Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Enligt amerikansk tideräkning har den ekonomiska sommaren – konjunkturuppgången – nu varat i 34 kvartal. Om bara ett par kvartal, till hösten, blir det därmed den längsta expansionsfasen i modern tid.

Och även om förbättringen har varit relativt blygsam i termer av både inkomster och nya arbetstillfällen finns det ändå skäl att fundera över vad som väntar runt hörnet.

Vi har tidigare diskuterat olika hot mot konjunkturen, och bortsett från ett antal svårdefinierade och svårtajmade hot såsom det kinesiska banksystemet, en eventuell aktiebubbla och dylikt finns det ett hot som är betydligt mer påtagligt – risken för en alltför kraftig åtstramning av den amerikanska penningpolitiken.

Notera att åtstramningen inte bara består av fyra räntehöjningar det här året, utan också av en minskning av balansräkningen som under de närmaste månaderna kommer att accelerera tydligt enligt Feds exit-strategi. I grafen nedan har jag plottat hur Feds balansräkning kommer att utvecklas de närmaste åren.

 

Redan här finns det anledning att fundera lite extra. Många kommentatorer verkar enkom fokusera på räntehöjningarna och bortse från den kraftiga minskning av likviditet som kommer att ske parallellt. Måhända är det ett uttryck för den syn som många centralbankirer och nästan alla akademiker delar, nämligen att QE är, och var, effektlöst, (diskussionen borde kanske mer handla om effekten på riskpremier?) särskilt nu när den ekonomiska utvecklingen har stabiliserats.

Eller, vilket jag kanske är mer benägen att tro, de vet helt enkelt inte hur det kommer att påverka den ekonomiska utvecklingen. Vi har helt enkelt ingen erfarenhet av kvantitativa åtstramningar att luta oss mot.

Enligt vedertagna mått över de finansiella förhållanden, såsom till exempel Chicago Feds ”Financial Conditions Index”, finns det emellertid ingen anledning till oro. De indikerar att för närvarande bidrar räntor, växelkurser och kreditpremier tydligt till den ekonomiska utvecklingen.

Detta gäller oavsett om vi tar hänsyn till den generella ekonomiska utvecklingen (den orange linjen, ”FCI”) eller om vi isolerar den finansiella utvecklingen (den blå linjen, ”Justerat FCI”). Möjligtvis kan en marginellt högre finansiell oro skönjas då det ”justerade FCI” ligger något högre än det ojusterade, men båda ligger tryggt förankrade under nollstrecket, vilket innebär att de finansiella förhållandena stimulerar tillväxten.

 

Det kanske mest använda och omtalade ”riskmåttet” är emellertid räntekurvans lutning, det vill säga; räntedifferensen mellan tremånaders amerikanska T-bills (statsskuldsväxlar) och tioåriga T-bonds (statsskuldsobligationer). Det har dessutom visat sig ha stabila ledande egenskaper för recessioner, när räntekurvan inverterar; när tremånadersräntan är högre än tioårsräntan, har det ofelbart följts av en recession. Diskussionerna om varför räntekurvan fungerar så bra som recessionsindikator har fortgått i ett par decennier, men de landar allt som oftast i den populära slutsatsen: ”If it ain’t broke, don’t try to fix it”.

 

För nyfikna själar känns sådana slutsatser förstås djupt otillfredsställande. Och i den här miljön, med historiskt låga räntor och massiva likviditetstillskott, finns det alla skäl att tolka räntekurvan med extra mycket försiktighet.

Men vilket mått ska vi titta på då, och vad säger det om risken för en ny konjunkturnedgång? I en tidigare krönika har vi försökt justera räntekurvans lutning för effekten av tidigare tillgångsköp, men det besvarar fortfarande inte helt och hållet frågan om hur borttagandet av likviditet eventuellt skulle kunna påverka de finansiella förhållandena utöver effekten från räntehöjningarna. Det kan ju vara så att även andra marknader än statsobligationsmarknaden har fått sig en släng av QE-sleven.

Under antagande om (japp, nu kommer det finstilta) att effekterna av QT (neddragningen av balansräkningen) är ”linjära”; av samma magnitud som för QE, så kan vi använda Feds uttalade planer för räntan och balansräkningen för att se hur de finansiella förhållanden utvecklas i närtid.

 

Hoppsan! Inte nog med att de finansiella förhållandena redan nu är åtstramande, genom endast ett fåtal räntehöjningar och minimala neddragningar av balansräkningen. Givet att Feds politik förs enligt plan de närmaste månaderna kommer de finansiella förhållandena redan under sommaren att nå nivåer som tidigare har varit förknippade med en nära förestående recession. Stämmer dessa enkla framskrivningar med verkligheten skulle med andra ord nästa recession kunna vara över oss redan 2019[1].

En avslutande fundering, som sprang ur ovanstående text, är att i den mån Feds åtstramningar inteverkar hämmande på den finansiella och ekonomiska utvecklingen de närmaste 1-2 åren, ska det ses som ett kvitto på hur väl inflationsmålspolitiken fungerar. Då finns det de facto, och tvärtom, skäl att vara synnerligen optimistisk om att inkomsterna (BNP) ånyo ska närma sig de trendnivåer som rådde innan krisen. På global basis skulle det kunna innebära upp mot 15 % högre BNP-nivå under en kort period.

Och vad var den globala finanskrisen då, om inte annat än ett jättelikt hjärnspöke…
_________________________________________
[1]Framskrivningen är dessutom extra försiktig då övriga variabler hålls konstanta och ingen direkt hänsyn tas till att ett långsiktigt hållbart ränteläge antagligen är betydligt lägre efter än innan krisen.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.