Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

En alltmer frekvent förekommande fråga när jag diskuterar ekonomi är bitcoins uppgångar och, tja, nya uppgångar.

Ett antal av er läsare och tittare har dessutom velat att jag ska säga något på temat (tack för återkopplingen för övrigt). Tyvärr har jag ansett min egen kunskapsnivå om kryptovalutor som alltför låg för att kunna föra en intressant diskussion på ämnet. Och även nu, efter att ha försökt sätta mig in i elektroniska valutor, återstår en mängd frågetecken, framförallt av teknisk karaktär.

Till exempel, med tanke på hur mycket datorkapacitet det krävs för att skapa, ”bryta”, och omsätta bitcoin, kommer inte snart elkostnaderna för dylika transaktioner att vara så höga att det inte är någon idé att använda sig av dem längre? Nåväl, låt oss börja med det uppenbara…

 

Att bitcoin (BTC) har stigit i värde är det nog få som har kunnat undgå. Men eftersom det i grund och botten är en icke produktiv, det vill säga icke-räntebärande, tillgång måste prisuppgången rimligtvis bero på att marknaden förväntar sig: (1) Att det blir ett vida mer använt och allmänt accepterat betalningsmedel, och/eller: (2) att basen, andra valutor (i det här fallet svenska kronor), blir mer eller mindre värdelösa.

Innan vi diskuterar vad det är som driver bitcoin-manin vill jag, bokstavligen, ta ett steg tillbaka. I ett tidigare avsnitt av ”Josefsson om…”, pratade vi nämligen om pengar och att pengar har tre funktioner: (1) Värdeenhet; (2) Värdebevarare, och; (3) Betalningsmedel. Hur står sig egentligen bitcoin ur de perspektiven?

Jodå, bitcoin får nog sägas uppfylla det tillräckliga kriteriet för pengar genom att vara ett betalningsmedel som hjälper oss att undvika krånglig bytes- och tredjepartshandel. Som värdebevarare är bitcoin däremot långt ifrån perfekt, och därmed är det också svårt att använda valutan som värdeenhet (vilket också sätter frågetecken kring dess funktion som betalningsmedel). Ett sätt att illustrera detta är att visa hur priserna på en korg av de varor som förbrukas i Sverige (ITPI) skulle ha utvecklats om vi använde bitcoin istället för SEK.

Anm.: Om vi använder konsumentprisindex (KPI) istället får vi ett i princip identiskt utseende.

 

Om vi hade använt bitcoin istället för svenska kronor (SEK) sedan 2014 skulle vi alltså först ha upplevt mer än en fördubbling av priserna (halvering av köpkraften) och året därpå en deflation om sisådär 900% (niofaldigande av köpkraften).

Även om det är en lite orättvis jämförelse då svenska kronor är måttenheten för alla inhemska kontrakt, visar grafen ovan att de värdebevarande egenskaperna och därmed utsikterna att använda bitcoin som måttenhet ännu ligger långt borta. För jämförelse ser ni, som exempel, att även om vi istället använde amerikanska dollar (USD) skulle det svenska prisläget vara betydligt mer stabilt än med bitcoin.

Därutöver misslyckas bitcoin med ett av sina uttryckliga syften, att hålla ned transaktionskostnaderna. Dessa är för bitcoins strukturellt höga, och ett av de största hindren mot att valutan ska kunna användas mer bredbaserat.

 

En anledning till det här utseendet är, förstås, att värdet på bitcoin har stigit. Även i bitcoin-termer har transaktionskostnaden emellertid stigit och ligger i dagsläget närmare två procent, vilket är i linje med transaktionskostnaden vid användandet av vanliga betal- och kreditkort. Nu är för all del inte transaktionskostnaden helt fast, utan beror bland annat på vilken prioritet du åsätter transaktionen.

Med det sagt, och bland annat med tanke på de stora och snabba slagen i värdet av bitcoin, är det troligt att de flesta aktörer vill ha en kort transaktionstid vilket resulterar i höga transaktionskostnader. Som nämndes inledningsvis kan också just bitcoins konstruktion antas bidra till att mining- och transaktionskostnaderna ligger kvar på höga, eller högre nivåer.

Häri ligger också en av skillnaderna mellan bitcoin och dess ”syskon” (t ex bitcoin cash eller segwit2x) samt andra mer avlägsna släktingar (ethereum t ex). Dessa kryptovalutor söker bota några av de obotliga sjukdomar som bitcoin genom sin konstruktion har drabbats av. Än så länge har åtgärderna i bästa fall dämpat symptomen, men biverkningar och följdsjukdomar är fortfarande vanligt förekommande.

Det kan också vara på sin plats att fundera över de samhällsekonomiska konsekvenserna av att använda bitcoin. Tyvärr är bitcoin och många andra liknande valutor att jämföra med ”guldmyntfötter” eller liknande regimer, vilket innebär ett fast eller åtminstone mycket trögrörligt utbud av pengar.

I praktiken innebär det att dessa valutor inte kan användas för stabiliseringspolitiska syften, som avser att balansera svängningar i efterfrågan (konjunkturen). Det skulle medföra fler och större slag i den reala ekonomin, eftersom vi har en väl dokumenterad motvilja att sänka löner och priser.

I en sådan miljö kan stabiliseringen bara äga rum genom att realekonomin anpassar sig via (ännu) större svängningar i arbetslösheten[1]. Som en passus, skulle det inte vara häftigt om brytningen skedde genom vetenskapliga genombrott, lite som ett blockchain-baserat Nobelpris med kontinuerliga utbetalningar..?

Nåja, sammantaget får vi nog trots allt konstatera att i termer av effektivitet, det vill säga hur väl bitcoin uppfyller pengars primära funktioner, finns det inga riktigt goda skäl för att förorda en övergång till bitcoin.

Men vari består då bitcoins attraktionskraft?

Den minnesgode läsaren/tittaren kommer ihåg att jag i ”Josefsson om… pengar” diskuterade fiat-pengar som en överenskommelse mellan medborgare och stat. Att staten lovar att sköta sig tillräckligt väl för att vi ska kunna lösa in vårt surt förvärvade sparkapital i ungefär samma volym varor och tjänster; i ungefär samma välfärd, ett antal år in i framtiden (som pensionärer till exempel).

Den här diskussionen är förstås nära knuten till pengars funktion som värdebevarare och det är säkert ingen tillfällighet att bitcoin har blivit mer generellt använt i områden där förtroendet för staten har urholkats.

När kapitalkontroller infördes på Cypern steg till exempel värdet på bitcoin kraftigt, och det är säkert inte bara omständigheter som gjorde att Kina blev den största lokala marknaden för bitcoin efter att kapitalkontrollerna skärptes (för att stävja ett deprecieringstryck på yuanen). De facto har Kinas regering sedan en tid tillbaka till och med förbjudit handeln med bitcoin.

 

 

Och under sådana förhållanden, där förtroendet för staten urholkas, är nog bitcoin snarast att betrakta som ett mer portabelt alternativ till guld. För utvecklade demokratier, med relativt stabila ekonomier är det i mitt tycke betydligt svårare att förstå varför bitcoin har blivit en sådan formidabel succé.

Men det är klart, i en värld med medioker inkomstutveckling, där skuldbergen växer sig allt större och den politiska klientelismen är frapperande, är det förstås lätt att bli konspiratorisk. Centralbankerna är ju trots allt bara statens förlängda arm. Om de kunde skulle de säkert försöka inflatera bort alla skulder, stora tillgångar, och min framtida välfärd.

Med en sådan världsåskådning handlar bitcoin (och andra kryptovalutor) emellertid inte så mycket om ekonomisk effektivitet, utan mer om politisk etik.

 

Går dina tankar i den här riktningen är du antagligen en första ordningens domedagsprofet som bara inväntar samhällets, eller åtminstone statens, kollaps. Och tiden är på din sida. Ingen stat har ju hittills överlevt för evigt. Ett problem är att när samhället kollapsar, är det inte säkert att vi har elektricitet för att driva bitcoin-kedjorna.

Och när solen i sin dödsdans en dag sväljer jorden kommer ditt atomiserade guld fortfarande finnas kvar, även om inte du gör det. Ska vi snacka domedag är det bara vapen, ammunition och konserver som finns på min lista över giltiga betalningsmedel (japp, ni bör skratta här).

Den senaste tiden har Riksbanken, ECB, BoE, Fed, BIS, IMF, och ett antal andra institutioner unisont förespråkat centralbanksutgivna elektroniska valutor, om än antagligen mest för att bevara seignioraget[2] som tillfaller utgivaren av en valuta; staten. Men frågan är hur det är tänkt att fungera?

Effektivitetshänsyn är det ju knappast fråga om, och med en e-valuta borde vi till slut hamna i ett läge där både personer och banker har centralbanken som”myntbrytare” och kontohållare, vilket borde innebära att centralbanken i förlängningen de facto utövar all kreditprövning i ekonomin. Men det trodde jag kallades för planekonomi? Var inte kryptovalutor ett gigantiskt libertarianskt projekt?

_______________________________________
[1] Även finanspolitikens möjligheter att motverka svängningar reduceras dramatiskt.
[2] I BTC-fallet är det ”gruvbolagen” och utgörs av transaktionsavgifter och belöningar.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.