Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Finanspolitiska rådet med Harry Flam i spetsen går hårt åt regeringen och finansminister Magdalena Andersson för att de inte samlar tillräckligt mycket i ”ladorna” under den rådande högkonjunkturen.   Det är rallarsvingar i tomma luften.

Magdalena Andersson hävdar å sin sida att regeringen för en stram finanspolitik och att den svårförutsedda migrationsvågen från 2015 medfört extrakostnader, som motiverar eventuella ”övertrasseringar”. Även om det kan ta emot, så är det svårt att inte ge fru Andersson rätt.

Kritiken har för det första klen makroekonomisk underbyggnad. Nyttan med överskottsmålet är inte bara överdriven utan det går att argumentera väl för att det gör mer skada än nytta genom att det förstärker de obalanser som karaktäriserar den svenska ekonomin och dessutom bidrar till de obalanser som plågar även den globala ekonomin. I klartext är det så att Sverige sparar för mycket och investerar för litet, vilket visas av vårt uthålligt höga bytesbalansöverskott, vilket ackumulerat med andra överskottsländer som Tyskland, Kina, Japan och Holland är en viktig förklaring till det senaste decenniets svaga efterfrågan och den mycket låga inflationen och de mycket låga realräntorna.

Den samlade avkastningen på det svenska sparandeöverskottet, som är detsamma som bytesbalansöverskottet, har varit extremt mager, om vi får tro nationalräkenskaperna. (Om överskotten lagts på hög utan att generera någon ränta skulle Sverige ha nettotillgångar i utlandet motsvarande vårt BNP, drygt 4 000 miljarder kronor, men enligt statistiken har vi fortfarande en nettoskuld.) Det är svårt att se att ytterligare offentligt sparande, som antingen gör att de andra två sektorerna i samhällsekonomin, hushåll och företag, minskar sitt sparande, eller att vi ökar vårt bytesbalansöverskott ytterligare gör den samlade svenska ekonomin mera robust.  Snarare vore det ekonomiskt sundare om staten absorberade mer av detta sparande genom att investera i exempelvis infrastruktur.

Finanspolitiska rådet lutar sig visserligen mot den parlamentariska Överskottskommitténs förslag från i höstas för överskottsmålet från förra året, där målet föreslås vara ett oförändrat årligt genomsnitt på en procent av BNP fram till 2020 varefter det ska sänkas till ett genomsnitt på en tredjedels procent över en konjunkturcykel.

Men detta förslag är en politisk produkt byggt på en mycket klen makroekonomisk grund. Förslaget är mera ägnat åt att ge legitimitet åt den historiska överskottpolitiken och dess retoriska figurer om ”att samla i ladorna” än att spegla de verkliga samhällsekonomiska sammanhangen.

Nationalekonomen Assar Lindbeck har återkommande, sedan 2008, hävdat att överskottsmålet har spelat ut sin roll, att ta ner den svenska statskulden efter krisåren i början på 90-talet.

Det är bara att hålla med, och lite till. Den svenska offentliga sektorn har numera stora finansiella nettotillgångar och en relativt sett mycket låg bruttoskuld. Att ytterligare bygga på statens finansiella tillgångar genom att ta in mer skatt än man gör av med är knappast en ”sund” ekonomisk politik.

För det andra, vilket Finanspolitiska rådet också visar i sin statistik, så är det ekonomiska innehållet i statistiken över det offentliga sparandet klent. Kommun- och landstingssektorn redovisar exempelvis stora löpande överskott, men i den balansräkning som visar sektorns finansiella sparande så vänds detta till ett större underskott. Exempelvis förväntas denna sektor generera ett samlat överskott, ”resultat”, på 17 miljarder kronor i år, motsvarande 0,4 procent av BNP, men ett underskott i sitt finansiella sparande på 14 miljarder kronor, motsvarande 0,3 procent av BNP. (Det är värt att beakta att denna skillnad på 0,7 procent av BNP motsvarar hela skillnaden mellan rådande överskottsnivå och det genomsnittliga målet för överskottet på en procent.) Förklaringen till dessa skillnader är att ”resultatet” belastas med löpande avskrivningar på investeringar medan i beräkningen av sparandet så dras hela investeringen bort. I tider med stora investeringar i denna sektor, nya skolor äldreboenden etcetera, som nu, så drar detta ner sparandet trots att kommunerna ändå bygger upp ett kapital.

För att ”hyfsa” statistiken skulle kommuner och landsting därmed kunna öka sitt ”finansiella sparande” genom att låta privata företag investera i skolor och äldreboenden och i stället hyra dem. Och på motsvarande sätt sälja ut delar av sitt befintliga fastighetsbestånd och andra tillgångar, som vattenverk. Att denna inhyrning på långa hyreskontrakt högst sannolikt medför ett större finansiellt åtagande, förklarat inte minst av att de privata aktörerna har väsentligt högre kapitalkostnader som de behöver få täckning för än vad kommunerna har, än att investera själva, eroderar ju hela grunden för överskottsmålet som är att göra den offentliga sektorn mera ”robust” för att kunna klara framtida svårigheter. Att det finns kapitalstarka intressenter som vill driva på sådana privatiseringar gör det inte mer samhällsekonomiskt sunt.

För det tredje är det svårt att köpa Finanspolitiska rådets analys att den svenska ekonomin nu skulle vara ”överhettad” och i behov av att kylas ned. De redovisar visserligen några indikatorer som pekar på att svensk ekonomi snurrar över kapacitetstaket. Men den starkaste och mest tydliga indikatorn på att det verkligen förhåller sig så, en inflation som håller på att accelerera, lyser med sin frånvaro. Vi har i stället en Riksbank som med sina penningpolitiska näbbar och klor – minusränta, obligationsköp och möjliga valutainterventioner – försöker få upp inflationen mot sin målnivå på två procent. Ytterligare finanspolitiska åtstramningar skulle direkt motverka Riksbankens mål, och göra banken och dess penningpolitiska ”vapen” än mera tandlösa om konjunkturen verkligen skulle vika ner.

Argumentet att det är internationella faktorer som pressar den svenska inflationen är högst ihåligt. Vi har för det första inte en fast växelkurs, även om många vill låtsas det, varför den svenska inflationen, liksom Islands, kan avvika från omvärldens. Den viktigaste faktorn för den svenska inflationen är löneutvecklingen och den visar inga som helst tecken på att vara på väg att skena.

Och skulle ekonomin överhettas och inflationen få fart så har Riksbanken skarpa vapen. Det är bara att höja räntan.

 

Se även: ”Överskottsmålet är en politisk produkt” 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.