Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Det är konstigt. För många av oss (företrädesvis nationalekonomer skulle jag tro) har oron för hög inflation varit den mara som har ridit oss om nätterna under det senaste halvseklet.

Det är ju bland annat därför vi i dag har självständiga centralbanker som (allt som oftast) lystrar till ett inflationsmål omkring två procent.

För oss nationalekonomer känns det därför förbryllande att inflationen under det senaste decenniet (lite drygt) istället har blivit låg, till och med för låg. Och det verkar inte spela så stor roll vad vi gör för att få upp inflationen heller.

 

Det är väldigt synd. För vi hade ju tänkt ut det så bra. Genom att använda de beprövade och förment stabila Phillips-sambanden skulle vi ju relativt enkelt kunna balansera ekonomin och, därmed, inflationen. Lite som en nationalekonomers Phillips-mejsel (hepp), om jag får vitsa till det. Vad visar då Phillips-sambanden? – Jo, de visar helt enkelt utbytesförhållandena mellan inflation och arbetslöshet på kort och lång sikt:

Anm.: ’π’ är den symbol vi använder för inflation och ’u’ står, helt enkelt, för arbetslöshet.

Ursprungligen kände vi bara till det Keynesianska Phillipssambandet (den blå linjen), vilket visade att det fanns ett utbytesförhållande mellan inflation (π) och arbetslöshet (u). Det vill säga, om vi prioriterade låg arbetslöshet fick vi acceptera lite högre inflation.

Efter att ha använt Keynesiansk politik under en längre tid blev det dock allt mer tydligt att det där sambandet inte var helt stabilt. Efter hand lärde sig nämligen arbetsmarknadens parter att inflationen skulle bli hög och sökte därför bara allt högre kompensation för att bevara sina reala inkomster, med effekten att inflationen bara accelererade medan välfärden (här avspeglad av arbetslösheten) var oförändrad.

In trädde så Monetarismens giganter, Friedman, Lucas et al med synen att Phillipssambandet var vertikalt (den svarta lodräta linjen). Det vill säga att det spelade ingen roll hur hög inflationen var, arbetslösheten kunde ändå inte påverkas.

Den här debatten pågick under en tid, men landade så småningom i att det ursprungliga, Keynesianska sambandet, antagligen höll på kort sikt och att det Monetaristiska sambandet gällde på lång sikt.

En ”modern” centralbank utnyttjar de här sambanden genom att sätta en valfri nivå på inflationen som inflationsmål (π*). Och nej, det finns inget magiskt med just två procent, det är bara ett försök att väga olika risker med låg inflation mot olika kostnader för hög inflation. Där den kortsiktiga (blå) Phillipskurvan skär den långsiktiga (svarta) Phillipskurvan i inflationsmålet (π*) anses ekonomin vara i balans. Uttryckt på ett annat sätt är det också den punkt där den faktiska, uppmätta, arbetslösheten är på samma nivå som den uppskattade, ”långsiktigt hållbara”, arbetslösheten[1].

Det torde vara ganska uppenbart att en svårighet för centralbanken är att beräkna vad den långsiktigt hållbara arbetslöshetsnivån är. Men, åtminstone innan krisen, gav de flesta (matematiska) metoder upphov till likartade uppskattningar av var den långsiktigt hållbara arbetslösheten låg (säg 4½-5% i Sverige som exempel)[2].

Om arbetslösheten är högre än den långsiktigt hållbara (och inflationen därmed lägre än inflationsmålet), sänker centralbanken helt sonika räntan. En lägre ränta ökar investeringar och konsumtion och den högre aktivitetsnivån leder till fler sysselsatta, högre löner och inflation. Vansinnigt elegant och vansinnigt enkelt. De sociala ingenjörerna var tillbaka och vi behövde bara kalibrera våra beräkningar bättre så skulle vi nog kunna utrota konjunkturcykeln för gott!

Så var i alla fall tanken. Men inflationen trendade nedåt, och var för låg, redan innan finanskrisen. Efter finanskrisen förefaller de omhuldade Phillipssambanden nästan helt ha brutit samman. Här är enkla exempel (för USA) på hur det kortsiktiga Keynesianska Phillipssambandet såg ut före och efter krisen.

 

Alltsedan krisen har det därför lanserats en mängd hypoteser för att förklara Phillipskurvans förändrade utseende: Pent-up wage deflation, financial hysteresis, secular stagnation för att nämna några (min personliga favorit är fortfarande pent-up wage deflation). Den senaste hypotesen är att det är den hyperproduktiva (och högbetalda) jätteproppen Orvar som har satt käppar i hjulet[3]. För när de försvinner in i pension ersätts de av lågbetalda, nyutexaminerade (och relativt improduktiva) ur ”iGenerationen”, vilket skulle förklara den låga inflationen (och eventuellt också den lägre tillväxten/produktiviteten). Så fort det skiftet är avklarat så är allt tillbaka till det normala igen.

Det är faktiskt just det som skaver hos mig (och en del andra ekonomer). Ingen av hypoteserna har hittills kunnat bekräftas och nästan alla tar utgångspunkt i en framtida ”normalisering” av Phillipssambanden. Därför stödjer och förordar också alla nationalekonomer ur huvudfåran det mesta av den okonventionella penningpolitiken; låga eller negativa räntor, köp av obligationer och andra tillgångar, ”helikopterpengar” och ibland än mer fantasifulla konstrukt.

Det var därför med skräckblandad förtjusning jag i somras läste en studie av ett antal väl etablerade ekonomer[4]. De ifrågasatte inte bara de nya hypoteser som har förts fram för att förklara varför Phillipssambanden tillfälligtvis är satta ur spel, utan de funderade till och med över om Phillipssambanden överhuvudtaget kan nyttjas för att styra konjunkturcykeln.

Tänk om? Ja, tänk om!

 

Se även: Josefsson om… inflation  

______________________________________
[1] Kallas också för jämviktsarbetslöshet, NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment) m m.
[2] I de uppskattningarna beräknas explicit eller implicit också långsiktigt hållbara nivåer, ”jämviktsnivåer”, för BNP, (real) styrränta med mera.
[3] Se t ex: http://www.frbsf.org/our-district/about/sf-fed-blog/wage-growth-good-news/
[4] Rowlingversionen (nåja): http://www.moneyandbanking.com/commentary/2017/5/29/the-phillips-curve-a-primer. Proustversionen: https://research.chicagobooth.edu/-/media/research/igm/docs/2016-usmpf-pass.pdf

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.