Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

I en av årets första krönikor diskuterades risken för att Italien skulle bli ett direkt hot mot en stark europeisk och global konjunktur.

Händelserna under de senaste veckorna när två av de politska extremerna, Lega (fd Lega Nord) och Femstjärnerörelsen (M5S), har diskuterat en regeringsbildning understryker vilka ofattbara svårigheter det europeiska samarbetet fortfarande står inför.

I ett av de första utkasten till regeringsdeklarationen diskuterades såväl möjligheten till att införa en parallell valuta som utträde ur euron om inte övriga länder visade sig bli mer samarbetsvilliga. I de senaste iterationerna verkar dock utträdesdiskussionen ha mildrats och uppmaningen till ECB att skriva av sina innehav av italienska statsobligationer (motsvarande 250 md EUR) har också skjutits på framtiden. Många ser det förstås som ett första steg i rätt riktning.

Och, finansiella marknader får nog anses ha tagit utvecklingen med ro, trots att italienska räntor har handlat upp cirka 50bp (d.v.s. en halv procentenhet) både i absoluta och relativa termer sedan diskussionerna inleddes. En anledning är förstås att konjunkturen anses vara fortsatt god, varför marknaderna har varit överens om att det inte är någon akut risk för betalningsinställelser och dylika otäckheter.

Dessutom står ju ECB där i bakgrunden och sådana pålitliga institut som IMF visar ju att tack vare starka primärbalansöverskott (det vill säga budgetsaldon exklusive räntekostnader) kommer Italien att kunna hålla den offentliga sektorns ofantliga skuldbörda under kontroll.

Nej, Italiens problem är strukturella, och inte alls så mondäna som att missköta statsfinanserna, utan det är en långvarig brist på strukturella förbättringar av ekonomins funktionssätt. Får de bara lite ordning på politiken så kommer det att frigöras en fantastisk tillväxtpotential och den höga statsskulden över 132 % av BNP blir till ett minne blott. Tänk bara om Italien skulle kunna närma sig de franska och tyska produktivitetsnivåerna!

 

Så verkar i alla fall tankegångarna löpa hos de marknadsaktörer som gladeligen hjälper till att finansiera italienska verksamheter, privata såväl som offentliga. För trots den anskrämligt svaga BNP- och produktivitetsutveckling som skönjs i grafen ovan har Italien lyckat föra primärbalansöverskott kring 2 % av BNP under ett par decennier. Och då borde det väl vara möjligt att bära världens, i absoluta tal, fjärde största statsskuld under några år, eller hur?

 

Faktum är att den Internationella valutafonden (IMF), en av de mest ansedda och fruktade internationella institutionerna, prognoserar att statsskulden inom kort ska börja krympa och fortsätta minska som andel av BNP under överskådlig framtid. IMF:s senaste prognos återges i den orange linjen i grafen ovan. Och de flesta andra prognosmakares framräkningar av den italienska statskulden uppvisar ett likartat utseende.

Det är här som jag anser att marknader och olika bedömare framstår som nästintill naiva inför de utmaningar som Italien står inför. För utgångspunkten för dylika prognoser är nämligen att Italien ska mäkta genomföra omfattande strukturella reformer och samtidigt bibehålla och till och med utöka sina primärbalansöverskott.

Och nu, med en regering som uttryckligen avser att försämra primärbalansöverskottet med åtgärder som istället förvärrar ekonomins produktiva potential, riskerar de närmaste månaderna och åren att bli en veritabel berg- och dalbana för såväl italiensk ekonomi som finansiella marknader.

För att illustrera har jag i grafen ovan gjort en mycket enkel variant på IMF:s positiva bedömning av skuldutvecklingen de närmaste åren. IMF:s beräkningar bygger som sagt på ganska omfattande strukturreformer och en fortsatt gynnsam utveckling av räntekostnaderna.

Om vi istället antar att Italiensk tillväxt utvecklas linjärt mot nuvarande bedömning av potentiell tillväxt och ”oförändrad politik”, det vill säga inga finanspolitiska förändringar, så kommer det med största sannolikhet ge upphov till ett gradvis försämrat primärbalanssaldo. Därutöver antas också att räntekostnaden ”normaliseras” i takt med att ECB:s åtgärder klingar av.

Och resultatet är slående. Utan några direkta förändringar av IMF:s bedömning av nuläget och utan att anta en aktiv förändring av den statsfinansiella situationen produceras en prognos över statsskulden som istället implicerar att statsskulden ökar med 10 procent av BNP. Det som redan har annonserats från M5S och Lega kommer rimligtvis att göra situationen betydligt värre än i ”vårt” scenario.

Ett annat sätt att beskriva situationen är att vi behöver förbereda oss för en ny eurokris, en som kommer få de grekiska bekymren att framstå som en västanfläkt.

Non ci piove!

 

Se även: Josefsson om… Italien

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.