Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Är BNP per capita det bästa måttet på svensk ekonomis goda, eller dåliga, utveckling?

Synen att svensk ekonomi har varit superstark även efter den internationella finanskrisen är svår att debattera, tro mig, jag har verkligen försökt. Men efter framförallt professor John Hasslers olika inlägg i debatten börjar synen på svensk ekonomi äntligen bli något mer nyanserad.

Det Hassler framförallt har pekat på är att i förhållande till folkmängden, BNP per capita, har svensk ekonomi inte utvecklats så väl som vi kan förledas att tro. Det verkar till och med som att Euroområdet håller på att hinna ikapp Sverige. Sverige behöver av denna anledning genomföra en massa reformer som Hassel (och också jag i mångt och mycket) tycker är vettiga.

Trots det är jag inte riktigt överens med alla de slutsatser som Hassler drar eller de som regelmässigt dras av olika debattörer från såväl höger- som vänsterkanten där det i vanlig ordning ”är bögarnas, borgarnas eller invandrarnas fel” (ser fram emot en uppdaterad musikalversion).

Låt oss först fundera över hur BNP per capita har utvecklats de senaste 20 åren. I ”vanliga” BNP per capita-termer och lokal valuta har Sverige växt med i snitt 3,6 % medan, till exempel, Euroområdet har växt med 2,4 % (i EUR).

En del drar därför slutsatsen att Sverige har utvecklats mycket väl i jämförelse med de flesta andra länder. Redan här måste vi tyvärr fundera lite över vad det innebär att jämföra BNP per capita i lokal valuta och olika relativpriser (olika lönenivåer till exempel).

Det är ju inte en riktigt rättvisande bedömning då det BNP per capita-måttet påverkas av valutakurser och att relativpriserna mellan länder utvecklas olika. Att korrigera för relativpriser kallas för att köpkraftskorrigera (eller PPP-justera, efter den engelska akronymen) och ett ofta använt sätt att belysa det är genom det så kallade ”Big Mac-indexet” som tidningen the Economist har tagit fram sedan 1986.

Nåväl, om vi i stället antar att alla använde samma valuta och att relativpriserna var konstanta – hur ser det ut då?

 

 

 

När vi tar hänsyn till valutaförändringar och den relativa köpkraften, har Sveriges BNP per capita under de senaste 20 åren växt med 2,0 %, medan Euroområdets dito har växt med 1,1 %. Det är förvisso en stor skillnad i tillväxttakter, men korrigering för valuta och priser verkar kvalitativt inte medföra någon större skillnad över den relativt korta tidsperiod vi jämför.

Om vi tar ett betydligt längre perspektiv [1] har valutor och relativpriser en större inverkan och Sverige verkar sedan 1900-talets början snarast ha utvecklats ganska genomsnittligt i jämförelse med andra länder som också har kommit att tillhöra en exklusiv skara av ”utvecklade länder”. Det som utmärker Sverige är snarast den stabilitet varmed BNP per capita har utvecklats, även i förhållande till betydligt större länder.

Ur det mer långsiktiga perspektivet gör sig också en annan frågeställning påmind, nämligen hur det ser ut i nivå istället för tillväxttakter. Det borde ju säga mer om vårt välstånd över lång tid.

 

 

 

Själv tycker jag att det är svårt att hävda att det skulle vara så stora välståndsskillnader mellan de nordiska länderna, eller att påstå att Japan har ett välstånd som är mer än dubbelt så högt som USA.

Poängen med den här övningen var mest att förklara vilket BNP per capita-mått ekonomer oftast använder men också att understryka att det är vanskligt att jämföra både mellan länder och över tid, eftersom det ställer stora krav på data. BNP per capita är ett välståndsmått bland andra, och det används kanske framförallt för att se utvecklingen för en ekonomi över långa tidsperioder.

Men över längre tider kan datakvaliteten fortfarande vara av skiftande kvalitet. Och även om vi istället, likt bland andra Hassel, tittar på kortare tidsperioder, är min uppfattning att vi ska vara väldigt försiktiga att dra långtgående slutsatser. I det senare fallet reduceras BNP per capita till en konjunkturindikator med en lite märklig tvist.

Vad Hassel visar till stöd för sin vällovliga ansats att reformera Sverige, är i princip IMF:s syn på köpkraftskorrigerad BNP i gemensam valuta (blå linje) för Sverige kontra EU. Men som synes ser OECD:s dito (vit linje) inte fullt lika bekymrande ut (ur ett svenskt perspektiv). Att köpkraftskorrigera och valutautjämna är med andra ord kanske inte så lätt som det verkar.

Dessutom, stora delar av EU är på väg ut ur sin mycket djupa tvilling-recession [2], varför en prognoserad återhämtning i tillväxten i framförallt Sydeuropa inte nödvändigtvis kan sägas vara ett tecken på att Sverige går dåligt, eller hur?

 

 

Anm.: Det grå fältet är prognoserade data

 

Vad jag tycker är ännu värre är att diskussionen kring BNP per capita dessutom har gett upphov till en märklig pseudodebatt mellan extremerna i svensk politik. Vad är ”rätt” BNP per capita, och vems fel är den svaga utvecklingen?

Den hetsiga diskussionen påminner om ett bekant bekymmer. Med ena foten i is och andra foten i kokande vatten skulle bara en makroekonom få för sig att svara: ”I genomsnitt har jag det rätt bra”. Vad jag menar är att det faktum att BNP per capita-tillväxten har varit svagare under några år drabbar inte oss förstaordningens Svennar. Däremot har merparten av den senaste vågens invandrare ”låg BNP per capita” och drar därmed per automatik ned genomsnittet [3]. Det är för mig inget argument mot invandring, åtminstone inte på kort sikt. Och på lång sikt är det en fråga om vad vi väljer för väg.

För de stackare som har uthärdat mina litanior om överskattad svensk tillväxt de senaste åren kommer nedanstående tabell inte vara någon nyhet; det är en variant på ”BNP-identiteten”, det vill säga det aritmetiska, bokföringsmässiga, BNP-samband som i varje enskilt ögonblick måste vara sant.

Min uppställning är ett sätt att försöka beskriva de faktorer som skapar BNP, och inte den traditionella uppdelningen i hur BNP används (konsumtion, investeringar etc). Förhoppningsvis ger det också en inblick i vad vi kan göra och vad vi behöver göra för att öka vår välfärd (i BNP-termer). I allt väsentligt är det en variant på den neo-klassiska tillväxtmodellen där BNP är lika med insatsen av Arbetskraft (antal personer), Kapital (antal maskiner) och Totalfaktorproduktivitet (hur effektivt personerna använder maskinerna).

 

Anm.: Tabellen är inspirerad av en av mina favvo-ekonomer Bob Gordon (2014). I tabellen är BNP lika med Arbetsproduktivitet plus; Medelarbetstid plus; Sysselsättningsgrad (det vill säga, sysselsatta som andel av arbetskraften) plus; Deltagandegrad (det vill säga arbetskraften som andel av den arbetsföra befolkningen) plus; Arbetsför befolkning. Uppdelningen i tidsintervall har skett med hjälp av ett statistiskt filter för arbetslöshetsgraden.

Beräkningar: AB quid enim scio

 

Vi kan börja med att fastställa att kolumnerna arbetsproduktivitet och arbetsför befolkning är de delar av ekonomin som är svårast att påverka, eller i alla fall de delar där reformer tar längst tid att ge effekt. “Världens bästa skola”, reformer för att höja utbildningspremien samt andra incitament för karriär, fort- och utbildning och företagande hade varit bra sätt att långsiktigt höja produktivitetstillväxten. Problemen med sådana åtgärder, ur ett politiskt perspektiv, är att det tar lång tid; långt förbi de fyraåriga mandatperioderna, för att de ska ge effekt [4]. Och vid det laget har vi antagligen sedan länge glömt vilka framsynta politiker det var som en gång faktiskt tänkte på allas vårt bästa.

Generös föräldraersättning är förstås ett sätt att öka tillgången på den svårproducerade råvaran arbetskraft, men det tar vanligtvis ändå minst 18 år innan det syns i ökad arbetsför befolkning. Ett mycket snabbare sätt att komma runt det problemet är förstås att istället importera arbetsför befolkning; invandring.

Och hög invandring är, som synes i tabellen ovan, en starkt bidragande orsak till tillväxten under den senaste perioden. Det är kanske inte lika ”fint” som produktivitet som vi direkt kan skyffla ut i ökade löner och/eller vinster, men invandringen bidrar lika fullt till BNP-tillväxten [5].

Så här långt har vi emellertid bara berört vad som alltid krävs för att Sveriges välstånd ska fortsätta vara högt; människor och utbildning. Och, givet hög invandring av unga och lågutbildade, är det förstås viktigare än någonsin att vi kan erbjuda förstklassig fort- och utbildning.

Låt oss istället diskutera något mer akut. I den (långsiktiga) neoklassiska tillväxtmodellen nämnd ovan är insatsen av arbetskraft direkt hänförbar till storleken på den arbetsföra befolkningen. I den modellen är högre befolkning (oavsett ursprung) alltid BNP-positivt. I den modellen flödar arbetsför befolkning obehindrat in på arbetsmarknaden. I den modellen är medelarbetstid, sysselsättnings- och deltagandegrad fullständigt flexibla och konstanta. I den svenska modellen är det inte så.

Här blir det väldigt mycket mer politiskt intressant, och känsligt. Medelarbetstid, sysselsättningsgrad och deltagandegrad är nämligen i högsta grad finanspolitikens område. Det är dessutom områden där åtgärder tämligen omgående ger effekt, synligt till exempel genom den ökad deltagandegraden efter jobbskatteavdragen, rut och rot etc.

En ökad invandring till Sverige har tveklöst gett upphov till en kulturellt och utbildningsmässigt mer heterogen befolkning, vilket måste mötas av åtgärder för att få in folk på arbetsmarknaden; åtgärder för att höja deltagandegrad, sysselsättningsgrad och medelarbetstid. Alternativet är att aldrig låta många nytillkomna (i första hand ”äldre” och lågutbildade) komma in i samhället. Med risk för stora/större sociala spänningar och kostnader som följd.

Det är därför jag, likt Hassler och många andra, också ser ett stort reformbehov. Vi har ju fått tag i mängder av den svårproducerade råvaran – människor. Men hur tar vi hand om den? Den politiker som ger det bästa svaret på den frågan får min röst om knappt ett år.

 

_______________________________________

[1] I till exempel den så kallade Maddison-databasen kan vi för Sverige och en del andra länder gå ända tillbaka till 1600-talet, och till och med ännu längre i vissa fall!
[2] Se ”Josefsson om…Euroområdet”
[3] För många, framförallt flyktingar undan krig och ofärd, är det i många fall säkert en höjning jämfört med tidigare omständigheter. Flera studier pekar dessutom på att invandring till och med kan ha en positiv ekonomisk effekt på lågutbildade infödda; Se t ex sökresultaten här.
[4] Dessutom kan de vara kortsiktigt svårsålda politiska idéer, sänkta skatter för högutbildade t ex.
[5] Notera att det här är en identitet, hårda data, och inga antaganden eller önskedrömmar.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.