Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Electrolux och dess VD Keith McLoughlin försökte spela monopol på den amerikanska vitvarumarknaden och misslyckades. Konkurrensmyndigheterna sade nej och säljaren GE drog sig ur. Kanske börjar insikten växa om att företag som bygger värden genom att spela monopol och oligopol också skapar ekonomisk stagnation för samhället i övrigt.

Att det skulle bli ett stort nej till Electrolux välsockrade monopolbud på General Electrics vitvaruverksamhet förefaller inte så märklig för en amatör. Om köpet skulle ha gått igenom så skulle Electrolux ha klättrat till en klar marknadsledare framför nuvarande ettan, Whirlpool. Tillsammans skulle de två ha fått en gemensam marknadsandel på över 80 procent på den nordamerikanska vitvarumarknaden. Ett klockrent duopol således. Men det säger ändå en hel del om hur Electrolux VD och ägare, liksom de flesta kollegor, tänker när de ändå försöker ge sig in på en sådan affär.

För det är så tydligt hos varje företag med självaktning att de har som huvudstrategi att bli nummer ett eller nummer två på varje marknad som de är aktiva på. I stort sett varje företagspresentation har ett inslag av detta.

Har de inte lyckats nå den positionen så får man antingen ge sig ut på förvärvarstråt eller också får man sälja av verksamheten. Det är också det som ofta är drivkraften och målet när de så kallade private-equity fonderna ger sig in i en bransch. De ska ”konsolidera”, vilket är ett annat ord för att skapa marknadsdominans.

Och även om det finns en gammal tumregel som säger att endast ett av fyra förvärv lyckas skapa de kostnadssynergier och skalfördelar som förvärvskalkylen säger, så förefaller värdet av att få bort en konkurrent ändå motivera många affärer. För förvärvstakten har inte minskat över tid utan snarare tvärtom. Det är svårt att se någon annan drivkraft än att försöka etablera en pris-  och marknadsledande position. Det vill säga skapa ett oligopol och helst monopolliknande ställning.

För om man betar av företag efter företag på Stockholmsbörsen och börjar med Aarhus Karlshamn, ABB, Alfa Laval, Assa Abloy, Autoliv, Axfood och så vidare ner till Telia Sonera och Trelleborg och studerar de affärsområden där de tjänar som mest pengar så är det på de marknader där det finns få konkurrenter och där man helst är marknadsledare. En hel del av företagen har skaffat sig denna position på organisk väg, där man helt enkelt har utvecklat de mest attraktiva produkterna och tjänsterna, men i många fall har det skett genom förvärv eller åtminstone delvis genom förvärv.

Tittar man in i Riskkapitalfondernas portföljer så är det försök till oligopol- och monopolbyggen för en mycket stor del av slanten. Och vad är den förvärvsbaserade tillväxtstrategin för Academedia, Attendo, Aleris, Capio och Vardaga om inte mer eller mindre lyckade försök att skapa marknadsledare inom sina segment.

Det finns också en tydlig utveckling i att konkurrensmyndigheterna har haft allt svårare att komma åt den växande koncentrationen av antalet aktörer i allt fler branscher. Detta är som mycket ett resultat av den nyliberala och Laissez faire-betonade avregleringsvåg som sköljt över såväl Sverige som västvärlden sedan Reagans och Thatchers dagar i början på 80-talet. Milton Friedmans viktiga, om än klent underbyggda, utlåtande på 50-talet om att privata monopolister inte är något att rädas, då de förr eller senare får nya konkurrenter, har fått stå oemotsagt.

FILE - In this June 11, 1982 file photo U.S. President Ronald Reagan waves to crowds as he stands with then Mayor of Berlin, Richard von Weizsaecker, left, and then West German Chancellor Helmut Schmidt in the American Sector at the Checkpoint Charlie in Berlin.  Helmut Schmidt died Nov. 10, 2015. He was 96. (AP Photo/files)

President Ronald Reagan i Berlin med borgmästare Richard von Weizsaecker och förbundskansler Helmut Schmidt.

Men denna oligopol- och monopolisering är inget svenskt utan ett globalt fenomen. Och effekterna av detta är att för företag i ”välkonsoliderade” branscher har lönsamheten över tid och konjunktur varit mycket hög. Ägarna och ledningarna tjänar storkovan. Men samtidigt konsekvenserna för övriga samhället varit sjunkande investeringar, försvagade förhandlingspositioner för de anställda och underleverantörerna. Det är en viktig förklaring till den ”sekulära stagnation” som västvärlden upplever, liksom att ojämlikheten i samhället har ökat drastiskt.

Så är det i alla fall om man får tro den amerikanske nationalekonomen och förre arbetsmarknadsministern i Clintonadministrationen Robert Reich, som skrivit en bok i ämnet, ”Saving Capitalism”.

robert-reich_200_280_80

Robert Reich

Robert Reich radar upp flera intressanta exempel på oligopol- och monopolbyggen och dess konsekvenser. Den amerikanska bredbandsmarknaden är en sådan, där de lokala monopolen inte har några incitament att investera i bättre nät, tvärtom. (Sade någon Comhem?). Och på jordbruksmarknaden, som brukade vara paradexemplet på perfekt konkurrens, där har agrokemiföretaget Monsanto kopplat greppet på sojabön- och majsmarknaden med sina genmodifierade och patentskyddade utsäden.

Och de som har gynnats av denna trend är den rikaste enprocenten i samhället. Eller egentligen den rikaste procenten av den rikaste procenten. Övriga samhället har stått där som förlorare. Men växande förmögenheter så har också det politiska inflytandet för denna välsmorda elit vuxit i en för dem mycket gynnsam feedbackloop.

Men så ser det inte ut i Sverige? Eller? Är det någon som tror att Ilmar Reepalus utredning om vinstuttagen i välfärdsföretagen har någon som helst chans att komma med några mer långtgående restriktioner i denna fråga? Även om en stor majoritet av den ”oupplysta” allmänheten vill det? Entreprenören Dan Olofsson fångade det hela mycket bra i en debattartikel i Dagens Industri. Han hävdade att det fanns 50 miljarder skäl att stoppa utredningen i papperskorgen. Och det handlar om drygt 50 miljarder kronor som riskkapitalisterna har investerat i de berörda branscherna. Tro inte att ägarna av detta kapital lägger sig platt mot den knappt handfulla utredare som ska ta sig an frågan.

Men allt denna utveckling är ingenting nytt. I slutet på förrförra och början av förra århundrandet så införde USA sin första antitrustlagstiftning för att komma åt karteller och truster som hade byggt upp monopolliknande positioner. Och i stort sett varje svensk har fortsatt att vara en del av den (anti-)monopoldiskussion som fördes då. De flesta av dessa har även någon gång fått erfara känslan av hur suggestiv och karaktärsdanande en framgångsrik monopolposition kan vara.

Det handlar förstås om sällskapsspelet Monopol. Det skapades redan 1903 av den amerikanska anti-monopolist aktivisten Lizzie Philips. Spelet hade det pedagogiska syftet att visa på de negativa  effekter som uppstår när marktillgångar fördelas på få händer.

Foto: Jessica Gow

Det populära spelets fortsatta historia är också intressant i sammanhanget. Det amerikanska spelföretaget Parkers köpte rättigheterna på 30-talet och fick därmed monopol på Monopol. Som en reaktion mot detta och för att gå tillbaka till rötterna med spelets avsikter lanserade ekonomen Ralph Anspach sitt Anti-monopol 1973. Parkers försökte stämma Anspach för varumärkesintrång, men förlorade med motiveringen att ”monopol” var ett generiskt begrepp. Högsta domstolen to aldrig upp fallet. Men som av en händelse så stiftades en ny lag som upphävde detta domslut. Parkers, eller Hasbro som moderföretaget heter, hade ånyo monopol. Året var 1984 och Ronald Reagan stod på presidentscenen.

Och går vi verklighetens monopolspel så vi kan ladda på med förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal, TTIP, mellan Nordamerika och Europa. Det handlar inte så mycket om att ta bort tullar och tariffer, för de är i stort sett redan borta, med undantag för jordbruksprodukter. Istället handlar det mycket om, i synnerhet från amerikansk sida, att försöka stärka de immateriella rättigheterna, det vill säga monopolpositionerna, samt inte minst företagens förhandlingspositioner visavi enskilda stater.

Men kanske håller verkligheten på att komma ikapp denna iver att ständigt stärka de starkaste företagens positioner. Electrolux amerikanska debacle är åtminstone inte ett ytterligare steg i fel riktning.

 

 

 

 

 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.