Den storskaliga satsningen på svensk vindkraft börjar alltmer likna ett ekonomiskt fiasko. Förlorarna är de som satsat pengar i vindkraft och kanske även de markägare som upplåtit sin mark för vindkraftverk.

Fallande elpriser och sedan årsskiftet kollapsande priser på elcertifikat pressar lönsamheten mot botten. Det är svårt att säga när det vänder och om den nuvarande generationen vindsnurror får vara med om det.

Vid de nu rådande el- och elcertifikatpriser så är avkastningen på det samlade investerade kapitalet i svensk vindkraft på 100 miljarder kronor negativt, om den ekonomiska livslängden för ett vindkraftsparken är så lång som 25 år.

Det har inte varit lätt att vara elproducent de senaste åren. Allt för hög lönsamhet och höga elpriser under åren 2005–2010 lockade in mycket kapital i branschen. Vattenfalls förvärv och stora nyinvesteringar i allt från kolkraft till vindkraft illustrerar detta väl. Men Vattenfall är i gott eller dåligt sällskap , – för det är svårt att hitta några andra vinnare i elbranschen, annat  än konsumenterna, som har fått njuta av fallande elpriser.

De stora subventionerna, som lett till en kraftig utbyggnad av förnyelsebar energi, har också fått stora konsekvenser för elpriserna vilket har underminerat lönsamheten för de konventionella kraftkällorna, som kol och gaskraftverk i länder som Tyskland och Danmark. Marginalkostnaden för att producera el från sol- och vind är ju låg och i kombination med att efterfrågan på el har blivit svagare än förväntat efter finans- och eurokris så har elpriserna pressats under de rörliga kostnaderna för att producera el av naturgas och kol.

I Tyskland och Danmark har hela prissmällen burits av de konventionella producenterna då ägare till förnyelsebar energiproduktion har haft fasta priser, så kallade feedin-tariffer. Eftersom kol- och kärnkraft inte kan regleras efter det varierande utbudet har hög produktion av vindkraft lett till att elpriserna stundtals har varit negativa. Det vill säga producenterna har fått betala för att bli av med sin el. I förra veckan bottnade exempelvis elpriserna i Tyskland på minus 27 euro/MWh och i Danmark på minus 15 euro/MWh.

Men även i Sverige har utbyggnaden av vindkraft fått mycket stor påverkan på elpriserna. Den rådande prissättningsmodellen är ju att det är marginalkostnaden, i princip de rörliga kostnaderna, för den sista producerade elen som sätter priset på el. Den installerade effekten för Sveriges runt 3 400 vindkraftverk uppgår till 6 700 MW, eller 17 procent av den samlade installerade effekten på drygt 40 000 MW. (Den praktiskt tillgängliga effekten vid varje givet tillfälle ligger klart under 30000 MW, vilket kan relateras till det maximala effektbehovet under kalla vinterdagar som ligger runt 27000 MW).

Den stora svenska prispåverkan illustreras bättre om man relaterar till det normala effektbehovet av el, som varierar mellan 12–20000 MW. Om de svenska kärnkraftverken körs för full effekt så är vi uppe i 9 200 MW, lägger vi till den icke reglerbara delen av vattenkraften på runt 5000 MW och avfallseldade kraftvärmeverk, som får betalt för att elda och därmed har mycket låga marginialkostnader, så täcker det mer än väl det svenska behovet under så kallade låglastperioder, (när effektbehovet är i den nedre delen av nämnda intervall).

Blåser det bra och den svenska vindkraften närmar sig full effekt så får det naturligtvis stor prispåverkan vid sådana tillfällen. Eftersom vädersystemen i norra Europa uppvisar rätt stor samvariation så sannolikheten också hög att den danska och tyska vindkraften kör för hög effekt vid dessa tidpunkter, varmed dessa länder också har stora behov att exportera, bli av med, el. Det är troligt kan knappast hållas för osannolikt att även Sverige under blåsiga sommardygn när effektbehovet kryper ner mot 10 000 MW också kommer att få negativa elpriser.

Att andelen vindkraft nu är så pass hög i Sverige har gjort att de stora vattenkraftägande bolagen, Vattenfall, Fortum och Uniper ( f  d EON),  har fått det mycket svårare att styra upp elpriset på högre nivå genom att magasinera vatten.

En konsekvens av att vindkraften svarar för en så stor del av effektbehovet har blivit att ju högre den svenska vindkraftsproduktionen är ju lägre blir elpriserna.

Och de svenska elpriserna är nu historiskt sett mycket låga om vi beaktar att vi dels är inne i, eller just har passerat, den mest elintensiva delen av året och att fyllnadsgraden i de svenska vattenmagasinen, och därmed möjligheten att ösa på med vattenkraft, är mycket låga.

Och med rådande elpriser kan man konstatera att satsningen på svensk vindkraft inte har varit någon ekonomisk framgång, milt uttryckt. [AF1] Lite grovt kan man räkna att det investerats runt 100 miljarder kronor i svensk vindkraft, räknat på runt 15 miljoner kronor per installerad MW, under de senaste tio10 åren. Normalårsproduktionen för den installerade vindkraften beräknas till 17 TWh. Med dagens elpris på runt 30 öre/kWh, så motsvarar det drygt 5 fem miljarder kronor i intäkter på årsbasis. För drift -, underhåll- och administrationskostnader kan man räkna 15 öre per kWh, varmed årsnettot vid dagens priser blir 2,5 miljarder kronor.

Därutöver får emellertid vindkraftsproducenterna tillgodoräkna sig intäkter för så kallade elcertifikat under de första 15 åren av verkets livslängd. Men även priserna på elcertifikat har pressats kraftigt, i synnerhet efter årsskiftet då de fallit ner mot 7 sju öre per kWh, vilket kan jämföras runt 30 öre per kWh under åren 2009 och 2010. Räknar vi ihop denna grova kalkyl så landar det årliga driftsnettot för svensk vindkraft vid dagens priser till mellan 3,5 och 4 miljarder kronor.

Men då har vi inte beaktat att den ekonomiska livslängden för ett vindkraftverk är begränsad. Hur lång den är kan ingen veta säkert, och den är naturligtvis även beroende på elpriset,s då det avgör om det är lönsamt att renovera ett trasigt verk. De flesta vindkraftägare räknar bokföringsmässigt med en avskrivningstid på 20 år, vilket således motsvarar 5 fem miljarder kronor per år. Slutsatsen är att den svenska vindkraften idag är gravt olönsam.

En färsk studie av brittiska och danska vindkraftsparker, såväl land som havsbaserade, av brittiska Renewable Energy Foundation indikerar en ekonomisk livslängd, då produktionen sjunkit med 50 procent från toppen, på tio10 år för havsbaserade verk och 15 år för landbaserade verk. Och ju kortare livslängd ju sämre lönsamhet naturligtvis.

Det verkliga utfallet handlar naturligtvis om vart el- och elcertifikatpriserna tar vägen. Men stiger inte el- och certifikatpriserna från dagens nivåer så kommer många vindkraftsägare att gå i konkurs. Och de som kan få stå för notan för att städa upp efter denna satsning kan i många fall bli markägarna, som har det slutliga återställandeansvaret när kraftverken har tjänat ut. Hur mycket det kostar att plocka ner ett större vindkraftverk varierar, men notan lär nog börja på en miljon kronor per kraftverk. Och fonderingarna, på normalt runt 300 000 kronor per verk, lär inte räcka långt. Den som har en vindkraftspark på sina marker kan få en rejäl nota när dagen närmar sig.

Kanske detta scenario låter dystopiskt och orealistiskt. De svenska elpriserna kan ju förväntas få en kick uppåt när de tre kärnkraftsreaktorerna Oskarshamn 1 respektive Ringhals 1 och 2 tas ur drift mellan 2017 och 2020. (Den problemfyllda reaktorn Oskarshamn 2 har ju redan ställts i malpåse.) Dessutom kan det rådande överskottet på elcertifikat, vilket har pressat priserna, upphöra när kvoterna omfördelas 2020. Regeringen och vindkraftsägarna vill ju dessutom att Energimyndigheten ska få mandat att reglera elcertifikatkvoterna oftare, vilket skulle innebära att kvoterna kan regleras redan från 2018.

De stora ägarna till de svenska vatten- och kärnkraftverken, med statliga Vattenfall i spetsen, rasar emellertid mot förslaget. De ser inget behov av ytterligare svensk elproduktion förrän framåt 2040, då kärnkraften ska fasas ut.

Det som har hänt är att den svenska elförbrukningen har utvecklats på ett annat sätt än vad som förväntats. En viktig förklaringsfaktor är att den elintensiva industrin har haft tunga problem. Det handlar framför allt om avvecklingen av de elintensiva pappersbruk, tillverkare av tidnings- och journalpapper, som har gått fort. Den övriga delen av pappersindustrin, typ kartong, bygger på långt mindre elintensiva processer.

Samma förhållande råder i Finland, där den elintensiva papperstillverkningen har haft än större tyngd. Och om två år ska den problemdrabbade jättereaktorn Olkiluoto 3 tas i drift, enligt ursprungsplanen var startåret 2009. Därmed kommer Finlands importbehov att minska påtagligt och försämras. Utöver detta så ska finnarna även ta det nya kärnkraftverket i Hanhikivi i drift 2024. Om nu ryssarna är bättre än fransmännen på att bli klara i tid.

Så det finns både gungor och motverkande karuseller för den framtida prisutvecklingen på el.

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.