Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

En fråga som jag ofelbart återkommer till både i mina inspel här på EFN, men också i andra sammanhang, är ”den moderna produktivitetsparadoxen”.

För många är de ”pop-ekonomer” som sjunger IT-, AI- och robotekonomins lov. Med så många fantastiska påfund runt hörnet så är det inte undra på att det går som tåget i Sverige såväl som världsekonomin.

Problemet är bara att det är fel. BNP-tillväxten har varit markant lägre de senaste åren, investeringstillväxten starkt koncentrerad till ett fåtal områden och arbetsproduktiviteten (det som ska fördelas mellan kapitalägare och arbetskraft i vinster och löner) har i princip inte växt alls.

Eller som en av tillväxtteorins portalfigurer, Robert Solow, kanske skulle ha uttryckt det: ”Vi kan se robotiseringen överallt, utom i produktivitetsstatistiken”. Det har givetvis fått många att tro att det är fel på statistiken. All den här nya produktionen och konsumtionen fångas helt enkelt inte upp i det där förlegade BNP-måttet.

Och det är riktigt att BNP kommer att revideras upp. Det gör den nämligen alltid. Med jämna mellanrum sker det metodförändringar just för att fånga upp nya tekniker och preferenser, vilket alltid höjer BNP. I den kanske mest grundliga genomgången av ”fel-mätningshypotesen” kommer författarna fram till att, jodå en viss underskattning sker nog, men långt ifrån tillräckligt för att förklara den motstridiga utvecklingen.

För inte nog med att produktivitetstillväxten inte accelererar; den har, de facto, stagnerat sedan 10-15 år tillbaka. Sedan kan man ju ändå, likt ovan nämnda författare, fortfarande hoppas och tro att avkastningen från de nya teknikerna fortfarande ligger framför oss.

Men oavsett om du räknar dig själv till techno-optimisterna eller techno-pessimisterna är produktivitet ett ämne vi behöver fundera lite extra över. Produktivitet ska ju trots allt driva såväl löner som vinster på lång sikt, så det vill till att den tar fart igen.

Och även om den är låg just nu, borde det ju åtminstone vara så att investeringarna i närliggande tekniker stiger, eller att antalet anställda i berörda branscher ökar, eller hur?

 

Nej, tyvärr. På investeringssidan är det hart när omöjligt att utläsa någon tydlig förstärkning av investeringar i de områden där vi kunde förvänta oss att se effekter av robotisering och andra tekniska landvinningar.

Och även om sysselsättningen fortsätter att skifta mellan sektorer i en sedan länge pågående strukturomvandling, kan vi också konstatera att sysselsättningsutvecklingen för tekniska konsulter och liknande tjänster fortfarande är ”sämre” än vad den historiska trenden anger.

Faktum är att den enda bransch där vi ser investeringsefterfrågan och sysselsättning över de historiska trenderna är inom byggsektorn. Även om vi förstås hoppas, tror jag det är svårt att hävda att det skulle vara något annat än en stark byggkonjunktur som har drivit den utvecklingen.

Men, ärligt talat, ovanstående är fortfarande mestadels anekdotiska argument. Produktivitetsutvecklingen ser säkert inte så illa ut? När allt kommer omkring är det ju inte hur stora investeringar eller hur många anställda det handlar om, utan effektivitet. I produktivitetsutvecklingen, om någonstans, borde vi ju kunna finna svaret på den moderna produktivitetsparadoxen.

 

Var är robotorna?! När vi studerar arbetsproduktiviteten är det lätt att göra en dyster figur. Det finns nästan inga tecken alls på att effektiviteten skulle ha ökat i ekonomin, vare sig totalt eller fördelat på tjänste- och varuproducenter.

Tvärtom ökar gapet jämfört med de trender vi vande oss vid innan krisen, och som ligger till grund för både våra skuldsättningsbeslut och förväntningar på avkastning från aktier och andra finansiella tillgångar.

Samtidigt måste jag understryka att fortfarande kan det döljas en robot eller två i vår bild ovan. Där skiljer vi till exempel inte på exempel kapitalfördjupning (mer maskiner per anställd) eller ”ren” produktivitet – innovation. Det senare kallas också för totalfaktorproduktivitet (TFP) eller multifaktorproduktivitet och är tveklöst den ädlaste formen av produktivitet. Om robotarna till samma eller lägre ”pris” gör arbetskraften betydligt mer effektiv är det i totalfaktorproduktiviteten det ska synas.

 

Nähä. Det bidde ännu en tumme. För även när vi bryter ned tillväxten i dess drivkrafter kan vi med en snabb blick konstatera att totalfaktorproduktiviteten har varit tydligt lägre efter krisen och att det som framförallt driver tillväxten är fler sysselsatta och ”icke-IKT-kapital”. Dessutom, med tanke på hur bygg- och bostadsinvesteringarna har utvecklats de senaste åren, kan vi i alla fall misstänka att dessa utgör en del av förklaringen.

Okej, innebär det här att vi helt kan ge upp framtiden?

Nejdå, det finns åtminstone en chans till. Än så länge har vi tittat på hela ekonomin eller åtminstone relativt breda aggregat. Om vi istället kunde bryta ned produktivitetsutvecklingen på olika sektorer kanske vi fortfarande kan finna någon liten ljusglimt i det som börjar utvecklas till ett kompakt mörker.

Som tur är ställer faktiskt EU samman sådant finmaskigt data, och tar dessutom hänsyn till intermediära insatsvaror, vilket borde ge oss en så sann bild av produktivitetsutvecklingen som bara är möjlig…

 

Vid en första anblick verkar EU:s data ge en likaledes bekymmersam bild av produktivitetsutvecklingen då många tunga sektorer som tillverknings- och byggindustrin uppvisar en tydlig försämring i totalfaktorproduktivitet – innovation. Och det förklarar säkert också varför den totala produktiviteten ser förhållandevis svag ut.

Men vad vi också kan se är att många av de sektorer som kan antas gynnas mest av de nya teknologiska framstegen; robotisering, artificiell intelligens, maskininlärning och liknande, faktiskt uppvisar en förbättring eller fortsatt stark utveckling jämfört med perioden innan krisen. Här tänker jag framförallt på handel, tekniska konsulter med flera.

Ur det här perspektivet skiljer sig faktiskt Sverige från de flesta andra länder, där tecknen på att de teknologiska landvinningarna sprider sig är betydligt färre. I många av dessa sektorer ligger Sverige också relativt långt fram när det gäller teknikanvändningen. Och det kanske i sin tur ger stöd för techno-optimisternas sista försvarslinje: Effekterna av robotisering och andra ”heta” teknologier ligger fortfarande framför oss, det är bara en tidsfråga.

Hursomhaver. Det krävs en inte oansenlig mängd massage av statistiken innan vi får fram några få, svaga, ljusglimtar. Det övergripande intrycket är fortfarande tydligt: Den teknologiska utvecklingen mattas av snarare än accelererar.

De få sektorer som uppvisar en genuint stark utveckling, verkar drivas av cykliska krafter (t ex byggsektorn) snarare än strukturomvandling. Inte ens i termer av sysselsättning eller investeringar kan vi utläsa att vi står inför ett skift in mot de nya tekniker som diskuteras.

Så nästa gång du hör någon prata om hur robotar och AI håller på att revolutionera den ena branschen efter den andra, fråga då var det syns någonstans. För det syns inte i produktivitetsstatistiken. Och det är trots allt det enda som spelar någon roll.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.