Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Det vimlar av häftiga förkortningar och omskrivningar i finansbranschen. Länge har vi pratat om EME:s (Emerging Market Economies) som att någon faktiskt visste vad det var för något. Innan vi riktigt hann sätta ned någon fot i den frågan kom ”Frontier Markets”[1] (FM:s).

För egen del har jag tänkt att en investering i Frontier Markets måste vara lite av en lottsedel, där du spelar på att ”din” frontier-market snart omklassificeras till en EME, och därmed får en del av den stora (större) passiva kakan av EME-fonder. Oavsett hur det är med den saken, har Frontier Markets blivit ett naturligt inslag i många portföljer, särskilt nu när förvaltare allt mer intensivt ”letar avkastning”. Men hur väl fungerar det egentligen?

Anm.: Avser MSCI:s index för respektive ”områden”

 

Att hävda att FM erbjuder högre avkastning är åtminstone en ”sanning med modifikation”. I makroekonomiska termer kan det förvisso tänkas att enskilda FM-ekonomier erbjuder hög tillväxt, men att tro att deras allt som oftast illikvida, oreglerade, aktiemarknader därmed också gör det är antagligen ett felslut. I samma anda hör vi ofta också att avkastningen från FM:s är okorrelerade med utvecklade marknader och tillväxtmarknader och därmed erbjuder ett ”skydd” för din portfölj.

 

Och medan det är sant att korrelationen mellan Frontier Markets och utvecklade marknader är lägre än mellan EME:s och utvecklade marknader är korrelationskoefficienten fortfarande både positiv och hög. Däremot verkar det, möjligtvis, finnas någon fördröjning mellan FM och utvecklade marknader. Går den månne att exploatera?

 

Njaee, som om inte det räckte med en starkt positiv korrelation, verkar fördröjningseffekten bara vara ett resultat av att likviditeten är låg och/eller andra ineffektiviteter på Frontier Markets aktiemarknader. FM erbjuder med andra ord inte ett portföljskydd, utan snarare en lång, utdragen smärta.

Så vi ska med andra ord hålla oss så långt ifrån Frontier Markets som möjligt? – Nej, självklart inte.

Tittar vi till exempel på den relativa avkastningen i de senaste uppgraderingarna av Frontier Markets till Emerging Markets, verkar det finnas ett intressant mönster.

 

Men inte bara verkar möjligheten till uppgradering av FM till EME erbjuda möjligheter till ”överavkastning”[2]. I rent ekonomiskt hänseende erbjuder nämligen alla låginkomstekonomier goda avkastningsmöjligheter, den så kallade ”catch-up” tillväxten.

Problemet är bara att alla låginkomstekonomier inte verkar växa ikapp. Och hur ska vi då välja ”Frontier Markets”?

Tack och lov kan vi nu istället luta oss mot nationalekonomins utvecklings- och tillväxtteorier[3]. Och den säger tydligt att det är ett stort misstag att bara titta på enskilda tillväxtfaktorer, oavsett hur politiskt och medialt uppmärksammade de än är. Tvärtom, det krävs ett brett antal faktorer, sådana som inte bara inkluderar hårda data (investeringsandelar, antal patent per capita etc). Vi behöver också ta hänsyn till institutionella ramverk, jämlikhet, miljö, med mera, med mycket mera.

Och det var ju precis det vi inledde vår diskussion med, hur otillfredsställande odefinierade flera av de där slagkraftiga akronymerna – BRICs, EME:s, FM:s med flera – faktiskt är. För att utkristallisera vilka Frontier Markets som faktiskt är framtidens vinnare, behöver vi istället skapa ett mått som fångar de breda tendenser som enligt empirisk forskning har visat sig leda låginkomstekonomier ut ur fattigdomen.

Nedan har jag gjort några små förbättringar av ett mått[4] som Buiter och Rahbari tog fram för några år sedan och som reflekterar sex empiriskt bekräftade framgångsfaktorer: (1) Nivån på sparande och investeringar; (2) Den demografiska utvecklingen; (3) Hälsa och sjukvård; (4) Utbildningsnivå; (5) Kvaliteten på institutioner och politik, och; (6) graden av öppenhet (handel/kapital).

Det här indexet kan förstås förbättras ytterligare, och borde kanske inkludera miljöaspekter och jämställdhet och ytterligare faktorer som har blivit alltmer framträdande i forskningen, men det lämnar jag åt andra att bedöma[5].

 

(Klicka på bilden för att förstora den)

 

Graferna ovan visar mycket tydligt på de stora skillnader som existerar inom gruppen av ”Frontier Markets”. Vad vi främst letar efter är länder med låg inkomstnivå relativt den globala ledaren (USA), vilket antyder att de har potential för ”catch-up” tillväxt.

Men för att kunna skörda även sådan lågt hängande frukt behöver de också erbjuda hög ”sigma” i graferna ovan, vilket betyder att de nödvändiga ”framgångsfaktorerna” är på plats. De som har det, borde rimligtvis kunna erbjuda betydligt högre tillväxt och avkastning under decennier framöver (sällan har väl vikten av långsiktighet varit så stor som vid den här typen av investeringar).

Och ett par länder sticker ut direkt, Bangladesh och Sri Lanka, vilka båda har relativt låg inkomstnivå, och också goda förutsättningar i övrigt (högt sigma). I Afrika är det framförallt Marocko som ser attraktivt ut, medan det på närmare håll nästan bara är Rumänien som känns spännande. I andra vågskålen ligger länder som Kuwait och Argentina som båda har mycket hög respektive förhållandevis hög relativinkomst, och även i övrigt svaga förutsättningar för långsiktig tillväxt.

Slutsatserna från ovanstående diskussion är tydlig: (1) Sluta förlita er på aldrig så tilltalande förkortningar; (2) Frontier Markets (som grupp) erbjuder varken bättre eller okorrelerad avkastning (d v s erbjuder svagt/inget portföljskydd); (3) Enskilda Frontier Markets, precis som andra låginkomstekonomier, ska växa ikapp utvecklade länder, men; (4) De behöver ha ett antal institutionella och andra förutsättningar på plats för att kunna växa ikapp.

Att investera i Frontier Markets kräver med andra ord mer än en passiv FM-fond (eller ETF). För den som vill och orkar borde emellertid systematiska investeringar i låginkomstekonomier kunna leda till överavkastning, vilket en del studier[6] också visar. Kom bara ihåg att vägen är lång. Och krokig.

 

________________________________________

[1] MSCI Frontier Market (FM) index består (Juni 2017) av: Argentina, Bahrain, Bangladesh, Kroatien, Estland, Jordanien, Kazakhstan, Kenya, Kuwait, Libanon, Litauen, Mauritius, Marocko, Nigeria, Oman, Pakistan, Rumänien, Serbien, Slovenien, Sri Lanka, Tunisien, Vietnam, och den Västafrikanska Ekonomiska och Monetära Unionen (WAEMU), vilket i praktiken är Senegal, Elfenbenskusten, och Burkina Faso (Benin, Guinea-Bissau, Mali, Niger samt Togo är också del av WAEMU men inkluderas inte i MSCI FM index).
[2] https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2966045
[3] http://www3.weforum.org/docs/gcr/2015-2016/Global_Competitiveness_Report_2015-2016.pdf#page=61
[4] http://cepr.org/sites/default/files/policy_insights/PolicyInsight55.pdf
[5] http://www.salaimartin.com/media/pdf/Pinkovskiy_and_Sala-i-Martin_QJE_2016_with_TOC.pdf#page=4
[6] http://www.aessweb.com/pdf-files/3(9)%201152-1169.pdf

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.