Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Om några dagar inleder Opec sitt 173:e årsmöte och EFN:s egen Ellinor Beckett är förstås där och bevakar tilldragelsen. I den här krönikan tänkte jag ta upp både de mer kortsiktiga aspekterna av oljemarknadens utveckling och också påpeka (”p-Opec-a”) en del av de förhållanden som kan påverka oljemarknaderna på betydligt längre sikt.

 

Oljepriset har kort sagt uppvisat några makalöst kraftiga svängningar runt ett genomsnitt på cirka 35 USD per fat. Fast vad vi egentligen tittar på är snarast de teman som har drivit oljemarknaden under olika tider, men som har blivit mer framträdanden under de senaste åren.

För tillfället balanseras en mer gynnsam efterfrågesituation av ett antal mer strukturella frågetecken kring oljans vara eller icke-vara. Och eftersom efterfrågan på olja är relativt stabil, eller i alla fall mer relaterad till den allmänna ekonomiska utvecklingen, tänkte jag börja med att introducera ett par mått på utbudssituationen som många oljeanalytiker tittar på.

 

Framförallt för finansiella spelare, är utseendet på oljepriset vid olika framtida tillfällen av största intresse. Eftersom olja är en råvara skiljer sig beteendet i oljemarknaden dock något från andra marknader för framtida priser (räntor med olika löptider, dina bunda bolån till exempel, är väl det vanligaste exemplet på en marknad där framtida priser – räntor – handlas).

Det framtida priset på olja är till exempel ofta något lägre än ”spot”-priset, vilket bland annat avspeglar eventuella lagringskostnader, det vill säga oljemarknaden handlar i ”contango” enligt språkbruket på oljemarknaden. För närvarande handlar emellertid oljemarknaden i ”backwardation”, vilket kan tolkas som att oljepriset förväntas stiga mer tydligt i framtiden.

Ett annat sätt att studera utbudssituationen är att titta direkt på hur oljelager utvecklas och i graferna nedan ser vi hur de globala råolje- respektive drivmedelslagren har utvecklats i år (jämfört med både 2016 och ett snitt av alla föregående år)

 

Som synes har lagernivåerna minskat dramatiskt under året, i synnerhet när vi studerar drivmedelslagren (observera de olika skalorna). Indikationerna från raffinaderier i USA och annorstädes är att de, åtminstone fram till orkansäsongen, producerade nära maxkapacitet. Utvecklingen ger därmed ytterligare stöd för förväntningar om ett stabilt eller till och med högre oljepris.

Varför är jag då inte mer benägen att tro på betydligt högre oljepriser under de kommande månaderna? – Det kan faktiskt verka än mer märkligt med tanke på att Opec väntas komma överens om ett (inofficiellt) minimipris om 60 dollar; att Saudiarabien snart ska notera den statliga oljejätten Aramco, och; att Saudiarabien (enligt IMF) dessutom behöver ett pris om minst 70 dollar för att få statsbudgeten att gå ihop.

Det finns två huvudsakliga anledningar till att jag inte tror på någon mer tydlig uppgång, säg mot USD 80-100 per fat eller ännu högre.

Det första argumentet är att varken Saudiarabien eller något annat Opec-land längre är de enda marginalproducenterna. Den positionen delas nu för tiden med skifferoljeproducenter, privata amerikanska företag, som bara jämför sina egna break-even kostnader med det rådande världsmarknadspriset. Då skifferoljeproducenter av teknologiska skäl har vitt spridda break-evenestimat är det inte helt enkelt att säga exakt var den gränsen går, men genomgångar av skifferoljebolagens rapporter indikerar att det just nu ligger kring USD 50 per fat.

Skifferoljeproducenterna fattar sina utvinningsbeslut när oljepriset överstiger deras kostnader, men vid någon tidpunkt ger inflödet av ny skifferoljeproduktion också en negativ effekt på oljepriset i sin tur. Och genom att utnyttja det förhållandet kan vi skapa en enkel indikator på var break-evenkostnaden kan tänkas gå. I grafen nedan visas hur vår indikator för break-evenkostnaden har utvecklats i förhållande till det reala oljepriset och att den dessutom verkar stämma väl överens med förändringar i produktionen av skifferolja. I dagsläget visar indikatorn att break-evenkostnaden ligger omkring USD 50 per fat.

 

Om ett högre oljepris de facto leder till inflöde av mer olja är det helt enkelt svårt att tro på någon mer långvarig uppgång i oljepriset, hur gärna Opec och Saudiarabien än vill det.

Mitt andra skäl till att jag inte tror på någon långvarig uppgång av oljepriset till de nivåer vi såg 2008-2012 är betydligt mer flummigt, men likafullt något som också diskuteras av oljeanalytiker och andra bedömare: De ”sista” stegen i elektrifieringen av samhället. Tack vare bland annat ny batteriteknik står till exempel fordonsindustrin nu inför en enormt stor omställning. Och det är just det enkla sättet att transportera och förvara energi som har varit oljans ”USP” (unique selling point) och som en gång gjorde att olja kunde ta över från kol och ved som mest använda energikällor.

 

Oljans höga energiinnehåll gav till och med upphov till en helt ny industri, fordonsindustrin, som snabbt tog över transportindustrin från häst och vagn. En jämförelse mellan hur det såg ut när motorfordonen tog över och elbilarnas (inkl laddhybrider) intåg är faktiskt rätt intressant.

Anm.: Elbilarnas linje startar 2011. Notera att måttenheten är logaritmerad.

 

Och om du tänker att det aldrig kommer att ske med tanke på hur dyra elbilar är, betänk då att i nutida (köpkraftskorrigerade) priser skulle en nyintroducerad T-Ford kosta mellan en och en och en halv miljon kronor idag! Anekdotiska uppgifter visar att elbilarnas kostnadsutveckling faktiskt är mer gynnsam än när de traditionella motorfordonen introducerades.

Som ett exempel kan nämnas att det tog tio år för T-Forden att bli mer allmänt tillgänglig (om vi utgår från det köpkraftskorrigerade genomsnittspriset för moderna bilar), en utveckling som har tagit åtta år om vi tar utgångspunkt i Teslas bilmodeller (vilket man förstås kan ha åsikter om).

Ovanstående anledning till att tro på fortsatt relativt låga oljepriser är kanske mer något av en spaning, men om den visar sig vara riktig borde den få långtgående effekter på oljans pris relativt andra energikällor. Mätt per enhet energiinnehåll borde oljepriset helt enkelt långsiktigt hamna på samma nivå som andra fossila bränslen; kol och naturgas.

Och tänk om det är det vi ser?

Anm.: Ett fat olja antas innehålla 5,729 miljoner BTU energi.

 

Slutsatserna är tämligen rättframma. Givet att realekonomin fortsätter att utvecklas relativt väl kommer en gradvis högre efterfrågan och ett reglerat utbud att lägga ett golv under oljepriset, och kanske till och med leda till marginellt högre priser. Men med tanke på de nya producenterna, skifferoljeföretagen, får nog sannolikheten för en prisuppgång mot 80-100 USD per fat sägas vara relativt låg.

På lite längre sikt ser vi många spännande trender, till exempel[1] utvecklas batteritekniken oerhört snabbt, vilket kommer att resultera i ett minskande behov av olja för transporter. Och ska oljan handlas till samma villkor som kol, gas och andra fossila bränslen är de långsiktiga utsikterna för oljepriset synnerligen dystra.

Se även: Josefsson om… olja

____________________________________________

[1] Delningsekonomin är ett annat direkt hot mot oljans hegemoni.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.