Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

De senaste åren när jag har kuskat land och rike runt har jag haft med mig en graf som jag fick upp ögonen för efter att en av Världsbankens ”Lead Economists”, Branko Milanovic, deltog i ett omtalat seminarium på temat ”Global Ojämlikhet”[1].

Grafen och underliggande data hade redan då några år på nacken, men fick trots det ett enormt genomslag efter Milanovics framträdande. Och det är verkligen en fantastisk graf, inte enbart för att den besvarar många frågor, utan för att den reser så många andra frågeställningar.

Jag utgår från att ni är ganska nyfikna nu…?

Anm.: Den vertikala axeln visar den procentuella förändringen av reala inkomster, mätt i USD 2005. Den horisontella axeln visar indelningen i percentiler för inkomstfördelningen på global nivå. Percentilerna är indelade från 5 till 95, medan den högsta percentilen (95) är indelad i två grupper: Den 1% med högst inkomster och de mellan 95:e och 99:e percentilen.

 

När ni tittar på den förstår ni säkert varför den ibland också kallas för ”elefant-grafen”[2]. Vad den visar är helt enkelt att ”den globala en procenten[3]” (punkten längst till höger) har fått det ännu mycket bättre tillsammans med horder av begynnande medelklass i Kina, Indien, Brasilien och andra länder. Mest glädjande och överraskande är kanske att även bland de lägre inkomstgrupperna har välståndsförbättringen varit massiv. Det är den här förbättringen som gör att andelen av världens befolkning som lever i absolut fattigdom (mindre än 1.25 USD/dag) också har fallit från ca 40% till ungefär 15% under samma period (och har gått ned ytterligare, till ca 10% idag).

Anm. Serien är förlängd (splicad) med Världsbankens tidigare mått på absolut fattigdom.

 

Men som ”grafen som förklarar allt” också visar har globaliseringen även sett sina förlorare. Bortsett från de allra fattigaste (punkten längst till vänster) så är de värst drabbade de mellan den 75:e och 90:e inkomstpercentilerna. De vars inkomstutveckling under en 20-års period var näst intill obefintlig eller till och med negativ i några fall. Vilka är då dessa stackars människor?

Till del är de från afrikanska länder, före detta kommunistländer och Latinamerika (utom Brasilien och Mexiko). Men de allra flesta är låginkomsttagare och lägre medelklass i den rika världen; USA, Storbritannien, Västeuropa, Japan med flera länder. Sverige och övriga nordiska länder befinner sig dock i den del av kurvan som pekar uppåt, men med samma relativa förändring (försämring?) mellan inkomstgrupper. – Ta en stund och fundera över vad det här kan tänkas innebära.

Även om vi ekonomer ogillar lycka (det kallas ju för ”den dystra vetenskapen” av en anledning), åtminstone som begrepp, har en del samtida försök gjorts att förklara vad det är som gör att vi känner oss lyckliga. Och många ekonomer kommer (självklart) fram till att pengar faktiskt är lycka[4]. Men det verkar inte nödvändigtvis som att det är den absoluta inkomstnivån som är viktigast utan snarare att vi får det bättre, det vill säga förändringen av inkomster. Ännu bättre mår vi om vi får det bra i en relativ mening, det vill säga om vi får det bättre än grannen.

Om vi nu befann oss i den 75:e till 90:e percentilen i ”grafen som förklarar allt” – skulle vi vara lyckliga då?

Vi har det bra i absoluta termer, men vi ser inga förbättringar, snarare tvärtom. För att strö salt i såren, när vi slänger en blick över på grannarna i den 95:e till 100:e percentilen (som har fått det avsevärt bättre), kommer vi snabbt att kunna konstatera att gräset verkligen är mycket grönare på andra sidan staketet.

Och vi blir olyckliga.

Olyckliga människor vill ha ”change we can believe in”, men det måste dessutom gå undan. Annars röstar de på nåt annat. Annars röstar de på Trump, Le Pen, Brexit, Åkesson etc. Annars röstar de ”fel”.

Den fråga som därför borde hålla oss alla uppe om natten är hur vi åstadkommer en sådan förändring; förbättring? Javisst, fördelningspolitiken har självklart sin roll att spela, men kanske inte alltid och överallt, utan ekonomiska incitament för att utbilda, utveckla och innovera måste också stärkas (som i till exempel de nordiska länderna) så att det finns en inkomst(ökning) att fördela också. Så hur gör vi?

”Grafen som förklarar allt” – jo, tack. Men den reser en mängd besvärliga frågor också.

______________________________________
[1] Här är en länk till Milanovics inlägg på Heyman Center (vid Columbia University): http://heymancenter.org/files/events/milanovic.pdf
[2] Milanovic arbete har också kritiserats, bland annat här. Men kritiken är i mitt eget tycke orättvis då Milanovic diskuterar många av bristerna och svagheterna i sin egen analys. Kritiken ger heller inte upphov till dramatiskt annorlunda resultat, även om ”elefantformen” slätas ut något och ”förlorarna” bara blir det i relativa termer.
[3] Det är fortfarande ett ganska brett mått ur ett västerländskt perspektiv och omfattar ofta många fler än motsvarande mått för enskilda i-länder. Det är därför fokus ibland har skiftat till ”den globala 0.1 procenten”, som uppvisar en än mer dramatisk förbättring.
[4] Resultaten från ekonomiska studier är i ärlighetens namn relativt spridda, beroende på metoder, mätpunkter, kontrollvariabler etc. Och hur avgör vi vad som är hönan och ägget, blir lyckliga människor lättare rika eller blir rikare människor lättare lyckliga? En ofta citerad studie kan ni läsa här, men det finns många fler.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.