Förre Volvochefen Pehr G Gyllenhammar kan sägas ha gett Sverige den unika modellen för ägarstyrning. Men det var oavsiktligt.

 

För några år sedan träffade jag Pehr G Gyllenhammar. Det var ingen angenäm upplevelse. Han höll ett anförande på temat ledarskap. Budskapet var att mänskligheten har frambringat utomordentligt få verkliga ledargestalter. Vad jag kommer ihåg nämnde han bara sig själv och Winston Churchill, fast det kan hända att minnet sviker och att jag gör honom orättvisa.

Hursomhelst skulle jag ställa några frågor på scen efteråt, men det passade inte den gamle. Han ifrågasatte premisserna för frågorna och var kort i tonen. Det hela blev ganska pinsamt, inte minst därför att det var i anslutning till en prisutdelning och tanken var att försöka skapa lite feststämning. Under middagen efteråt, där vi satt bredvid varandra, ägnade han sig helt åt sin bordsdam och nonchalerade mig. Plötsligt reste han sig och gick. Först av alla de 200 gästerna. Som kungen, ungefär.

Jag har inte träffat Gyllenhammar igen. Men när han dök upp i SVT:s dokumentär ”Sveriges mest beundrade man” i påskas var det som ett deja vu. I alla fall de gånger då han surnade till på reportern Kristina Hedberg och behandlade henne som en dumskalle. Samtidigt kan jag inte annat än medge att det är en fascinerande person med ett fascinerande livsöde. Och som – det framgår också tydligt i programmet – är högt intelligent och kan vara enormt vinnande när han vill.

Volvos fusion med Renault blev aldrig av. Foto: Björn Larsson Ask/Scanpix

Volvos fusion med Renault blev aldrig av. Foto: Björn Larsson Ask/Scanpix

Det som däremot inte framgår av dokumentären är att Gyllenhammar var en tämligen misslyckad företagsledare och affärsman. Som Christian Dahlgren påpekar i en magistral genomgång i Corren blev det inget av de tilltänkta affärerna med Norge och Fermenta (i och för sig nog lika bra det). Samgåendet med Beijer Invest var ett fiasko som bröts upp. Fusionen med Renault ställdes in och ledde till PG:s fall. Och den omtalade Kalmar-fabriken, som skulle revolutionera bilindustrin, var Gyllenhammar själv med om att lägga ned.

Under kejsarens 22 år på tronen gick Volvo-aktien 40 procent sämre än index. När han lämnade dubblades kursen på ett år.

Men PG gjorde faktiskt en stor insats för det svenska näringslivet som han sällan får äran för. Det beror nog på att det var en oavsiktlig konsekvens av hans fall, snarare än följden av en strävan från hans sida. Vi kan nämligen i stor utsträckning tacka Gyllenhammar för att Sverige idag har en så väl fungerade modell för ägarstyrning i börsbolagen.

Om PG hade brister som företagsledare, var han desto bättre på maktspel. Han skapade en unik plattform åt sig själv i hjärtat av den inflytelserika Volvo-Skanska-sfären. Den byggde på ett intrikat korsägande via olika investmentbolag och innebar att tjänstemännen i de båda bolagen styrde landets näst mäktigaste företagssfär, utan att ha något ägande att tala om i ryggen.

När Gyllenhammar lämnade Volvo i december 1993 föll sfären ihop som ett korthus. I det maktvakuum som uppstod tvingades Volvos största institutionella ägare, med Fjärde AP-fonden i spetsen, formera en grupp som tog ett ansvar för bolagets framtid. De kallade sig Volvos vänner.

Det var första gången som de institutionella investerarna var tvungna att plocka upp fanan på det viset. Med tiden kom de att skapa ägarsamarbeten i fler bolag. De har haft betydande inflytande på utvecklingen i exempelvis Scania och hela Industrivärden-sfären under SCA-skandalen.

Men framför allt kan vi nog tacka Volvos vänner – och alltså indirekt Gyllenhammar – för att Sverige i dag har ett så väl fungerande system med formella valberedningar och en skriven bolagskod. Att de största ägarna formar en valberedning som utser en styrelse i stort fri från anställda tjänstemän (förutom, ibland, vd), vilken i sin tur håller koll på ledningen, är en tämligen unik ordning. I länder som Tyskland, Japan och Sydkorea styrs bolagen ofta på bysantinska sätt. Och i den anglo-sachsiska världen är storbolagen inte sällan kidnappade av ledningar som också sitter i styrelserna och håller ägarna kort.

Många tror att den svenska ägarstyrningen är en konkurrensfördel som har bidragit starkt till att Stockholmsbörsen har avkastat så mycket bättre än genomsnittet av världens börser under de senaste decennierna. Jag är en av dem.

 

SE ÄVEN: PG:s missar gör Sverige unikt 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.