Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Christer Gardell har en plan för hur Ericsson ska få upp lönsamheten. Och det finns goda chanser att den går igenom.

För några år sen intervjuade jag Christer Gardell. Hans aktivistfond Cevian hade då sålt alla svenska innehav utom Volvo. I stället köpte han utländska bolag, gärna tyska som Krupp och Munich Re. Jag undrade varför.

”Därför att svenska bolag generellt är extremt välskötta och de värderas därefter. Det finns inga lågt hängande frukter här längre”, sa han och pekade på den svenska ägarstyrningsmodellen som en viktig förklaring. Alltså en tydlig åtskillnad mellan ägare, styrelse och ledning samt hygglig transparens i alla led.

Vi talade inte om Ericsson, men om vi hade gjort det är jag säker på att Gardell hade sagt något i stil med ”fast det finns ju undantag, förstås”. Telekomjätten är speciell därför att det sedan urminnes tider råder ett slags terrorbalans i styrelsen mellan Wallenbergarna och Handelsbanksfären. Tillsammans kontrollerar de 40 procent av rösterna i bolaget.

Stämningen mellan sfärerna har växlat över åren, ömsom permafrost, ömsom töväder. På senare år ska samarbetsklimatet ha varit gott, men det hindrar inte att politik och maktfrågor spelar en större roll i Ericsson än i andra svenska storbolag. Ericssons position som flaggskepp för Sveriges högteknologiska industri komplicerar saken. Det finns ett mått av ”nationellt intresse” i alla överväganden som rör koncernen.

Ericsson är alltså inte urtypen för ett välskött svenskt börsbolag, det påminner mer om ett bysantiskt styrt kontinentalt bolag. Perfekt för en Christer Gardell med andra ord. Men förutsättningarna har varit på plats länge. Varför har han dröjt tills nu med att köpa in sig? Det finns flera goda skäl:

Det är billigt nu. Ericssons aktiekurs föll med 60 procent från våren 2015 fram till i höstas.

Ericsson har en ny vd, Börje Ekholm, som Christer Gardell vet att han kan arbeta med.  De känner varandra från McKinsey för länge sedan och den kopplingen betyder mer än man i förstone kan tro. Managementfirman odlar sitt alumni-nätverk mästerligt med årliga återträffar, men framför allt har McKinsey-konsulter sprungit som barn i huset hos Ericsson mer eller mindre konstant de senaste 25 åren. Både Ekholm och Gardell har därför kunnat prata Ericsson med kloka människor som är mycket insatta i företaget. Och med varandra.

Värt att minnas är också att när Gardell köpte in sig i Wallenbergbolaget ABB vårvintern 2015 så var Börje Ekholm fortfarande vd i Investor. Han var den som Gardell först berättade för om sina tankar och avsikter. Att Gardell och Ekholm har en hygglig samsyn kring vad som krävs i Ericsson nu är högst troligt.

En tredje ny omständighet är att det gamla gardet i Industrivärden sopades ut för två år sen. Det är viktigt både därför att Gardell inte stod högt i kurs där efter sin framfusighet i först SCA på 1990-talet och senare Volvo. Men den nye ordföranden Fredrik Lundberg är notoriskt skeptisk till Ericsson. Han vill förmodligen helst sälja Industrivärdens post, bara kursen kommer upp till rimliga nivåer. Han kan vara vänligare inställd både till Gardell och hans förslag än företrädarna.

Slutligen har Wallenbergarna fått så mycket kritik för hanteringen av Ericssons kris förra året och vd-skiftet att de nog också är mer benägna att stödja radikala åtgärder.

Vad är det då Gardell vill med Ericsson? Ja, han vill tillämpa samma recept som alltid. Fokusera på kärnaffären, förenkla organisationen genom att skära bort byråkrati och onödiga mellanchefslager samt knoppa av, sälja eller stänga perifera eller olönsamma verksamheter.

För Ericssons del innebär detta fokus på den affär som internt kallas Radio (själva mobilsystemen). Det inkluderar också den stora och lukrativa patentportföljen.

Den affär som kallas Tjänster delas upp så att delar som ligger nära Radio – i praktiken installation av system åt kunderna – behålls medan driften av mobilsystem åt externa kunder avyttras. De olönsamma delarna Enterprise (växlar för datatrafik i näten) och Multimedia (innehåll) försvinner likaså.

En hög Ericssonchef jag pratade med i höstas (och skrev om på EFN) uppskattade att dessa åtgärder skulle innebära att ungefär en tredjedel av koncernens 115 000 anställda försvinner från koncernen, men att lönsamheten skjuter i höjden och närmar sig den i konkurrenterna Nokia och Huawei.

Om Christer Gardell ska få igenom planerna behöver han naturligtvis övertyga inte bara Börje Ekholm utan hela styrelsen. Och sannolikt är han ingen favoritinvesterare för Ericssons ordförande Leif Johansson (Gardell var mycket kritisk mot Johansson när Cevian gick in i Volvo), men Johansson är ifrågasatt och har knappast den starka ställning han hade före Ericssons kris och maktskiftet i Industrivärden.

Dessutom har Christer Gardell låtit förstå att han har medinvesterare som backar honom. Det innebär att hans position som Ericssons kapitalmässigt näst största ägare är ännu starkare än den ser ut i ägarlängden. Det är inte sannolikt att Johansson utmanar honom då. Han minns säkert hur det slutade i Volvo.

Se även: Två skäl för Gardell att gå in i Ericsson (Ägarna & Åsberg 1 juni) 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.