Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Ratos svarar för den kanske sorgligaste prestationen på börsens stora lista under senare år. Lika hyllat som investmentbolaget var under 00-talet, lika utskällt har det varit de senaste fem åren. Och undra på det.

Efter kursrekordet i januari 2011 har Ratos aktie tappat nästan 70 procent. Om den i stället hade gått som index hade bolaget varit värt mer än 50 miljarder kronor idag, jämfört med knappt 14.

Vad gick fel? Ja, lite av varje men mest av allt att bolagets affärsmodell inte höll för det förändrade affärsklimatet de senaste fem sex åren.

Vid millennieskiftet tog dåvarande vd:n Arne Karlsson fram en strategi som gick ut på att Ratos skulle vara en börsnoterad private equity-aktör. Man skulle köpa, utveckla och sälja vidare onoterade bolag. Det gick bra så länge Ratos var relativt ensamt i sitt segment, samtidigt som det var möjligt att öka avkastningen rejält på en investering bara genom att skruva upp belåningen.

Men efter finanskrisen förändrades läget. Det blev hårdare konkurrens om objekten från gamla och nya private equity-aktörer och konglomerat. Det drev upp priserna på bolagen. Alltihop eldades på av en penningpolitik som gjorde att tillgångar som fastigheter, aktier och hela bolag ständigt blev dyrare. Samtidigt började bankerna ställa hårdare krav på låntagarna. Och det allmänt låga ränteläget gjorde ändå att det inte var lika lätt att öka vinsten bara genom att förhandla fram bättre villkor.

År 2012 lämnade Arne Karlsson vd-stolen och blev ordförande. Efterträdaren Susanna Campbell var begåvad och erfaren, men inte en lika skicklig analytiker och deal maker som Arne Karlsson. Ratos hade också en tendens att sälja bra bolag och behålla dåliga, tvärt emot vad visdomen på finansmarknaden tillråder. Till en början gick allt bra när exitvinsterna räckte både till bonusar till de anställda och rejäla utdelningar till ägarna. Men när portföljen började domineras av sämre bolag slog det tillbaka; dels behövde dessa kapitaltillskott ibland, dels gick de inte att sälja med vinst, vilket gav mindre pengar till utdelningar.

Som lök på laxen blev Ratos förvaltningskostnader ett växande problem i takt med att värdet på innehaven dalade. I en omtalad analys kallad ”Svarta lådan” visade Arne Karlsson 1999 att investmentbolagens förvaltningskostnader var det viktigaste skälet till den så kallade investmentbolagsrabatten. Det var för att komma bort från den han satsade på onoterat och underströk vikten av att ge varaktigt höga aktieutdelningar.

Eftersom Arne Karlsson hade återuppfunnit Ratos hade huvudägaren – de söderbergska stiftelserna och enskilda medlemmar i släkten Söderberg – så stort förtroende för honom att han fick vara kvar alldeles för länge. När slutligen Jonas Wiström tog över klubban förra våren hade kursen redan kollapsat. Sen dröjde det bara några månader innan även Susanna Campbell fick packa.

En ny vd, Magnus Agervald, tillträdde i höstas. Sedan har det varit ganska tyst, utöver några köp och försäljningar som har annonserats. Till förra veckan. På bolagets kapitalmarknadsdag presenterades den nya strategin, som skiljer sig från Arne Karlssons Svarta låda på några viktiga punkter.

Ratos ska visserligen fortsätta att investera i onoterat, men bolagen kommer vara mindre än tidigare. Värdet kan vara upp till 2 miljarder kronor, jämfört med det tidigare spannet 250 miljoner kronor till 5 miljarder. Därmed kommer Ratos inte möta samma konkurrens vid förvärv, i synnerhet inte från de större riskkapitalbolagen. En annan nyhet är förvaltningskostnaden ska sänkas från 260 miljoner kronor förra året till 150 miljoner, nästan en halvering.

Men den största förändringen är att exitstrategin skrotas. I stället läggs fokus på att finansiera utdelningarna genom kassaflöden från portföljbolagen. Det kan låta trivialt men är faktiskt en liten revolution. I krönikan om ”Magnaternas återkomst”  skrev jag att Ratos var det misslyckade undantaget bland börsens konglomerat. Företag som Lifco, Indutrade, Lagercrantz och Volati har varit utomordentligt skickliga på att skapa värde genom att köpa upp bolag i allehanda branscher. Skillnaden mot Ratos var just att samtliga har en köp-och-behåll-strategi.

Och det ger mycket bättre deal flow. Ofta är bolagen som köps familje- eller grundarägda. Säljarna vill veta att bolaget kommer i bra händer och inte köps av en riskkapitalist som tänker sälja vidare efter fem till sju år.

Huruvida Magnus Agervald är affärsman nog att fylla Ratos Svarta låda med ett nytt, bättre innehåll är för tidigt att avgöra. Men nu har han i alla fall en strategi som kan fungera.

 

Se även: Tre saker som ska lyfta Ratos (Ägarna & Åsberg 22 juni). 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.