Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

De senaste månaderna har prognosmakare tävlat om vem som kan höja de ekonomiska utsikterna för Euroområdet mest.

Inte nog med att Europa växer i linje med den dynamiska amerikanska ekonomin, BNP-tillväxten har faktiskt varit högre än ”normalt” (normalt är 1.24% enligt EU-kommissionen) sedan början av 2014. Som ett brev på posten, hörs nu förstås krav på snabba penningpolitiska åtstramningar. Detta trots att Europa drabbades av dubbla recessioner i samband med finanskrisen, vilket tydligt tryckte ned nivån på BNP och efterfrågan jämfört med tidigare trender.

 

Oaktat detta, studerar vi den senaste återhämtningen kan vi konstatera att den följer ett förbluffande normalt mönster, där konjunkturuppgången fortsatt långt förbi det femårsfönster som vi har valt i grafen nedan. Håll alltjämt i åtanke att 2008- och 2011- recessionerna sitter ihop sedan födseln, eller åtminstone sedan det trettonde eller fjortonde kvartalet, i grafen nedan.

 

Och ur ett sådant perspektiv är förstås den europeiska ekonomiska utvecklingen efter den finansiella krisen ingen munter läsning för vare sig medborgare eller politiker. Tyvärr rimmar det också väl med det ”nya normala”, med generellt lägre BNP och produktivitet, som jag både direkt och indirekt har berört i tidigare texter. Euroområdet utgör måhända inte ett undantag men, som vi strax ska se, är det dock en intressant variation.

 

Den förhållandevis starka BNP-tillväxten över de senaste kvartalen, tillsammans med en lägre trendtillväxt, har fått många bedömare både inom och utom ECB att tro att en markerad inflationsuppgång ligger runt hörnet. Höga inflationsutfall och en stigande kärninflation används ofta som argument för sådana åsikter.

 

Jag är den förste att medge att vi nog kan urskilja någon sorts uppåttrend i kärninflation (eller ”inflation exklusive allt som stiger i pris” som en uppskattad antagonist surt kallade det under våra meningsutbyten), men notera samtidigt att det där ”hoppet” upp i kärninflation under sommarhalvåret i mångt och mycket är ett resultat av paketresor och andra transporttjänster. Tar vi bort det är det inte mycket till trend. Och, vad värre är, inflationsnivån är fortsatt mycket långt ifrån ECB:s inflationsmål.

 

När det gäller kostnadsläget uppströms, till exempel lönetrycket, är jag om möjligt än mindre oroad över en gryende inflationsbrasa, vilket visas i grafen ovan. Faktum är att min favoritgraf (och pekboksvarianten av nationalekonomisk analys) tydligt visar att arbetsmarknadsutvecklingen i Euroområdet är skrämmande dålig samtidigt som produktiviteten (hur effektivt vi nyttjar arbetskraften) är förhållandevis god, åtminstone i förhållande till utvecklingen i andra utvecklade ekonomier.

För att klargöra: Produktivitet multiplicerat med antalet arbetade timmar ger BNP. I många ekonomier, som till exempel den svenska och den amerikanska, har produktiviteten både fallit i nivå och tillväxttakt, vilket förstås är bekymrande då produktiviteten är det som fördelas i vinst och lön och långsiktigt höjer välfärden.

I Euroområdet föll förvisso produktivitetsnivån också tillbaka i samband med krisen, men den har därefter hållit jämna steg med de trender som kunde noteras innan krisen. Vi skulle kanske kunna uttrycka det som att det borde finnas bättre förutsättningar för god vinst- och lönetillväxt i Euroområdet än i andra utvecklade ekonomier.

Det som är Euroområdets främsta hämsko är helt enkelt det låga utnyttjandet av arbetskraften (notera att arbetslösheten förvisso har gått ned tydligt, men att det i mycket hög utsträckning beror på deltidsanställningar).

 

Missförstå mig rätt, en investerings-/produktivitetschock av det slag policymakare världen över ropar efter skulle förstås vara välkommen även i Euroområdet, men vad Europa framförallt behöver är starkare efterfrågan (på arbetskraft).

Det är också därför det blir synnerligen svårt att förstå kraven på normalisering av ECB:s penningpolitik. Med tanke på det låga arbetskraftsutnyttjandet skulle det inte bara vara kontraproduktivt, utan kanske till och med farligt då det ökar risken för att hamna i en deflationsspiral (likt 1930-talets depression). I den mån det påverkar förväntansbilden, utgör det faktum att ECB över huvud taget diskuterar en ”normalisering” en icke-negligerbar risk.

 

När det senaste och överraskande uppsvinget i Euroområdets ekonomi dessutom är drivet av global efterfrågan finns det tvärtom skäl att argumentera för ökade europeiska stimulanser för att även på sikt etablera ett högre efterfråge- och inflationsläge som leder till högre sysselsättning. För att det ska kunna ske är det framförallt finanspolitiken som måste ta över stafettpinnen och hålla stora, än större, budgetunderskott.

Ur både ett Euro- och EU-perspektiv kräver det dock att vi en gång för alla gör upp med det EU-gemensamma finanspolitiska ramverk som etablerades i en helt annan tid, med helt andra problem och där budgetunderskott och statsskuld kraftigt kringskars.

Macron, Renzi och en del andra (syd-) europeiska politiker verkar också förorda en sådan förändring. Merkel gör det inte. Men misslyckas vi med en sådan reform riskerar de stora arbetskraftsreserverna i Europa bara driva löne- och inflationstrycket allt lägre, vilket betyder allt lägre inkomster för såväl stater som individer.

Och vad händer då med hållbarheten i statsfinanserna då tror ni?

 

Se även: Josefsson om… Europa

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.