Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

De finns två stora svenska ekonomiskpolitiska snackisar just nu. Den ena gäller Riksbanken och dess svårigheter att nå sitt inflationsmål. Det andra gäller statsfinanserna och då oppositionens, främst från moderaterna, kritik om att regeringen har tappat kontrollen över statsfinanserna.

Det är lite märkligt att inte de båda samtalsämnena kan föras ihop till ett, för de hänger i högsta grad ihop. För med lite mer ”oordning”, läs underskott, i statsfinanserna skulle göra det lättare för Riksbanken att nå sitt inflationsmål och därmed underlätta för den samma att återgå till en lite mer normal penningpolitik.

För Riksbanken har det senaste beslutet, att inte göra någonting, bidragit till att kronkursen stärkts betydligt under senare delen av 2015. I kombination med fallande priser på olja och andra råvaror så gör det att inflationen har svårt att få fäste. Beaktas Kinas allt mer svajiga ekonomi och därmed sjunkande valuta så ökar deflationstrycket än mer. Penningpolitiken har i denna omgivning blivit allt mer tandlös, minusräntan biter inte som den ska, och det krävs allt mer drastiska åtgärder, som direkta interventioner på valutamarknaden för att göra skillnad.

Det märkliga är att deflationshotet, och med det risken för att ekonomin går i baklås, inte alls dyker upp i diskussionen om den andra verktygslådan, finanspolitiken, som finns tillgänglig för att komma till rätta med denna makroekonomiska högriskfaktor. I den ankdammen är det istället fortfarande en kamp om lösa 80- och det tidiga 90-talets problematik då förutsättningarna var helt annorlunda, med stora budgetunderskott och en centralbank med oprövad och låg trovärdighet vad gäller inflationsbekämpning.

Statsbudgeten ska enligt rådande dogmatik över tid visa överskott och varje reform ska finansieras ”krona för krona”. Att detta offentliga sparmål under nu rådande förutsättningar är ett direkt bidrag till att pressa ned inflation och framför allt inflationsförväntningarna, genom att dess verkan är direkt deflationistisk, då det gör att den offentliga sektorn drar in köpkraft och resurser från den privata sektorn tycks inte falla någon beslutsfattare in. För på makronivå är ”sparande” som inte matchas av reella investeringar, inget sparande alls, utan bara en ekonomisk bromskloss.

Svensk ekonomi skulle helt enkelt må bra av mer ”oordning”, det vill säga, över tid, större underskott statsfinanserna. Samhällsekonomiskt lönsamma investeringar finns det gott om. (Dit kan man dock inte räkna höghastighetsbanor.)

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.