskt perspektiv?

Det är intressant att det kanske är en "clash of civilazations"–

–där den brittiska, eller västliga, kaotiska friheten–

–står mot nåt slags asiatiskt, harmoniskt och auktoritärt styre.

Ja, frågan diskuteras mycket i Storbritannien.

Det är ju ändå innehållet i den lösning–

–som britterna var med och förhandlade fram, som kallas "ett land, två system".

Hongkong hör till Kina, men har ett annat system–

–med pressfrihet och juridisk frihet–

–och en västerländsk tradition där.

Det förhandlades fram tillsammans med britterna.

Det har Kina accepterat sen 1999–

–och det ska gälla fram till 2047.

Det här har utmanats, och det är det som demonstrationerna är en reaktion på.

Chris Patten, som var med och förhandlade i slutet av 1990-talet–

–och som var en viktig röst, har uppmanat den brittiska regeringen–

–som är upptagen med annat just nu–

–att markera mer för att bevara de här friheterna i Hongkong.

En och annan parlamentariker gick i början i de här demonstrationstågen.

Men det är en svår balansgång–

–eftersom de historiska minnena av det koloniala finns här.

Exakt. Men apropå Storbritannien, mitt hemland–

–så är det en av de politiska riskerna. Vi nämnde oron kring Kina och handelskriget.

Nu är marknaden mer avslappnad.

Brexit följde marknaden noggrant.

Det var ett par månader i höstas.

Sen blev det ingen brexit alls, och nu är man mer optimistisk.

Det gläder mig att du tar upp det. Jag har för mig att vi slog vad. Eller hur?

Om det skulle bli nån brexit före årsslutet. Det var i maj.

Du hade rätt i att Boris Johnson skulle bli premiärminister.

Men datumet för brexit var lite fel. Jag var ganska säker på–

–att EU och brittiska parlamentet skulle rulla den surdegen framför sig.

–Har du med dig några pengar? –Vilken valuta?

Jag vann en dollar från dig förra gången på nåt annat val.

Jag har lite olika... Jag har dollar och euro. Du kan få pund eller dollar.

Jag tar ett pund, för de kanske är lite undervärderade.

De är antagligen undervärderade eftersom risken för en hård brexit–

–som marknaden var rädd för är väldigt liten.

Boris Johnson vill lämna EU i slutet av januari.

Han har, som han säger, ett färdigt avtal som det bara är att stoppa in i ugnen.

Han gillar att uttrycka sig så. Vi får se hur det går för honom i valet 12 december.

Det ser onekligen lovande ut för hans del.

Hans politiska kalkyler har fungerat ur hans eget egocentriska perspektiv.

Precis.

Kina, brexit... Och den tredje politiska risken som marknaden oroade sig för–

–och som marknaden nu inte oroar sig lika mycket för, är Iran. Vad har hänt där?

Den amerikanska Iran-politiken har varit en katastrof–

–så länge man kan minnas, ända sen de uppmuntrade en statskupp 1953.

De hjälpte Irak i kriget mot Iran på 1980-talet, när 1 miljon människor dog.

Sen var det Irak-invasionen 2003–

–som också var en katastrof för alla utom mullorna i Iran, som kunde höja profilen.

Man kan säga att Trumps ganska aggressiva Iran-politik–

–bara är en fortsättning av den här dysfunktionella amerikanska linjen.

Men återigen, som med handelskriget–

–så kanske Trumps omsorg om börskurserna håller tillbaka de värsta impulserna.

Det vore en katastrof för oljepriser och annat om det blev en konflikt.

Mycket annat i den regionen kan ställa till det: Saudiarabien, Jemen, Irak...

Israel är också i ett rörigt politiskt läge.

Netanyahu är ju den största Iran-hök som finns näst efter John Bolton och Trump.

Man ska inte vara alltför säker på att det är över.

Det är lite märkligt med börser som fortsätter uppåt–

–samtidigt som det varit kravaller och uppror på många håll i världen:

Bolivia, Egypten, Frankrike, Spanien, Iran, Indonesien och så vidare.

Ja. När man tittar på nyheterna kan man bli rätt deppig.

Det är verkligen ett urval av kaos och katastrofer.

Kanske är det så att börserna och tillgångspriserna inte ljuger.

Det kanske finns en motståndskraft i vardagsliv, teknikutveckling och ekonomi–

–som inte kommer fram i alla de här dystra nyheterna.

Om man vill vara lite optimistisk, så kanske vi har fel verklighetsuppfattning.

Om man har varit med så länge som jag, så minns man 1968, 1973 och 1979–

–när det också var katastrofstämningar på olika sätt.

Det var energikris och kravaller.

Sen kom det plötsligt ett kvartssekel av frihetsvåg och globalisering–

–så man kan nog vara lite optimist ändå.

En som var förvånansvärt pessimistisk i en intervju i The Economist nyligen–

–är Frankrikes president Emmanuel Macron. Det gällde NATO, som fyllde 70 år i våras.

Det blev rubriker över hela världen när den franska presidenten sa–

–att NATO i princip var hjärndött.

Då syftade han på att alliansen inte kan fungera–

–när USA drar sig tillbaka från världen, som man delvis gör, under president Trump.

Undertexten var att Europa måste tänka på sitt eget försvar–

–och att man måste kunna spela en större roll i världen ensamt.

Varför sa han så? Och var det klokt?

Det var sant, det han sa, men om det var så klokt är jag inte säker på.

Jag älskar Macron. Men det är förstås en väldigt farlig sak att säga.

Om man säger så öppet att kejsaren är naken–

–och att vi inte kan lita på NATO:s säkerhetsgarantier–

–så undergräver man de säkerhetsgarantierna ännu mer.

Verkligheten är ju ändå så att Trump har fortsatt på samma linje som Obama.

De har förstärkt Europas militära försvar.

Det som är farligt här är retoriken–

–och det hjärndöda, får man säga, ledarskapet i Vita huset.

Det är så oförutsägbart.

Sen är det Trumps bisarra ovilja att stå upp mot Vladimir Putin–

–som alla funderar på vad det beror på.

–Det är en stor fråga. –Finns det hållhakar?

Eller är det bara så att han beundrar såna här despoter?

Sammantaget är det där lite farligt. Det Macron säger om NATO är på ett sätt sant.

Apropå risker, som vi talar om här, så är väl den stora risken–

–som verkligen har kommit upp på agendan det här året, klimatfrågan.

Det är intressant att se hur världens centralbanker har börjat titta på det–

–dock inte den amerikanska, kanske av politiska skäl.

Men Bank of England har varit ledande här.

Det är logiskt att vi pratar om de effekter–

–som olika typer av politiska risker kan ha på marknaden.

Om klimatkrisen får de konsekvenser som man förväntar sig de närmaste åren–

–så kan det leda till nya finanskriser.

Vad händer med stora försäkringsbolag–

–om de plötsligt måste betala ut enormt mycket ersättning till människor–

–som får sina hus och ägor förstörda av översvämningar.

Vi vet hur finansiella system drabbas när stora försäkringsbolag går omkull.

Hur ska man tänka kring den typen av risker, och så vidare? Det är intressant.

Absolut. Och, som du säger, det var britterna, med Sternrapporten–

–som räknade på hur enormt mycket pengar världen förlorar på klimatförändringarna.

Det var en vändpunkt när man fattade att det här ju är dyrt också.

Det är inte bara existentiellt.

Då kan man möjligen få en omställningseffekt.

Det är svårt att veta vart det tar vägen. Det är komplicerade feedback-mekanismer.

Det är politiskt, ekonomiskt, meteorologiskt – och geologiskt, nästan.

Man kan notera att Kina nu planerar så mycket ny kolkraft–

–att det mer än väl äter upp den här omställningen–

–som västvärlden gör, bort från fossila bränslen.

I en rationell värld skulle USA och Kina prioritera detta i sina förhandlingar–

–alltså hur man ska fördela omställningen.

Men tyvärr ser Trumpadministrationen klimathotet–

–som nån slags PK-konspiration mot den amerikanska livsstilen.

Det är en brist på ledarskap i väst också.

I den här omställningen, som man försöker genomföra på många håll, finns det risker.

Vad händer med branscherna som kommer att behöva ställa om.

Det är cement- och energisektorn och så vidare.

Jag förstår att centralbankerna funderar kring det här.

–Och försäkringsbolagen, som du sa. –Ja, och om staten behöver gå in.

Det är en riktigt stor risk som vilar över hela scenen så här i årets slut.

Vi säger alltså "börsen upp och demokratin ner"? Vill vi gå så långt?

Demokratin och klimatet går lite utför–

–men båda de är ju påverkbara i högsta grad. Det hänger på vad vi alla gör–

–och hur vi röstar och beter oss, så kört ska det väl inte behöva vara.

Men mycket hänger nästa år på om Donald Trump blir omvald eller inte.

Handelspolitiken, klimatfrågan, ledarskapet, freden... Allt det här.

Inget jobb är ju viktigare.

Ska vi slå vad igen? Vill du vinna tillbaka pundet?

Jag vill väldigt gärna vinna tillbaka mitt pund. Låt oss slå vad.

Jag vill inte säga det här, men jag vill vinna tillbaka pundet.

Jag tror att Donald Trump blir omvald nästa år.

Du kör den lite pessimistiska linjen.

Jag försöker vara optimist och gissar att han inte blir omvald.

Det kan hända saker i riksrättsprocessen och i valet–

–beroende på vilket stolpskott demokraterna kan skaka fram–

–som ställer upp mot honom.

–Vi får se. Vi får ses om ett år igen. –Vi får se, ja.

Det börjar bli dags att summera 2019, ett år som präglats av handelskrig, polarisering och protester.

Katrine Marçal och Niklas Ekdal samlar intrycken och delar med sig av sina spaningar om den internationella politiken.

Diskussionen handlar mycket om handelskriget mellan Kina och USA, Kina, Hongkong, Brexit och Iran.

I programmet avgörs även ett gammalt vad mellan Katrine och Niklas.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på våra nyhetsbrev. Markera samtliga nyhetsbrev du vill prenumerera på.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Börsindex

OMX Stockholm 30 0.7%
NASDAQ-100 0.2%
NASDAQ Composite 0.2%

Vinnare & förlorare

Hexagon 5.9%
Dometic Group 5.5%
Nobia 5%
Boliden -1.3%
Hufvudstaden -2.1%
Getinge -2.8%
Uppdaterad fre 17:35
Fördröjning 15 min