Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Frågan är: varför är det så svårt att komma till skott med sänkta ränteavdrag?

Utan jämförelser i övrigt så påminner ”seriösa” svenska politikers utfästelser om ”minskat/avskaffande av ränteavdragen” om de amerikanska republikanernas syn på sjukförsäkringssystemet Obamacare. Det går att prata högt och ljudligt om att ränteavdragen ska avskaffas för att de driver på en i längden ohälsosam skulduppbyggnad hos hushållen, men så fort dessa utlåtanden ska omvandlas till handling så blir det med president Trumps ord om sjukvårdsförsäkringarna ”komplicerat”.

En förklaring till att genomförandet skjuts på framtiden är naturligtvis att det skulle vara en mycket impopulär åtgärd hos stora befolkningsgrupper. Med anledning av många hushålls höga skuldsättning skulle samtidigt ett alltför drastiskt genomförande i sig kunna utlösa just de problem som många varnat för. Snabbt fallande bostadspriser, där många riskerar hamna på obestånd och där kombinationen av ökade räntekostnader, till följd av avskaffade avdrag, och ett ökat försiktighetssparande, skulle kunna få makroekonomiska konsekvenser.

Men det går att börja lite mer försiktigt, som till exempel att göra den nuvarande brytpunkten på räntekostnader på 100000 kronor, där avdraget sänks från 30 till 21 procent, till ett tak. Det skulle göra att ett lån på fem miljoner kronor och två procents ränta ger fullt avdrag idag, men om räntan skulle ”normaliseras” till säg fem procent så blir bara 40 procent av räntekostnaderna avdragsgilla.

Fördelarna med ett sådant förslag är för det första att de frivilliga amorteringarna skulle öka – något som man nu vill uppnå genom tvångsmässiga åtgärder som amorteringskravet, och som Finansinspektionen nu vill förstärka genom att också koppla på ytterligare villkor som kopplas till låntagarnas bruttoinkomst: lån som överstiger 450 procent av ska amorteras med ytterligare en procent per år.

Det kvarvarande avdraget skulle också få en mer fördelningsmässigt progressiv profil, då ett tak skulle slå mot de dyraste bostäderna. En annan fördel är att det skulle täppa till statsbudgetens helt öppna åtagande vad gäller ränteavdraget, som i dag kostar runt 35 miljarder brutto i minskade skatteintäkter, om räntorna skulle dra iväg. Svenska politiker brukar ju tävla om vilka som är mest ansvarstagande för statsbudgeten.

Motargumentet mot det senare är att det finns en del komplikationer med att röra ränteavdraget. För rent teoretiskt så borde ju statens minskade utgifter till följd av ökade ränteavdrag vid stigande räntor matchas av ökade skatteintäkter från de som har lånat ut pengarna. Det blir ett så kallat nollsummespel. Eller med andra ord så finns det en symmetri i beskattningen av kapitalinkomsterna.

En annan avsedd konsekvens med ränteavdragen är att det blir kostnadsmässig neutralitet mellan de som lånar till sin bostad och de som finansierar bostaden med eget kapital. För den som har eget kapital på banken och betalar skatt på ränteinkomsterna kan ju genom att köpa en bostad för pengarna sänka sin kapitalkostnad genom att köpa en bostad, där ingen skatt på ”alternativavkastningen” utgår.

Detta är från nationalekonomiskt håll ganska vanliga argument mot att röra ränteavdragen. Men det är lite teoretiskt torrsim över dessa. För i praktiken ser det annorlunda ut, mer asymmetriskt, åtminstone sett från svenska hushållsnivån. Hushållens samlade finansiella skulder uppgick till 3731 miljarder kronor vid utgången av 2016, medan inlåningen till bankerna uppgick till knappt 1600 miljarder kronor. Och med dagens inlåningsräntor så lär det inte genereras några större skatteintäkter från dessa konton. Bankerna skär visserligen emellan rejält, och en del av vinsterna trillar ut som bolagsskatt hos bankerna. Men de svenska bankerna finansierar sig huvudsakligen, i synnerhet vad gäller bostadslån, genom säkerställda obligationer. Huvuddelen av dessa obligationer ägs av pensionsfonder och försäkringsbolag, som inte betalar någon skatt på sina löpande ränteintäkter.

Slutsatsen är att matchningen mellan statens kostnader för ränteavdragen och skatten på ränteintäkter är svag, varför stigande räntor kommer att sänka skatteintäkterna genom att ränteavdragen ökar mer än motsvarande skatteintäkter på ränteinkomster.

Och vad gäller hushållens finansiella tillgångar så är en större del placerad i aktier och fonder. Varför den som vill växla in dessa tillgångar mot en bostad kommer att behöva skatta av för reavinsterna.

Så receptet är enkelt: Sänk ränteavdragen och börja med att införa ett tak.

LÄS ÄVEN: Dags att fasa ut ränteavdragen. 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.