Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Den svenska avtalsrörelsen är på väg att gå i mål. De flesta avtal har ramlat in inom ramen för industriavtalets så kallade märke på 6,5 procent på tre år. Svenskt Näringsliv sitter nöjda – men det borde de inte göra.

Svenskt Näringsliv anser att avtalen åtminstone bibehåller den svenska konkurrenskraften. Helst hade de naturligtvis träffat ett nollavtal som i Finland eller åtminstone visat större återhållsamhet, som Tyskland.

Men resonemanget bygger på en stor minneslucka. Det gör också hela diskussionen om industriföretagens normerande roll för svensk lönebildning där de svenska nominella löneökningarna jämförs med motsvarande nominella utveckling i omvärlden. Svenskt Näringsliv och många andra förefaller ha glömt att Sverige sedan början av 90-talet har en flytande valuta. Alternativt anser de att svensk ekonomi, där lönebildningen är central, ska styras som om vi egentligen var medlemmar i eurosamarbetet.

För det är ändå rätt magstarkt att helt bortse den teori och empiri som visar att om ett land med en flytande valuta har en högre nominell löneutveckling men en produktivitetsutveckling i linje med omvärlden så sjunker valutan i värde. Titta bara på Island. Kostnadskriserna under 70- och 80-talen, liksom uppbyggnaden till finanskrisen i början av 90-talet – där Sverige hade högre löneökningar än omvärlden – berodde ju på att vi då hade en fast valutakurs.

Med detta samband i minnet blir också påståenden som att Sverige inte kan ha en högre inflationstakt än omvärlden och att den låga inflationen beror på faktorer som vi inte kan påverka, digitalisering och globalisering brukar särskilt framhållas, ganska stolliga.

För även om fluktuationer i priser på olja och livsmedel är stora och priserna på elektronik, kläder skor och andra varor trendmässigt har fallit så är de en liten del av den samlade svenska ekonomin. Också för en så välsmord försäljningsorganisation som H&M, som importerar allt de säljer, så är det svenska löneinnehållet uppskattningsvis runt 25-30 procent av kostnadsmassan för H&M:s svenska verksamhet.

I andra sammanhang brukar vi prata om att vi lever i ett tjänstesamhälle, och tittar vi på nationalräkenskaperna så är det så. Två tredjedelar av Sveriges BNP utgörs av lönebetalningar. En slutsats av detta är att den svenska inflationen påverkas till den absolut största delen av de nominella svenska löneökningarna.

Det var också denna insikt som fick Riksbanken att agera i fjolårets avtalsrörelse då industrin och Svenskt Näringsliv var än mer inriktade på ett nollavtal. I år förefaller industrin och Svenskt Näringsliv, om än motvilligt, ha accepterat tvåprocentslinjen.

Men med de uppnådda avtalen på 6,5 procent på tre år så kan man ändå dra slutsatsen att den svenska inflationen knappast kommer att nå upp till Riksbankens mål, såvida vi inte får en stor löneglidning utöver avtalen. Tittar vi på de senaste årens utveckling, där löneglidningen har gått mot noll, så finns inte så mycket att hämta. Vi har ju ändå fortfarande en viss produktivitetsutveckling. De senaste årens goda reallöneutveckling beror ju till största delen på att inflationen inte har nått Riksbankens mål.

Paradoxalt nog så innebär en lägre svensk inflationstakt än löneutvecklingen i industrin att dess konkurrenskraft kan sjunka, såvida inte produktivitetsutvecklingen kompenserar för detta. Svensk industris relativa konkurrenskraft skulle faktiskt må bättre om löneutvecklingen i de inhemska sektorerna som byggsektorn där kapacitetsbristen är påtaglig, men även offentliganställda som lärare och poliser, översteg industrins, vilket skulle leda till en svagare valuta. Det så kallade ”märket” är helt enkelt utslitet.

En annan paradox med denna kraftfulla normering som industriavtalet har medfört är att de grundläggande marknadskrafter, som Svenskt Näringsliv och arbetsgivarorganisationerna normalt säger sig vilja följa – den om utbud och efterfrågan – inte ska gälla på löneområdet.

Vi har fått en situation där många ekonomer anser att den svenska ekonomin är närmast överhettad och att vi har slagit i kapacitetstaket – trots att det starkaste symptomet på detta, inflation, lyser med sin frånvaro. Svensk ekonomi har feber, men temperaturen är 35,7 grader.

En som kritiserat märket för att det kan leda till arbetskraftsbrist inom många sektorer är professor Lars Calmfors. Omgivningen har dock slagit dövöronen till. Den svenska konsensuskulturen är stark och ingen ska få ifrågasätta det allt igenom heliga märket och att statliga budgetöverskott är ”sunda”.

Många märkesivrare kan köpa sambandet mellan inflation och nominella löneökningar, men då väljer de istället att kritisera Riksbankens inflationsmål i sig. ”Vad är problemet med noll-inflation?”, brukar man kunna höra.

Motargumenten till detta är också ganska övertygande, och att ett bättre mål vore att höja målet till fyra procent, som IMF:s förre chefsekonom Olivier Blanchard argumenterat för. Huvudtesen är att en ekonomis anpassningsförmåga är kopplad till att relativpriserna kan jämkas efter utbud och efterfrågan.

Så länge ekonomin går bra så är en låg inflation naturligtvis inget bekymmer. Men börjar ekonomin att hacka så kan det bli riktigt besvärligt. När inflationen går mot noll blir penningpolitiken alltmer tandlös – det visar Riksbankens minusräntor. Möjligheten att häva en ekonomisk djupdykning med penningpolitiska stimulanser är alltså högst begränsade.

Vid låg inflation är också den realekonomiska anpassningsförmågan, som är kopplad till hur relativpriserna kan anpassas efter utbud och efterfrågan, begränsad. För vissa priser, framför allt löner men även andra viktiga kontrakt, är trögrörliga och mycket svåra att sänka i nominella termer. Vid mycket låg inflation så sjunker anpassningsförmågan. Kostnadsanpassningar på lönesidan tar istället vägen över uppsägningar och ökad arbetslöshet. Om deflationsspiralen får fäste är det i sig en väg mot depression. En tur runt eurozonens krisländer illustrerar detta väl.

Men om vi alltså släpper ut lönebildningen ur den välförslutna industriavtalsflaskan – tänk om inflationen bara drar iväg?

Då är receptet ganska enkelt: Riksbanken kan höja räntan.

SE ÄVEN: Därför bör industriavtalets märke slopas

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.