Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Kraftindustrin och statliga Vattenfall plågas av låga elpriser. Men för konsumenterna är det förstås tvärtom. Och långsiktigt låga elpriser öppnar för satsningar på en potentiellt ny stor framtidsbransch, elektrifieringen av transportsektorn.

 

Helstatliga Vattenfall serverade medborgarna sitt helårsresultat för 2015 i onsdags. Att det skulle bli katastrofalt dåligt var känt på förhand. De stora nedskrivningarna av svensk kärnkraft, efter beslutet att stänga Ringhals reaktorer 1 och 2, den tyska brunkolsverksamheten och det nya tyska kolkraftverket Moorburg på runt 40 miljarder kronor garanterade att även helårsresultatet skulle bli en storförlust: minus 28 miljarder kronor före skatt.

 

Resultatet för fjärde kvartalet var mindre dramatiskt. De låga elpriserna och, som för så många företag som jobbar i uppförsbacke ytterligare så kallade jämförelsestörande poster, den här gången främst ökade avsättningar för de tyska pumpkraftverken, gjorde att rörelseresultatet nästan halverades jämfört med samma period 2014 till 3,6 miljarder kronor.

 

Ledningen för Vattenfall vill gärna rikta fokus och göra ett nummer av att det ”underliggande” rörelseresultatet, det vill säga exklusive jämförelsestörande poster, kom in på plus 20 miljarder kronor för helåret, vilket innebar en minskning med knappt 20 procent från 2014.

 

Men eftersom det inte finns några entydiga definitioner av vad som utgör det ”underliggande” resultatet så går det också att räkna lite som man vill. Vattenfall har exempelvis varit mycket duktiga på att terminssäkra sina elpriser på väsentligt högre nivåer än om de hade sålt till spotpriser. Skillnaden mellan de priser som Vattenfall har fått ut under 2015 ligger uppskattningsvis upp emot 30 procent högre än spotpriset. Om det ”underliggande” rörelseresultatet beräknats till spotpriset hade även detta resultat visat på ett stort minus.

 

Nu kommer de allt lägre spotpriserna att äta sig in i Vattenfalls resultat med en viss fördröjning, men ett står klart och det är att om nuvarande spotpriser som ligger klart under 20 öre per kWh i Sverige står sig så är Vattenfall en förlustaffär. I bokslutet presenterar Vattenfall exempelvis kostnadsläget för sin Svenska kärnkraft som ligger på 32 öre per KWh, inklusive effektskatten på 7 öre per kWh.

 

Med en underliggande intjäningsförmåga runt noll vid dagens prisnivå, och en nettoskuld på 140 miljarder kronor så är Vattenfall en företagsekonomiskt instabil konstruktion. Statsfinansiellt så har bolaget också gått från att vara en kassako, där utdelningen toppade under 2007 på 8 miljarder kronor, för att de senaste tre åren ha hamnat på noll. Där lär det också stanna för en överblickbar framtid och frågan är mera om staten som ägare kan komma att behöva lyfta av en del av Vattenfalls skulder.

 

Det är också i det företagsekonomiskt pressade sammanhanget som man ska se Vattenfalls utspel om att de kan överväga att stänga sin kvarvarande svenska kärnkraft. Men motfrågan man behöver ställa är om Vattenfall verkligen ska drivas efter företagsekonomiska principer som går ut på att optimera den egna intjäningen. Kanske är det ändå så att det är den samhällsekonomiska analysen är en bättre utgångspunkt för statens ägarstyrning av Vattenfall, då det inte bara är det direkta finansiella utbyte som är den enda parametern som staten som ägare behöver ta hänsyn till. Den svenska försörjningstryggheten och ett lågt elpris är ju något som alla medborgare är betjänta av.

 

Konflikten mellan de bredare samhällsekonomiska intressena och det mera begränsade direkta finansiella utbytet ställs på sin spets vad gäller hanteringen av kärnkraften. Vattenfall och de övriga stora svenska kärnkraftsägarna, tyska Uniper (fd Eon) och Fortum kör ju ett högt retoriskt spel för att förmå regering och riksdag att ta bort effektskatten på kärnkraft, liksom även vattenkraftsägarna gör vad gäller den extra höga fastighetsskatten på vattenkraft, vilket de menar är en direkt överlevnadsfråga för svensk kärnkraften och numera även vattenkraft.

 

För staten som 100-procentig ägare av Vattenfall är dock effektskatten en finansiell ickefråga, eller ett nollsummespel. En stängning av kärnkraften skulle emellertid vara en katastrof för det svenska elsystemet. För det stora flertalet svenska medborgare är också ett lågt elpris att föredra framför ett lönsamt Vattenfall.

 

Kärnkraftens varande bör därför mera handla om den samhällsekonomiska analysen än att optimera ett redan företagsekonomiskt havererat företag. Historiskt har också detta varit Vattenfalls, tidigare Kungliga Vattenkraftsstyrelsen, uppdrag. Försörjningstrygghet och låga elpriser genom utbyggnaden av de norrländska älvarna och sedan kärnkraften. Företagsekonomiskt var dessa satsningar inte så lyckat i det korta perspektivet, men samhällsekonomiskt har det varit en mycket bra affär. Utbyggnaden av norrlandsälvarna var också en mycket intressant industripolitisk satsning.

 

Utbyggnaden av kärnkraften gav också många industriella spinoffer. Flera företag kunde bygga upp en världsunik kompetens som lade grunden till flera exportsuccéer. ABB, fd Asea, är exempelvis än idag världsledande vad gäller kraftöverföring.

De låga elpriserna var en viktig förutsättning för att svensk skogsindustri kunde utveckla en världsledande ställning vad gäller de elintensiva men vedsnåla termomekaniska processerna för att framställa papper. Att detta 40 år senare är en bransch i nedgång är kanske inte så mycket att sia om, även om stängningen av tidningspappersmaskiner i sig har en väsentlig påverkan på efterfrågan på el.

 

De låga elpriserna på 70-talet gjorde också att Sverige snabbt kunde minska sitt då mycket stora oljeberoende. Staten subventionerade till och med fastighetsägare som ville skifta från olja till direktverkande el för uppvärmning.

 

Att vi numera sitter med ett stort elöverskott och låga elpriser skapar också stora möjligheter till framsynta satsningar. Den elkabel som är under byggnad till Litauen, ursprungligen beslutad för att de skulle kunna fasa ut sitt ökända och säkerhetsmässigt undermåliga kärnkraftverk Ignalina, borde kompletteras med kablar till Lettland och Estland. För det första ligger elpriserna i dessa länder cirka 50 procent högre än i Sverige. För det andra skulle det ge stora säkerhetspolitiska och miljömässiga vinster. Lettland skulle kunna minska sitt beroende av rysk gas och Estland, vars interna elförsörjning bygger eldning av oljeskiffer – miljömässigt jämförbart med brunkol, skulle kunna få sänkta elpriser och minska sin stora koldioxidproduktion. Utöver dessa direkta effekter så innebär ett mer integrerat europeiskt elnät i sig också att förutsättningarna för mera distribuerad och miljömässigt hållbar produktion av el förbättras påtagligt.

 

Men även för Sverige skulle ett långsiktigt lågt elpris kunna ge nya spännande industriella möjligheter. Det gäller exempelvis hanteringen av det idag största svenska koldioxidkällan, transportsektorn. I ett läge där elbilar har börjat få ett industriellt momentum, med framgångar för företag som Tesla med flera, så skulle en storskalig satsning på att bygga ut infrastrukturen för eldrivna fordon kunna ge stora fördelar. Volvo och Scania skulle kunna erbjudas möjligheten att på hemmaplan ta ledningen för elektrifieringen av tunga transportfordon. Volvo Cars skulle få en intressant utvecklingsmarknad och Nevs skulle kunna förvandlas från ett obskyrt kinesiskt experiment till en svensk angelägenhet. Men även bolag som ABB och andra underleverantörer skulle kunna hitta utvecklingsbara nischer med internationell potential.

 

Så det finns mycket stora fördelar med att driva Vattenfall efter den samhällsekonomiska kalkylen. Den förmenta företagsekonomiska optimeringen har ju heller inte gett annat än stora företagsekonomiska och samhällsekonomiska förluster. Det har heller aldrig funnits några företagsekonomiska fördelar av att äga och driva verksamheter utanför Sverige. Synergierna av att driva kolkraftverk i Tyskland, gaskraftverk i Holland samt kärnkraft och vattenkraft i Sverige är i stort sett obefintliga

 

Så i konsekvensens namn bör man sälja eller helst knoppa av de utländska verksamheterna med en stilla förhoppning om att de inte är helt värdelösa utan kan bidra till att minska den tunga skuldbördan något.

 

 

 

 

 

 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.