Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Det är svårt att låta bli att fångas av den obändiga optimism som ungdomar i studentmössor utstrålar den här tiden på året.

Särskilt ett år som detta, när solen skiner och vi redan kan köpa hutlöst dyr svensk färskpotatis och jordgubbar. Men hur ljus är våra ungdomars framtid egentligen?

Med tanke på mitt solida rykte som städsegrön dysterkvist är det nog många som redan nu blir misstänksamma. Inte ska väl Josefsson skriva ned även denna bastion av framtidstro, förhoppning och förväntan!?

Nejdå. Faktiskt inte. Tyckte snarast att synen av icke ännu gulnande studentmössor gav inspiration till att fundera kring framtiden för mänskligheten ur ett arbetsperspektiv. Inget mindre än så. Och vi ska förstås diskutera lite kring vilken typ av arbeten som kan betecknas ”framtidsyrken”, men också hur samhällsekonomin kan och bör utformas för att det faktiskt ska bli en ljusnande framtid.

Oavsett hur det går med mina storvulna ambitioner är det svårt att börja en sådan här diskussion utan att hänvisa till en liten pärla av den moderna nationalekonomins fader, John Maynard Keynes; ”Economic Prospects for our Grandchildren”.

Den texten är mest känd för Keynes prognos om att vi pass 2030 bara skulle arbeta 15 timmar/vecka samt, inte minst, att i framtiden skulle girighet (penningmotivet) – kapitalismens fula lilla hemlighet – äntligen avslöjas:

”[…] for what it is, a somewhat disgusting morbidity, one of those semi-criminal, semi-pathological propensities which one hands over with a shudder to the specialists in mental disease.”

Inte undra på att finansbranschen betraktas med viss skepsis, när en nationalekonomisk portalfigur ser på det finansiella systemet på det sättet[1]. Vem vill då arbeta som penningskötare?

Oavsett vår huvudsakliga sysselsättning känner nog de flesta av oss intuitivt att Keynes prognos om kortare arbetsvecka gick fel. Men som vanligt i nationalekonomi beror det på vilken uttolkare vi lutar oss mot. En del menar att Keynes redan har fått rätt, så till vida att vi idag lägger mindre än 15 timmar i veckan på hushållsarbete, mot drygt 40 timmar när texten skrevs (1930).

Studerar vi Keynes ursprungliga text närmare torde det emellertid stå klart att i framtiden, det vill säga inom ett par-tre årtionden, tror Keynes att: ”[…] the accumulation of wealth is no longer of social importance[…]” och att de ädlaste av oss ska då kunna ägna oss åt högre syften.

Högre syften? Är det vad kommande generationer ska ägna sig åt?

Innan vi går vidare är det nog klokt att understryka att en sådan här diskussion är behäftad med en viss osäkerhet. Om det är svårt att förutspå den ekonomiska utvecklingen bortom några månader, är det inte lättare att berätta hur efterfrågan på arbetskraft ska utvecklas de kommande decennierna. Det kommer att bli lite ”flummigt” helt enkelt.

Men klart är, om vi ska tro forskningen på området, att det finns två huvudsakliga, men samspelande, krafter som kommer att vara avgörande för hur den svenska arbetsmarknaden utvecklas: (1) globaliseringen, och; (2) den tekniska utvecklingen.

Globaliseringen

Nedanstående graf visar förhållandevis tydligt hur handel har blivit en allt viktigare del av världsekonomin under de senaste decennierna. I mångt och mycket är detta förstås en effekt av ökad internationell specialisering – men också ett ökat beroende – mellan olika länder.

Utvecklingen har förstås påskyndats av såväl teknologiska (containerisering etc.) som institutionella landvinningar (frihandelsavtal etc). Mot bakgrund av olika strukturella faktorer (utbildningsnivå etc.) på de länder (Östeuropa, Kina m. fl.) som under de senaste två-tre decennierna har anslutit sig till frihandelsavtalen kan vi utgå från att de direkt har konkurrerat om de arbetstillfällen som vi skulle kunna benämna medelklassjobb (typiska fabriks- och kontors-/administrationsarbeten).

I förhållande till många andra gamla industriländer har Sverige emellertid klarat den omställningen relativt bra, och inkomsterna har trendmässigt ökat i alla inkomstgrupper (om än mest i de övre inkomstskikten).

Den synnerligen höga utbildnings- och kunskapsnivån anges ofta vara den främsta anledningen till en förhållandevis god utveckling i Sverige; en hög kunskapsnivå har ”skyddat” Sverige från den sämre utveckling som många andra gamla industriländer upplever.

Och även när vi blickar framåt är det svårt att identifiera någon annan enskild åtgärd som är lika viktig. Jag skulle till och med vilja dra det så långt som att säga att om vi vill fortsätta åtnjuta en högre välfärd måste vi skapa ”världens bästa skola” (för alla!).

Då vi är sinnebilden av en liten öppen ekonomi är det i praktiken inte ens möjligt att isolera oss till högre välfärd (Nordkorea, någon?), utan vi kan bara se till att tillverka så attraktiva produkter som möjligt (sådana som andra länder villigt betalar för). Vilket ofta sammanfaller med utbildningsnivå.

Här är det på sin plats att understryka att det innebär mer än att bara satsa på de områden som ofta går under akronymen STEM (Science, Technology, Engineering, Mathematics). Vi behöver också vara bäst på att bygga mjuka värden (som vi kan ta betalt för, direkt eller indirekt). Att även kultur, design, musik och andra konstformer kan vara ”exportunder” (nåja) vet ju vi i Sverige sedan länge…

En till utbildning nära relaterad fråga är förstås hur ekonomisk politik utformas. Det handlar om allt från kvaliteten på utbildningsväsendet och att stärka incitamenten för utbildning, vidareutbildning, karriär och företagande över att verka för ökad frihandel och att låta kreativa förstörelseprocesser ha sin gång (penningpolitiken någon?) till att utforma ett socialt skyddsnät som underlättar geografisk och yrkesmässig rörlighet och som skapar ökad acceptans för globaliseringens negativa effekter – det som den gamle fackföreningsekonomin Gösta Rehn passande kallade för ”vingarnas trygghet”.

Hur skulle det här kunna översättas till individens perspektiv? Vad ska 2018 års studenter tänka på?

Att utbildning är viktigt tror jag att de flesta redan är medvetna om. Men innan vi diskuterar vilka yrkeskategorier och arbetsuppgifter som kanske hör framtiden till, behöver vi nämligen också ta hänsyn till möjliga teknologiska framsteg på ett helt annat sätt än någonsin tidigare. Vilken kunskap kommer att efterfrågas, och i vilken utsträckning skyddar den kunskapen våra unga inte bara från global utan också från teknologisk konkurrens?

Den tekniska utvecklingen

Varken globalisering eller teknisk utveckling är nya fenomen. Men medan globalisering i grund och botten handlar om en mer effektiv användning av en av produktionsfaktorerna, arbetskraften, handlar den tekniska utvecklingen – i förlängningen – om att göra samma produktionsfaktor helt överflödig.

Och det är det som jag misstänker att många missar när de viftar bort möjligheten till ökad arbetslöshet från robotisering, artificiell intelligens (AI) etc. Under lång tid har arbetskraften kunnat förädlas genom utbildning etc. och bidragit till ett ökat utbud. Men vad händer när inte ens den mest begåvade av oss förmår matcha det konstgjorda intellektet? Det var, tror jag, detta som Keynes filosoferade kring i ovan nämnda alster.

Nu befinner vi oss inte på länge än i det eviga överflödets land, utan enligt världens 352 ledande experter på spjutspetsteknologier kommer det dröja ungefär 120 år innan den sista av oss får släcka flitens lampa för gott. Först då kan vi alla äntligen ägna oss åt ”högre syften”[2].

Under tiden får vi luta oss mot olika modeller att beskriva vilken typ av arbetsuppgifter som längst förmår hålla robotarna och de artificiella intelligenserna stången. En av de mest kända av sådana modeller är från Autor et al[3](2003) som delar upp arbetsuppgifter i fyra kategorier längs två dimensioner:

(The Substitution of Labor. From technological feasibility to other factors influencing job automation)

Som synes är det bland icke rutinmässiga arbetsuppgifter, i synnerhet sådana som kräver kognitiv förmåga, som arbetstillfällena väntas bibehållas längst. Matrisen kan också läsas som en guide till i vilken ordning som substituering av arbetskraft kommer att ske. Ju högre möjlig substitutionsgrad av arbetskraften, desto snarare väntas arbetsuppgifterna kunna skötas av robotar och/eller AI.

Var landar då vår diskussion om framtidens arbetstillfällen? Från vad vi kan utläsa är det fortfarande väl investerad tid att utbilda sig, då arbeten som kräver kognitiv förmåga generellt sett är väl skyddade. Även i övrigt verkar det klokt att fokusera på sådant som är typiskt mänskligt: Kreativitet, konstnärlighet, social och empatisk förmåga. Allt sådant som undertecknad lider brist på.

Ur detta kan vi kanske sluta oss till att ”STEM”-yrken, som väntat, går en ljus framtid till mötes. Men också, både förvånande och glädjande, att vård och omsorgsyrken samt många humanistiska yrkeskategorier hör framtiden till. Det som många kanske anser mest glädjande är nog emellertid att det är svårt att se någon som helst framtid för mitt eget skrå. Det är sannerligen en dyster vetenskap jag har ägnat mig åt.

Samhällskontraktet

Att framsteget är vårt främsta, kanske enda, hopp att klara de utmaningar vi står inför torde vara uppenbart. Men med globaliseringen och i synnerhet teknikutvecklingen reser sig ett par frågor som vi behöver börja diskutera så snart vi kan. Och jag tänker faktiskt inte främst på att avvärja risken för handelskrig eller risken för att robotarna skulle vända sig mot sina skapare.

Nej, jag tänker på något så alldagligt som fördelningspolitik. För såväl en långt driven globalisering som de teknologiska framsteg som ligger inom synhåll riskerar uppenbart att kanalisera alla jordens resurser till ett fåtal händer.

Och att för stor ojämlikhet inte är långsiktigt hållbar såg vi faktiskt tecken på redan i den första grafen. Den senaste perioden med ökad globalisering och stora teknologiska framsteg samt, vilket vi ofta glömmer, enorma ekonomiska klyftor, var nämligen den period som ledde upp till första och andra världskriget.

Så ställ frågor till dig själv. Ställ frågor till din politiker. Hur vill du att världen ska se ut? Vad är både jämlikt och rättvist? Vad är folkhemmet anno 2118?

Framtiden har nämligen en besynnerlig förmåga att vara här innan vi ens anar det…

______________________________
[1]Keynes har även i andra sammanhang uttryckt sig milt skeptisk till kapitalismen, bland annat påstås han ha sagt att: “Capitalism is the astonishing belief that the nastiest motives of the nastiest men somehow or other work for the best results in the best of all possible worlds.” EFN:s egen Katrine Marçal (f.d. Kielos) diskuterar klokt vårt, Keynes och andra tänkares förhållande till pengar och girighet i boken ”Det enda könet”.
[2]Faktum är att min text avspeglar just det som Keynes diskuterade mot. I överflödets tid borde(nota bene) ingen behöva sträva efter ett arbete. Utan göra det av läggning och intresse. Problemet är, i vanlig ordning, hur politiken ska utformas för att överflödet ska kunna fördelas på ett sådant sätt.
[3]Ursprungspappret finns här, men en intressant och lättillgänglig uppdatering finns här.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.