Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Införandet av euron har visat sig vara både meningslöst och rent av skadligt.  Inga av de stora vinster, där framför allt sänkta transaktionskostnader och eliminering av växelkursrisker som skulle leda till ökande handel och växande produktiva investeringar, har fallit ut, tvärtom.

I stället för konvergens, att ekonomierna utvecklar sig allt mera likartat har vi fått divergens, där de ekonomiska olikheterna har ökat och euroekonomierna har börjat gå i allt större otakt. Därmed har spänningarna inom systemet i stället byggts upp allt mer över tid.  Detta parat med ekonomisk stagnation har skapat en fruktbar mylla för politiska och sociala spänningar, vilka snart är i 30-tals klass.

Det bisarra var att det var just det som EU och inte minst införandet av euron skulle förhindra. Filsofen Karl Poppers ständiga varningar för och vaksamhet mot ”unintended consequenses”  av allt för radikala reformer visar sig, tyvärr, än en gång vara rätt.

Paradoxen är också att ju mer dysfunktionell en valuta är ju större spänningar byggs det upp i det ekonomiska systemet och ju större blir därmed de kortsiktiga destruktiva konsekvenserna av en nedmontering, eller att något land lämnar euron.

Länder som Tyskland och Holland sitter med jättelika fordringar på andra euroländer, som Spanien, Grekland, Portugal och även Irland. Om något av dessa länder lämnar euron så får det drastiska konsekvenser på värdet av dessa fordringar och skulder.

(Eller egentligen är det ingen paradox utan de flesta hållfasthetsingenjörer som ska demontera en konstruktion under spänn eller en skogsarbetare som ska ge sig på en bröte av fallna träd vet att spänningar är mycket farliga.)

Financial Times fantastiska upplysningsalstrande blogg Alphaville refererade i förra veckan till en konferens som hölls i London av ”Center of European Reform”, (De har inte publicerat något material från konferensen ännu, men säger att de räknar med att löpande släppa flera rapporter baserade på konferensen framöver), som visar att eurozonen uppvisade alla tecken på misslyckande redan före det att eurokrisen blommande ut.

Särskilt belysande är avsnittet som visar att handeln mellan länder som är stora handelspartners med egna valutor, som Sverige-Norge, USA-Kanada. Australien-Nya Zeeland, uppvisar både ett starkare handelsutbyte och mer direktinvesteringar än vad som har skett inom eurozonen.

Och vad gäller direktinvesteringar, liksom ekonomisk konvergens, så har de varit större i länder som Polen och Tjeckien, som stått utanför euron än de länder som har gått med.

För Sveriges och den svenska debattens del, det finns ju fortfarande en del eurokramare där ute, kan det vara värt att lyfta fram en del stolligheter som det uppburna nationalekonomiska etablissemanget, med Harry Flam och Lars Jonung i spetsen, publicerat strax före och till och med mitt under eurokrisen:

SNS konjunkturrapport från 2009 och Harry Flams debattartikel i DN i samband med rapporten.

Lars Jonungs episka försök att ta heder och ära av de amerikanska ekonomer som kritiserat skapandet av euron. Publicerat i januari 2010.

Lite bonus: En ”nykter(?)” men ändå rätt träffsäker betraktelse från december 2008.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.