Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

När räntorna var som mest volatila och tröttheten slog till på bankens handlargolv var det inte ovanligt att vi stämde upp i kör: ”Å ränta å ja, å ränta å ja…”. Faktiskt. Inte fantastiskt.

Och nu när räntorna verkar vara på väg upp finns det skäl till att fundera hur bankernas intjäning kommer att påverkas. Ett gammalt djungelordspråk säger att högre räntor – eller i alla fall brantare räntekurvor[1] – ger förbättrade räntenetton för bankerna.

Med tanke på att FED höjer, ECB står på tur och det inte finns några skäl till varför inte Riksbanken skulle kunna höja före ECB kan det kanske vara på sin plats att titta lite på hur det där fungerar. Kanske framförallt eftersom det banktunga OMX-indexet har sett lite trött ut i förhållande till utländska index.

En av hörnstenarna i en banks affärsmodell är löptidsomvandling. I princip innebär det att bankerna lånar på korta löptider (tänk ditt bankkonto och nedsättningar hos Riksbanken) och lånar ut på långa löptider (tänk ditt bostadslån – åtminstone innan alla började ha 100% rörligt i sin låneportfölj). Differensen är – typ – bankernas räntenetto[2].

Stigande (lång-)räntor och löptidspremier borde därför vara mumma för bankerna, kan man tycka. Evidensen för hur det här hänger ihop är emellertid långt ifrån solklara. Federal Reserve i New York, Bank of England, BIS – centralbankernas centralbank, och andra har försökt att definiera sambandet men resultaten är minst sagt spretiga. I några fall indikeras till och med att sambandet skulle vara negativt, det vill säga att en större skillnad mellan långa och korta räntor skulle ge upphov till lägre räntenetto.

 

Ovanstående är en omarbetad graf från ovan nämnda studier och representativ för resultaten. Ofta tittar författarna nämligen på långa tidsserier, så långa som möjligt. En del går tillbaka till 1970-talet. Men med de förhållandevis enkla metoder som används leder det till ideligen till svaga resultat (vilket inte alltid redovisas).

Men en enkel uppdelning av serierna i olika tidsperioder ger starkare och mer suggestiva resultat: Bland annat blir lutningskoefficienten mer tydligt positiv – det vill säga att bankernas räntenetto visar en generellt starkare (positiv) samvariation med räntekurvans lutning. Vad mer är, om något, stiger koefficienten gradvis för de olika perioderna, vilket indikerar att räntekurvans lutning har blivit en allt viktigare bestämningsfaktor för bankernas vinster.

Det mest intressanta i ovanstående graf är emellertid att konstanten (eller interceptet om ni föredrar) gradvis dämpas. Konstanten är ett uttryck för kreditriskpremier och vinstmarginaler. Om den sjunker är det en antydning om att konkurrensen på bankmarknaden ökar.

Med tanke på att bankmarknaden är sinnebilden av en skyddad oligopolmarknad kanske en ökad internationell konkurrens och, varför inte, ”fin-tech” innebär att bankmarknaderna sakta men säkert förändras. Men det kan förstås också vara ett uttryck för ökade regleringar, åtminstone i den senaste perioden (2009-). Oavsett vilket är det en källa till spännande spekulation och, rimligtvis, betydande framtidsoro bland bankledningar världen över.

Så här långt är emellertid det enda vi kan säga med någon form av övertygelse att såväl cykliska som strukturella faktorer tydligt påverkar våra och andras försök att hitta sambandet mellan bankernas räntenetto och terminspremier. Ett sätt att adressera den här osäkerheten är att välja en period med någotsånär konstanta spelregler och/eller kontrollera skattningarna för olika cykliska och strukturella faktorer. I det följande har jag valt att titta främst på Sverige och enskilda banker under perioden efter den globala finanskrisen, även om jag också gör en del jämförelser med Norden och Europa i övrigt.

 

 

Även i Sverige ser vi samma mönster som vi identifierade ovan för USA. Sambandet mellan räntekurvans lutning och bankernas räntenetto verkar ha ökat efter krisen, och konstanten (kreditriskpremier etc) har fallit. Jämför vi med Norden eller Euroområdet som helhet indikerar samma typ av beräkningar ungefär samma typ av förändring för lutningskoefficienten – sambandet mellan terminspremien och räntenettot – men en inte lika tydlig minskning av koefficienten.

Med tanke på att resultaten, framförallt för Euroområdet, fortfarande lider av svaga teststatistika ska vi kanske inte dra allt för starka växlar på de skillnaderna, men det kan vara en indikation på att konkurrensen har skärpts på svensk bankmarknad (fan tro’t).

En annan sak som slår mig att effekterna är mer utpräglade också än för Norden i övrigt. Mitt intryck är att svenska låntagare i allt högre utsträckning använder sig av korta bindningstider än låntagare i till exempel Finland och Danmark. Det borde rimligtvis innebära att svenska banker också är mindre känsliga för skift i räntekurvans lutning, men av det syns intet.

Om vi i stället tittar på de svenska storbankerna enskilt, kan vi då dra några intressanta slutsatser när det gäller hur de påverkas av stigande räntor?

 

 

Anm.: Räntenettona i grafen ovan kan avvika från de som bankerna själva och aktieanalytiker redovisar då jag har hämtat allt data från en harmoniserad databas och använt totala tillgångar som nämnare i beräkningarna.

 

Jodå, här blir det förstås mer intressant. Först och främst kan vi konstatera att den stora vinnaren på stigande (lång-)räntor är Nordea. SEB torde också få en positiv skjuts, men den lägre konstanten indikerar att räntenettot är en mindre viktig del av intjäningen, vilket förefaller rimligt givet SEB:s traditionella fokus på större företag.

Resultaten för Swedbank och Handelsbanken visar ett negativt förhållande mellan räntenetto och terminspremien, men resultaten är statistiskt svaga. Den relativt höga konstanten avspeglar emellertid att det är två banker som antagligen är mer beroende av sina låneportföljer för intjäningen. En fri spekulation är att ett relativt högt beroende av storleken på låneportföljen, inte minst givet hushållens förkärlek för allt kortare bindningstider, gör det svårt för Swedbank och Handelsbanken att öka intjäningen när (lång-)räntorna stiger. Men det är förstås mest en efterkonstruktion.

 

Slutsats: Köp Nordea! Njaee… Det är tyvärr inte så enkelt. – Betänk att det vi har studerat här är hur bankernas räntenetton har utvecklats givet att räntekurvans lutning ökar. Det är långt ifrån givet att det är det som de facto sker när Riksbanken börjar höja; centralbankernas beslut styr framförallt korta räntor. Ska långa räntor (vilket är den främsta drivkraften till våra resultat) stiga mer, krävs en tydlig positiv omsvängning i synen på den globala konjunkturen. Och att centralbankerna äntligen kan börja kränga av sina massiva innehav av (långa stats-) obligationer.

Det ska med andra ord en del till innan vi kan börja jubla eller gråta över vår favoritbank (finns det sådana?).

 

 

[1] Räntekurvans lutning är, i princip, skillnaden mellan räntan på lån med långa löptider och räntan på lån med korta löptider.
[2] Skillnaden består givetvis av mer än en löptidsriskpremie, till exempel kreditriskpremier etc. Och det är uthålligt för att bankerna samlar en massa olika låneägg i sin korg och är expert på att åsätta exakt rätt riskpremie och… – Äh, det var inget.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.