Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Kina slår an tonen direkt för 2016. Först ett inledande ras på 7 procent med automatiskt handelsstopp på första handelsdagen på Shanghaibörsen och sedan statliga interventioner med direkta aktieköp och indirekt genom likviditetstöd till bankerna från centralbanken för att få stopp på raset dagen efter.

Rollfördelningen inför det drama som med all sannolikhet kommer att dominera den globala ekonomiska utvecklingen för 2016 är därmed given. På ena sidan har vi den hop som kallas marknaden, som har ett stort och växande tvivel på den åtminstone den närmsta framtiden för den kinesiska ekonomin, och på den andra den kinesiska staten, som kommer att göra allt den kan för att hålla ekonomin på spåret, framför allt för att undvika social oro och därmed även ifrågasättandet av det styrande kommunistpartiets legitimitet.

De som ser framför sig en ökande turbulens i den kinesiska ekonomin har en del övertygande argument på sin sida. Det ena är den växande kinesiska skuldsättningen. Från 2008 till utgången av 2015 har den ökat från 160 till runt 250 procent av BNP. En indikation på att dessa skulder har ökat mer än skuldåterbetalningsförmågan är att det har krävts en allt större kredittillväxt för att skapa en samlad ekonomisk tillväxt under de senaste åren. Även om många utvecklade länder, typ Sverige, har en högre skuldsättning så är den kinesiska skuldsättningen extremt hög för att vara ett land på den utvecklingsnivå – exempelvis är Mexikos BNP per capita är 40 procent högre än Kinas. Och förvisso är det så att skulder i sig inte är något problem utan det handlar om vilka tillgångar dessa har finansierat och det kassaflöde som dessa genererar som ger förmågan att betala räntor och amorteringar. Tyvärr finns det starka skäl att tro att skuldåterbetalningsförmågan är klen.

För mycket av de ökande skulderna har gått till att finansiera allt svajigare bostadsutvecklings- Infrastruktur- och inte minst tunga industriella projekt, framför allt i den statliga företagssektorn. Att den kinesiska staten fortsätter att hålla insolventa gruvor och stålverk under armarna, trots kollapsade priser, och att den intervenerar direkt på aktiemarknaden för att undvika större korrektioner, visar att den omtalade omställningen från en export- och investeringsdriven till en konsumtionsdriven ekonomi inte är någon smärtfri process.

Och med en av de tveklöst mest obalanserade ekonomierna som finns, där investeringar har stått för närmare 50 procent av BNP, så är det en omställningsprocess som med gängse aritmetiska regler inte kan göras utan en i bästa fall mycket stor inbromsning av den allmänna tillväxten, ner mot 2-3 procent per år framöver, eller, om Kina följer det historiska mönstret, ett rejält hack i kurvan.

Mot detta står argumentet att den kinesiska staten har osedvanligt starka finanser, där den direkta statliga belåningen är låg, runt 40 procent av BNP, vilket gör att det fortfarande finns utrymme för att hålla ekonomin under armarna och att Kina med sina stora ackumulerade bytesbalansöverskott har en rejäl ”stridskassa” för att hantera en stapplande inhemsk ekonomi.

Men även detta är svajiga storheter. Tar man hänsyn till skuldsättningen hos lokala myndigheter och de direkta och implicita garantierna för banker och statligt hel och delägda företagen så är den kinesiska statliga skuldsättningen redan mycket hög. Och stora fordringar på omvärlden är inga resurser som lätt låter sig användas för att stimulera ekonomin mer än vad Kina redan har gjort.  Det är bara att studera Japan i början på 90-talet och USA på 30-talet som båda hade byggt upp stora finansiella fordringar på omvärlden, som väl matchar vad Kina har i dag.

Till detta kan man lägga att de kinesiska hushållens sparbeteende skiljer sig påtagligt från det som utvecklade länder uppvisar. I utvecklade ekonomier leder sänkta räntor till att hushållen gärna lånar mer. I Kina är hushållen stora nettosparare. Det traditionella penningpolitiska greppet att sänka räntorna för att stimulera ekonomin kan i Kina bli det motsatta. Hushållen väljer att spara mer i stället. Ett sparande som blir allt svårare att kanalisera till produktiva investeringar. Keynes sparparadox, där ett ökat sparande leder till att ekonomin krymper allt mera ligger därmed och lurar i vassen.

Så det finns anledning för såväl kineser som omvärld att vara oroliga.  Kinasyndromet, som under 70-talet var en, inte helt rationell, rädsla för att en härdsmälta i ett kärnkraftverk skulle smälta sig genom jordklotet ända till Kina, kan istället vara en mer befogad beskrivning av vad som kan hända med den kinesiska ekonomin, i en inte alltför avlägsen framtid, nära dig.

 

 

 

 

 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.