Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Jag är inte säker på att kryptiska titlar ger mig och EFN fler läsare, men för de som orkar ta sig till slutet av den här artikeln kommer förhoppningsvis dagens titel efterhand att klarna, och kanske till och med framstå som underhållande (nåja).

Till att börja med behöver jag tillstå att jag och många andra ekonomer har ägnat merparten av åren efter den globala finanskrisen åt att analysera och debattera det nuvarande penningpolitiska ramverket och dess utkomster. Allt som oftast med ett mycket kritiskt tonläge, för att uttrycka sig milt.

Och visst finns det mycket att förbättra, bland annat i synen på de ekonomiska agenterna (t.ex. stat, hushåll och företag), vilka fortfarande antas vara, i genomsnitt och på lång sikt, rationella[1]. Men det är bland annat som respons på det ibland onödigt höga tonläget (svaga impulskontroll) som jag tänkte att det kunde vara på sin plats att ta ett steg tillbaka och se vad som faktiskt har uppnåtts.

I hjärtat av det penningpolitiska ramverket, inflationsmålet, befinner sig Phillipskurvan; utbytesförhållandet mellan arbetslöshet och inflation. Det är också den gradvis allt mer mekaniska synen på det sambandet som jag själv har ifrågasatt. I mångt och mycket utspelar sig den här debatten också kring, och inom, alla större centralbanker.

En del företrädare vill fortsätta att finkalibrera modellerna utan större förändringar i övrigt, en del vill återgå till den betydligt mer pragmatiska hållning som präglade tidiga inflationsmålsregimer, medan ytterligare några vill se stora förändringar eller helt och hållet överge det nuvarande penningpolitiska ramverket.

Vi har emellertid bedrivit olika typer av stabiliseringspolitik under flera decennier, och syftet har alltid varit detsamma; a tt minska konjunktursvängningarna. Oavsett vilken stabiliseringspolitisk regim vi förordar kan emellertid resultatet av stabiliseringspolitiken avspeglas i Phillipssambandet.

I grafen nedan visar jag med hjälp av OECD-data hur avvikelser från de stabiliseringspolitiska målen (stabil arbetslöshet och två procents inflation) har sett ut i Sverige[2] sedan 1960-talet.

Anm.: Anledningen till att jag har valt 1997 istället för, säg 1993 eller 1995, är att vi vill se hur ekonomin har utvecklats när inflationsmålet de facto har etablerats, det vill säga när inflationsförväntningarna är i linje med inflationsmålet.

 

Som synes täcker de röda punkterna en betydligt lägre yta än de blå punkterna och är mer centrerade runt origo där ekonomin anses vara ”i jämvikt”; helt stabiliserad. Det här må vara en enkel graf, men det visar tydligt hur framgångsrik inflationsmålspolitiken, styrd av Phillipskurvan, ändå har varit. Det faktum att Sverige har genomlevt den globala finanskrisen under den senare perioden gör inte resultaten mindre imponerande.

Ett något mer avancerat sätt att göra samma sak är genom att jämföra så kallade impuls-responsfunktioner (aaahh, nu förstår ni titeln!) i perioden före och efter inflationsmålets införande[3]. I de första paren grafer jämför vi effekterna av en positiv tillväxtchock (högre BNP) på efterföljande kvartals BNP- och inflationsutveckling. Effekterna är ”linjära”, vilket bland annat innebär att resultaten håller även om tillväxtchocken är negativ (fast då med negativt tecken förstås).

 

Om vi börjar med de övre graferna är det där som den positiva ”tillväxtchocken” sker. Här syns tydligt att storleken på chocken är mindre i den övre högra grafen, vilket är ett uttryck för att konjunktursvängningarna de facto har blivit mindre efter att inflationsmålet etablerades. Dessutom vänder den positiva chocken i den övre vänstra grafen och blir till och med negativ (!) efter något år.

Än mer intressant är att i de nedre graferna kan avläsas att effekten av en positiv tillväxtchock förvisso är högre inflation både före och efter inflationsmålet, men effekterna är betydligt mindre och mer kortvariga efter att inflationsmålet infördes. Detta är antagligen ett uttryck för att stabila inflationsförväntningar (och därmed ränteförväntningar) dämpar slagen i konjunktur och inflation.

I de andra paren grafer jämför vi effekterna av en positiv inflationschock (högre inflation) på efterföljande kvartals BNP- och inflationsutveckling. Effekterna är ”linjära”, vilket bland annat innebär att resultaten håller även om inflationschocken är negativ (fast då med negativt tecken förstås).

 

I de övre graferna syns att effekten på BNP från en positiv ”inflationsimpuls” har blivit obetydliga efter inflationsmålets införande, vilket antagligen är en effekt av mer stabila inflationsförväntningar. I de nedre graferna sker den positiva ”inflationschocken”, och här kan vi också utläsa att inflationschockerna också har blivit mindre och, framförallt, betydligt mer kortvariga efter inflationsmålets införande (igen drivet av mer stabila inflationsförväntningar).

Vad ovanstående övningar sammantaget visar är alltså att såväl tillväxt- som inflationschocker har minskat efter inflationsmålets införande, och att de överlag dessutom blir mer kortvariga, antagligen en effekt av att inflationsmålet fungerar som ett ”ankare” för förväntningar på framtida inflations- och ränteutveckling.

Nå? Vad har vi lärt oss av det här? Vad har jag lärt mig? – I de senaste årens debatt om penningpolitikens misslyckanden är det lätt att glömma bort att det nuvarande penningpolitiska ramverket, inflationsmålet, med Phillipskurvan i sitt hjärta, har givit mycket stora realekonomiska vinster genom att dämpa konjunktursvängningarna (mindre slag i arbetslösheten).

Den ökade stabiliteten medför att de ekonomiska agenterna (du, jag, våra företag och staten) kan bli mer planerande och framåtblickande. Den högre stabiliteten gör att vi ”vågar” genomföra projekt som tidigare hade bedömts vara alltför riskabla, men som ger högre nytta för såväl individer som samhälle.

Det är lätt att stirra sig blind på tiondelars avvikelse från inflationsmålet, men då glömmer vi bort att vi kommer från en miljö där avvikelserna räknades i procentenheter, ibland till och med tvåsiffriga. När jag och andra kommentatorer argumenterar för större förändringar i det nuvarande stabiliseringspolitiska ramverket, behöver vi därför visa hur våra alternativ erbjuder påtagliga förbättringar i samhällsekonomiska utfall. Och det kan mycket väl visa sig vara ett alltför högt hinder att passera för många av våra förslag.

 

______________________________________
[1] Därför är det glädjande att de beteendeekonomiska inslagen i de makroekonomiska modellerna blir både fler och allt mer utvecklade.
[2] Även om vi här tittar enbart på Sverige återkommer mönstret för alla länder (även för Tyskland!) som har infört och etablerat ett inflationsmål.
[3] Impuls-responsfunktionerna har beräknats i en enkel monetär Vektor-Autoregressiv (VAR) modell med OECD-data för inflation, BNP-gap och real reporänta.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.