Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

De skyldiga till Telias usla utveckling finns i Rosenbad och i riksdagshuset.

Aktieägarna i Telia hade inga svårigheter att hålla sig för skratt under bolagsstämman i onsdags. Det är för all del inte ovanligt. Svenska stämmor är nästan alltid sömniga. Det bjuds få tillfällen att dra på smilbanden.

Men i just Telia är ägarkretsen en särdeles prövad skara. Bara de tappraste, och de största, fann det mödan värt att ta sig till Cirkus i Stockholm för den årliga påminnelsen om vilket uselt investeringsbeslut de en gång fattade. Om deltagarna hade haft en mer vågad klädstil hade evenemanget kunnat misstas för en masochist-konferens.

De som varit med sedan Telias notering sommaren år 2000 har i dag kvar drygt 40 kronor för varje satsad hundralapp. Den som var förståndigare och i stället köpte norska Telenor – som noterades hösten samma år – har fått se varje hundring växa till cirka 300 kronor. Skillnaden bär tydligt vittnesmål om att det inte bara – eller ens huvudsakligen – är externa faktorer och oturen att verka i en snabbföränderlig bransch som har varit Telias olycka. Bolaget har också varit exempellöst illa skött. Och styrt.

En räcka vd:ar med namn som Kark, Nivert, Igel och Nyberg, har misslyckats med att få ordning på eländet. I några fall har de till och med gjort ont värre. Parallellt har en räcka styrelser misslyckats med att hitta en vd och en strategi som kan vända skutan. Den nuvarande under ordföranden Marie Ehrling är inget undantag.

När Johan Dennelind tillträdde som vd hösten 2013 tändes ett visst hopp. Mutskandalerna i Främre Asien skulle äntligen vädras ut. Och koncernen hitta en strategi för att möta hårdare konkurrens, fallande marginaler och nya konsumentbeteenden. I ungefär ett år hängde Telia-aktien med index och konkurrenterna, sedan vidgades gapet igen.

Och stämman häromdagen muntrade alltså inte upp publiken. De asiatiska dotterbolagen, som stått på säljlistan i ett och ett halvt år, står kvar där. Och hotet från amerikanska myndigheter om mutböter på 12 miljarder kronor är oförändrat. Humöret lyfte knappast av att Dagens Industri samma dag rapporterade att Johan Dennelind har fått årliga löneförhöjningar på 5-10 procent sedan han började. Förra året kammade han hem 23 miljoner kronor.

Ett avgörande skäl till att det går så dåligt för Telia är, enligt min uppfattning, att svenska staten är en så dålig huvudägare till bolaget. Politikerna är notoriskt okunniga om och ointresserade av de statliga bolagens förutsättningar och strategiska överväganden. Det vore kanske okej om de inte samtidigt envisades med att utnyttja bolagen för sina egna politiska syften. Vid minsta tecken på att en blunder begåtts eller ett dåligt beslut fattats läxar pekfingerviftande ministrar upp bolagen i media, som om de visste bättre. Det gäller för övrigt inte bara Telia utan även Postnord, Vattenfall och andra statliga företag.

Att det blir regeringsfråga av att Johan Dennelind fick en miljon kronor för outnyttjad semester förra året är ju inget annat än skrattretande. Men det visar också allvaret i problemet med den politiserade ägarstyrningen.

Det funkar helt enkelt inte att ministrar toppstyr de statliga bolagen genom att anlägga moraliska och politiskt grundade synpunkter på hur dessa ska sköta sina affärer. I alla fall inte när de verkar på en konkurrensutsatt marknad.

Den finska statens aktieinnehav ligger samlat i investmentbolaget Solidium, ett slags Sovereign Wealth Fund. Den drivs strikt professionellt med en egen styrelse och ledning som har till uppgift att maximera avkastningen. Det ger ett skyddande lager mellan politikerna och portföljbolagen. Därmed blir det svårare för den för tillfället rådande politiska majoriteten att lägga sig i driften av företagen.

Finland skiljer sig från Sverige på det sättet att landet har aktier i ett dussin noterade bolag. Svenska staten har bara två (Telia och SAS), men har å andra sidan ytterligare 47 hel- och delägda bolag.

Min tro är att det skulle gynna landet om Sverige införde en liknande ordning och politikerna slapp ägna sig åt semesterersättningen i delägda bolag. Min övertygelse är att det skulle gagna de statliga bolagen.

 

SE ÄVEN: Telia: ”Staten är en velig och ombytlig ägare” 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.