Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Jag har ägnat en stor del av min ledighet åt att läsa de mängder av krönikor och utblickar som har publicerats under december och början av januari.

Den gemensamma nämnaren när analytiker och kommentatorer ser tillbaka på 2017 är otvetydigt den gradvis allt mer positiva utvecklingen som sprang fram ur hart när alla delar av världsekonomin. Särskilt glädjande har de tentativa tecknen på en förbättrad global investeringskonjunktur varit, vilket också verkar ha haft gynnsamma effekter på utsikterna för svenska exportföretag.

När samma bedömare blickar framåt, in i 2018, är åsikterna också mycket väl samlade kring en fortsatt positiv utveckling av världsekonomin, om än med smärre variationer. Förvånande nog har faktiskt ingen av de ekonomiska bedömningar jag har läst indikerat en tydlig försämring av konjunkturen, vilket omedelbart fick mig att tro att mina årligen återkommande dystopiska alster var saknade av kunder och kollegor.

När den egna hybrisen väl har lagt sig finner jag det dock lätt bekymmersamt att inte bara finansiella marknader utan i princip också alla analytiker uppenbarligen springer i en och samma riktning. Särskilt som att jag tycker att det ger en direkt farlig bild av riskbilden inför 2018.

För att förstå varför behöver vi förstå politik. Därför försöker jag alltid komplettera min nyårsläsning med politiska analyser (t. ex. här och här) för att sätta den ekonomiska utvecklingen i sitt sammanhang.

 

En kort introduktion

Den globala finanskrisen skakade världsekonomin och nationalekonomin i sina grundvalar. Skalven begränsades dock inte till enbart ekonomiska effekter utan förstärktes i den politiska sfären där världsordningen har byggts på ökat välstånd från handel och samarbete mellan liberala demokratier.

Frihandelns och de teknologiska landvinningarnas tendens att koncentrera förmögenheter hade länge förbisetts, men i och med finanskrisen gick världen ”från en kör till en kakofoni av röster” som den politiske kommentatorn Ian Bremmer uttryckte det för några år sedan.

 

 

Den ökade ojämlikheten, förtjänstfullt uppmärksammad av den franske ekonomen Thomas Piketty, har förvisso ökat under flera decennier, och långsamt drivit de förfördelade mot populistiska partier och politiker. Med den stagnerande välfärdsutvecklingen efter den globala finanskrisen accelererade sådana politiska strömningar. Det är också mot den bakgrunden som jag finner marknadens självbelåtenhet, och ekonomiska bedömares utsagor, som gränsande till naivitet.

 

Ovanstående problem har ekat inom och mellan nationer under en lång tid, med ökad polarisering och misstroende mot politiker och institutioner i sina spår. De frågeställningar de ger upphov till besvaras inte genom ett ”lyckat” (franskt) val, utan endast av politiska beslut för att komma till rätta med de underliggande (mestadels ekonomiska) problemen, och där ojämlikhet – orättvisa – är det mest akuta bekymret. Den förutspått goda ekonomiska utvecklingen kan förhoppningsvis dämpa symptomen under en tid, men det botar inget och riskerar till och med motverka sjukdomsinsikten.

 

Politisk ekonomi och dess risker

Många av er som läser, några kanske kanske till och med nickar instämmande, tror nog att jag med detta har byggt upp för en fullskalig attack på den amerikanske presidenten, Donald Trump. Och även om den nya administrationen i mångt och mycket har förvärrat situationen behöver vi också tillstå att amerikansk politik har varit dysfunktionell under många år, långt innan Trump.

Faktum är att, så här långt, och den aggressiva retoriken till trots, så har Trump-adminstrationen fört en, i allt väsentligt, konventionell utrikespolitik. Ännu har inget av de hot mot det internationella samarbetets olika institutioner som uttalades under kampanjen verkställts, och det är svårt att på något sätt förstå varför USA och Trump skulle vara villigt att agera först i en konfrontation med ett strategiskt meningslöst Nordkorea.

När det gäller handelsavtal som till exempel de pågående Nafta-diskussionerna behöver vi nog också hålla i åtanke att Trump och det övriga republikanska ledarskapet har misslyckats fullständigt med att ena partiet ens i påstådda kärnfrågor. Utträden ur, eller ens större förändringar av, internationella överenskommelser och fördrag torde från det perspektivet vara dömda att misslyckas.

 

På Trumps hemmaplan ser det något bättre ut. I ett längre perspektiv kommer den nyligen beslutade “Tax Cuts and Jobs Act” (TCJA)[1], förvisso ge få andra effekter än att addera mellan 1,5 till 2,25 biljoner (!) dollar till underskotten de närmaste åren samt att öka ojämlikheten kraftigt (mer än 80% av de långsiktiga effekterna tillfaller enkom de högsta inkomstdecilerna).

Olika studier översätter detta till att statsskulden ökar med 5-10 procentenheter utöver det som redan ligger i antagandena. I ett kortsiktigt perspektiv beräknas emellertid TCJA att få en BNP-effekt om 0,5 till 1,25 p.e., vilket ska läggas till redan relativt starka tillväxtprognoser för de kommande 1-2 åren. Jag har svårt att tolka detta på annat sätt än att Trumps och republikanernas chanser till ett starkt resultat i novembers mellanliggande val (6 november) är relativt goda.

De främsta hindren mot en sådan utveckling är om den amerikanska centralbanken, Fed, skulle strama åt lite för mycket och lite för snabbt, med negativa effekter på tillväxt och finansiella marknader som följd. Eller kanske är det så som många demokratiska företrädare vill få det till, och lejonparten av svenska media tror, nämligen att presidentens återkommande och allvarliga klavertrump” till slut ska bli till en kvarnsten kring halsen på det republikanska partiet.

Oavsett utfall, det är inte från USA 2018 års politiska risker stammar.

 

Det är istället här i Europa de politiska riskerna är som störst år 2018. Inte nog med att vi fortsätter brottas med Brexit, Ungern och Polen. Självständighetsivrarna i Katalonien vann ånyo en knapp majoritet i delstatsvalet i december och, vad det verkar, är Carles Puigdemont igen deras förstahandsval som regional president.

I så fall är det upplagt för en ny konfrontation med regeringen i Madrid under det kommande året. Men eftersom det fortfarande inte finns någon folklig katalansk majoritet för utträde, behöver nytt vapenskramlande inte nödvändigtvis innebära kraftiga finansiella eller ekonomiska reaktioner även om insatserna är mycket höga.

Den gängse uppfattningen bland ekonomiska bedömare, franska företag, och eurofiler i största allmänhet, är istället att med löften om kraftfulla reformer från den franska regeringen kan nu Europa gå en ny vår till mötes. Lägg därtill att diskussionerna om regeringsbildning i Tyskland har fått ett tydligt pekuniärt[2] inslag och det går nästan inte att förstå hur det skulle kunna gå snett, eller hur?

 

Ja, om det inte vore för Italien förstås. Om bara ett par månader (4 mars 2018) går Italien, världens tredje största statsobligationsmarknad (med en matchande statsskuld om 133% av BNP) till valurnorna.

Tack och lov förordar inte längre något av de största partierna ett omgående utträde ur euron eller ens en omedelbar folkomröstning[3], men hart när alla livsdugliga regeringskonstellationer har gått till val på en ekonomisk politik som är helt oförenlig med både Italiens ekonomiska omständigheter[4] och EU:s/Euroområdets behov[5].

I bästa fall, kan en expeditionsministär bestående av de allt annat är såta vännerna Forza Italia (japp, Bunga-Bunga är tillbaka) och det nuvarande regeringspartiet Partito Democratico tänkas ta Italien igenom 2018, men det är inte en långsiktigt hållbar koalition. Utsikterna för nödvändiga reformer, av det slag som Macron förhoppningsvis kommer att få igenom i Frankrike, är mycket små.

 

En ny omgång av eurokris, drivet av världens åttonde största ekonomi och tredje största obligationsmarknad, kommer otvivelaktigt att få globala konsekvenser. Som skydd mot ett sådant negativt scenario står just nu enbart den förhållandevis starka konjunkturutvecklingen, samtidigt som utsikterna för nödvändiga vitaliserande reformer är allt annat än ljusa. Det kan vara något att hålla i åtanke för alla de som tycker att ECB borde strama åt snarast möjligt.

 

Den ökande populismen är inte bara synlig i USA och Europa, även i utvecklingsländer som till exempel Brasilien sker det i år val där populistiska politiker väntas skörda stora framgångar. Men de bekymren är generellt sett mer hanterbara och det finns ännu tid att vända utvecklingen.

Slutsatserna från vår dialog är tydliga: De konjunkturella utsikterna är måhända positiva, vilket borde innebära att åtminstone inledningen av 2018 blir stark. Men utvecklingen vilar på sällsynt svaga politiska grunder, vilka under lång tid har eroderats av etablerade politikers oförmåga att göra något åt kända negativa sidoeffekter av ökad frihandel, kapitalflöden och teknologiska landvinningar; så som ökad ojämlikhet.

Det innebär att populister sannolikt kommer att bli en allt starkare kraft, fram till dess att upplevda orättvisor åtgärdas. Och även om en ekonomisk populism kanske till och med skulle kunna vara motiverad, tar sig politisk populism ofta former som är svåra att överblicka och kontrollera. Världshistorien är tyvärr full av illavarslande exempel. För den intresserade rekommenderas Project Syndicates mycket intressanta överblick.

Med tanke på situationen i framförallt Italien kan 2018 visa sig vara avgörande för att på ett kontrollerat sätt kunna strukturera om världsordningen så att frihandelns, kapitalflödenas och de teknologiska landvinningarnas huvudeffekt – högre inkomster – kommer fler till del.

En oförutsedd konjunkturell försvagning måste därför undvikas och centralbankerna, med ECB och Fed i spetsen, behöver vara sällsynt försiktiga. Faktum är att en tydligt högre inflation parat med fortsatt låga statsräntor kanske skulle kunna köpa lite mer tid att genomföra nödvändiga reformer.

– När allt kommer kring, kan centralbankerna verkligen säga nej?

Se även: Josefsson om… världsordningen

_______________________________________
[1] All numbers are collected from non-partisan organizations: Congressional Budget Office, Joint Committee on Taxes, Brookings Tax Policy Centre, U Penn’s Budget Model, and “others” (OK, I admit, “others” is the anything but reliable Wikipedia. In this particular instance, though, I think they have produced a nice run-through)…
[2] Det ryktas att en uppgörelse mellan Merkels CDU/CSU och Socialdemokraterna (SPD) är avhängig ett paket dubbelt så stort som det beräknade statsfinansiella utrymmet. Det skulle i så fall vara en direkt stimulans i storleksordningen EUR 100 miljarder (ca 3% av BNP) under fyra år.
[3] Med Lega Nord (LN) som möjligt undantag. Många av de större partierna, däribland Movimento Cinque Stelle (M5S), förblir emellertid öppet EU- och Eurokritiska och anger en folkomröstning som möjlighet om de inte får gehör för sin ekonomiska politik.
[4] Länk till IMF:s artikel IV rapport. Läs gärna hållbarhetsanalysen av de Italienska statsfinanserna på sid 40 ff (om du vågar).
[5] Notera att de italienska medborgarnas stöd för eurosamarbetet är det i särklass lägsta bland euroländerna, och att förtroendet för den Europeiska Unionens institutioner är bland de svagaste i EU! Cf. Eurobarometer 88: http://ec.europa.eu/commfrontoffice/publicopinion/index.cfm/ResultDoc/download/DocumentKy/81148

 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.