Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

För var dag som går verkar världen obevekligt föras närmare ett fullskaligt handelskrig.

Så här långt har den amerikanska administrationen avlossat salvor mot stål- (25 % tullhöjning) och aluminiumindustrin (10 % tullhöjning) samt utformat en angreppsplan med höjningar om 25 % på mer än 1 300 kinesiska varor, och med ett handelsvärde på mellan 50 och 60 miljarder dollar. Kina har förstås givit moteld i form av bland annat höjda tullar på till exempel sojabönor.

De senaste dagarna har ytterligare amerikanska skärpningar, med höjda tariffer på kinesiska varor med ett handelsvärde på ytterligare 50 till 60 miljarder dollar, börjat diskuteras. Och i förlängningen, vid en eskalering, kan förstås nya och höjda tullar införas också för resterande 400 miljarder dollar i handelsvärde på den amerikanska importnotan.

Kina har också erbjudit fredstrevare i form av ökad tillgänglighet till Kinas finansiella marknader och, i viss mån, också till fordons- och transportmarknaden. Tillsammans med mycket vagt hållna löften om ökat skydd för intellektuella rättigheter kan det här, i bästa fall, utgöra grunden för ett framtida ”fredsavtal” på handelsområdet.

Med det sagt förefaller Kina i grund och botten obenägna att erbjuda några verkliga lättnader och inget som på något sätt når i närheten av de genomgripande förändringar som den amerikanska handelsrepresentanten eftersträvar i den senaste kongressrapporten.

I rapporten framgår det tydligt att den amerikanska administrationen vill minska, eller helt få bort, Kinas frekventa användning av statlig industripolitik. I praktiken avser det antagligen främst de områden där den kinesiska industripolitiken är som mest aggressiv.

Kinas industripolitik innefattar, till exempel, det uttalade målet att öka “inhemsk innovation” (indigenous innovation) och utgör ett bekant problem för utländska företag verksamma på kinesiska marknader. Kinas policyåtgärder kallades redan 2010, i en amerikansk myndighetsrapport, för “en blåkopia för teknologistöd på en skala världen aldrig förr upplevt” .

Kort sagt: Jag har svårt att komma till någon annan slutsats att än de handelsdispyter vi nu genomlider är betydligt mer än politiskt opportuna utspel för att tillfredsställa olika väljarbaser. De verkar snarare vara uttryck för en strukturell omvärdering av fördelarna med ökad global ekonomisk integration.

Det finns därför goda skäl att vara vaksam inför att den nuvarande situationen kan utvecklas till det ömsesidigt gynnsamma förhandlingsspel som många andra ekonomer håller för troligt.

Hur illa kan då ett handelskrig sluta? Ja, bortsett från att det kan ses som förelöpare till konventionellt krig, har det under de senaste åren skrivits en hel del intressant ekonomisk analys på området. I termer av möjliga tullhöjningar har till exempel Nicita et al(2018) kommit fram till att ett handelskrig inom ramen för WTO (jodå, det är fullt möjligt) skulle leda till att de genomsnittliga tullsatserna höjs med upp till 32 %.

Andra beräkningar, utanför WTO-ramverket, såsom Ossa (2014), med hänsyn tagen bara till relativ marknadsdominans, antyder att tullsatserna skulle kunna höjas än mer, kanske med upp mot 60 %!

Innan vi går in på de exakta kostnaderna för ett eventuellt handelskrig, kan det vara på sin plats att förklara hur och varför höjda tariffer ger upphov till välfärdskostnader – lägre BNP. Den nedåtlutande kurvan representerar importefterfrågan (i volym) som en funktion av importpriser uttryckt i förhållande till inhemska varor[1].

Under frihandel importeras allt som är billigare att producera utomlands men när en tariff introduceras importeras bara det som kostar mindre inklusivetariffkostnaden.

Den senast importerade varan är därmed mycket billigare att producera än den inhemska varan, och den första icke-importerade varan är en kostnad för ekonomin i paritet med tariffen vi skulle ha betalat om vi istället hade importerat varan. Den totala kostnaden – välfärdsförlusten – representeras i grafen av den blå triangelns area.

Tullhöjningar av den storlek som diskuteras ovan skulle, förstås, ge tydliga effekter på handelsvolymer och BNP. Om dessa effekter blir hanterbara eller smärtsamma beror emellertid inte bara på storleken på tullhöjningen utan också vilka varugrupper de träffar.

Standardmässiga estimat av importefterfrågans priselasticitet producerar för det mesta ganska små inkomsteffekter, vilket säkerligen förvånar många givet hur finansiella marknader har responderat på de handelspolitiska utspel som har skett under de senaste veckorna.

De små inkomsteffekterna kan emellertid vara grava underskattningar då de inte tar hänsyn till att importerade varor kan vara essentiell input för andra, mer inhemska industrier. I tabellen har vi försökt ta hänsyn till det, samt justerat för olika insatsvaror. Föga förvånande ger dessa förändringar av den traditionella modellen upphov till mycket stora effekter på välfärdsvinster från handel.

Källa: R Ossa (2015), Journal of International Economics 97 (2015): “Why trade matters after all” och Macrobonds uträkningar

Steget från totalt oberoende till 2007 års ömsesidiga handelsberoende har gett upphov till massiva välfärdsvinster. Eftersom mycket få länder uppvisat totalt oberoende har jag i den sista kolumnen valt att justera den totala välfärdsvinsten för den ökning av öppenhet till handel som har skett sedan WTO:s Doha-runda inleddes och Kinas inträde i WTO-samarbetet. Det motsvarar i grova drag också de välfärdskostnader som den amerikanska administrationens tullhöjningar skulle ge upphov till om de genomfördes fullt ut.

För vissa, större, länder förefaller effekterna vara förhållandevis hanterbara medan de är direkt smärtsamma för en del mindre, handelsberoende, ekonomier. Tittar vi på ett bredare urval länder än i tabellen ovan är mönstret att mindre, specialiserade och växande ekonomier är de som har mest att förlora mer tydligt, medan välfärdsförlusterna för de flesta större länder är mer hanterbara.

För att sammanfatta: Trots starka finansmarknadsreaktioner verkar de flesta kommentatorer mena att effekterna av ökade handelshinder är små, och att viljan till konfrontation är låg. Givet hur USA:s handelsrepresentant och andra företrädare för den amerikanska administrationen uttrycker sig finner jag det emellertid, och tvärtom, svårt att tro att den amerikanska administrationen kommer att nöja sig med mindre eftergifter från Kina (och andra viktiga överskottsländer).

Dessutom, även om effekterna av de hittills annonserade åtgärderna från båda sidor förefaller små, tar de sällan hänsyn till den ökade specialisering och komplexa värdekedjor som utgör den globaliserade ekonomin. När dessa beroendeförhållanden inkluderas mer tydligt i beräkningarna ökar kostnader för handelshinder markant och, inte minst, sannolikheten för att vitala delar av enskilda länders näringsliv ska drabbas särskilt hårt.

Eller, som en av mina gamla kollegor uttryckte det: Aktiemarknaden har alltid rätt! Jag antar att han skulle hävda att det också gäller när oron stiger mer än vad ekonomers beräkningar ger fog för.
______________________________
[1]För enkelhets skull antar vi att utbudskurvan är horisontell och att bytesförhållandena hålls konstanta

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.