Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

I förra veckans Josefsson om… diskuterade vi den absurda ekonomiska komedi som Italien håller på att utvecklas till.

I veckans kolumn är det Elvis Presleys version av O sole mio, It’s now or never, som står som inspirationskälla. För en annan av de saker som vi definitivt behöver hålla både ett och två getögon på är det ansträngda arbetsmarknadsläget i amerikansk ekonomi.

I grafen nedan syns tydligt hur arbetsmarknadsläget har gått full cykel från låg arbetslöshet och hög real lönetillväxt vid tiden innan den globala finanskrisen över hög arbetslöshet och först hög men sedan låg reallönetillväxt till (igen) låg arbetslöshet och, än så länge, låg real lönetillväxt.

 

Och även om de flesta praktiserande ekonomer är överens om att det i första hand är löner som driver inflation finns det också många (främst akademiska) ekonomer som menar att orsakssambandet går åt motsatt håll, det vill säga att hög inflation ger upphov till högre lönekrav.

Idag, med lönecykeln fullgången och en inflation omkring inflationsmålet, är vi emellertid i ett läge där det mesta pekar mot både högre inflation och högre löner. Såväl den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed) som marknaderna förväntar sig, om än i något olika omfattning, att inflationen och reallönerna nu mer tydligt ska dra sig uppåt.

Trots det visar de senaste löneutfallen att reallönetillväxten har mattats av till omkring 0,5 % å/å. Den utvecklingen blir än mer oförståelig när vi tar hänsyn till att produktiviteten har varit mellan 1-1,5 % å/å de senaste kvartalen. Utrymmet för ökade reallöneökningar finns med andra ord, och arbetslösheten är nu betydligt under det som anses vara långsiktigt hållbart. Ändå verkar produktivitetsvinsterna i första hand tillfalla kapitalägarna.

Hur är det möjligt?

 

Jag tror, kort sagt, att det är lite tidigt att ge upp om en högre löneinflation och inflation. Det finns trots allt en hel del stöd för den dominerande hypotesen att en högre reallönetillväxt bara ligger runt hörnet. Atlanta Feds mått på lönetillväxt för olika grupper visar tydligt att det konjunkturella mönstret att söka mer välbetalda arbeten i högkonjunktur lever och frodas.

De senaste utfallet indikerar att medan medianlönen för amerikanska arbetstagare växer med mer måttliga 3,3 % å/å så växer löner bland de som nyligen har bytt arbete med 4,0 % å/å, vilket är i linje med den tillväxttakter vi upplevde i den senaste högkonjunkturen.

Beteendet blir allt mer uppenbart då vi studerar den så kallade ”quit-rate”, det vill säga andelen av den amerikanska arbetskraften som säger upp sig innan de har fått en ny tjänst. Quit-rate är nu helt tillbaka på nivåer som rådde innan den globala finanskrisen. Det indikerar att arbetstagarna har blivit alltmer optimistiska kring arbetsmarknadsutsikterna och väljer att självmant sluta (sämre betalda) arbeten för att invänta ”bättre erbjudanden”.

På samma sätt, från arbetsgivarsidan, ser vi att antalet utlysta tjänster (uttryckt i förhållande till arbetskraften), den så kallade ”openings rate”, under de senaste månaderna har överstigit antalet nyanställningar (uttryckt i förhållande till arbetskraften), den så kallade ”hire rate”, vilket förstås är ett annat tecken på att arbetsmarknadsläget har blivit betydligt mera ansträngt.

 

Och det är nu det börjar bli intressant. För accelererar lönetillväxten utan att företagen kan skära i andra kostnader kommer företagens vinstutveckling att sättas under hård press framöver. Likaledes, skulle lönetillväxten fortsätta att vara låg (medan inflationen är stabil), indikerar det att hushållens konsumtionsutrymme försvagas och att en betydligt svagare ekonomisk utveckling är i faggorna. På sikt skulle en sådan utveckling förstås också innebära att det blir svårt att motivera fler höjningar från Fed.

 

Som tur är ser vi få tecken på att konsumenterna retirerar. Tvärtom upprätthålls konsumtionstillväxten och sparandet ser, om något, snarast ut att dämpas. Med största sannolikhet beror detta på att hushållen ser framtiden an med stor optimism och NY Feds konsumentundersökning och U Mich:s konsumentförtroende avslöjar följdriktigt att synen på framtida inkomster har förbättrats tydligt under de senaste månaderna.

Kontentan är förstås att företagen torde få det allt svårare att hålla ned lönetillväxten. Arbetstagarna blir alltmer benägna att sluta sina arbeten till förmån för arbeten med högre inkomster, vilket är konsistent med fortsatta höjningar från Federal Reserve.

Detta ligger förvisso inbäddat i de flesta bedömningar av den framtida utvecklingen, men det är värt att poängtera att det är först under de senaste månaderna som alla stjärnor har ställt sig i linje för att det också ska ske.

It’s now or never!

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.