Din webbläsare stödjs ej längre, uppdatera din webbläsare för att webbplatsen ska visas korrekt. Uppdatera min webbläsare nu

Vice Riksbankschefen Per Jansson tar bladet från munnen och beskriver varför det är så viktigt att få upp inflationen:

”Vid en framtida lågkonjunktur innebär en redan låg inflation en ökad risk för att den övergår i skadlig deflation” och ”därmed ökar risken för att ekonomin hamnar i en deflationistisk spiral som penningpolitiken inte kan motverka”.

Ett annat ord för det senare är depression. Det är något som det kan vara värt att försöka undvika, även om man tvingas till så okonventionella metoder som negativ ränta.

Den svenska Riksbanken har fått mycket kritik för att den så envetet har surrat sig vid masten för att få upp inflationen till två procent. Den moderate europaparlamentarikern Gunnar Hökmark har liknat inflationsmålet vid en totempåle. De senaste åtgärderna med minusränta, obligationsköp och även eventuella valutainterventioner för att försvaga kronan har fått mycket kritik från många håll. Det sägs kunna leda till en överhettning av en redan het ekonomi, pumpa upp priserna på bostäder, aktier och andra tillgångar till bubbelnivåer.

Per_Jansson

Per Jansson, Riksbanken

Per Jansson för fram sin förklaring i ett debattinlägg i fredagens DI, där han bemöter kritiken mot inflationsmålsfixeringen från Nordea-ekonomerna Annika Winsth och Torbjörn Isaksson.

Riksbankens försvar av sin låg- och minusräntepolitik har ofta varit abstrakt och otydligt. Det har handlat om att ”inflationsmålet med väl förankrade inflationsförväntningar har tjänat ekonomin bra” och att det är viktigt att ”hålla fast inflationsförväntningarna och dess normerande roll för lönebildningen”. Riksbanken har emellertid avstått från att tydligt beskriva varför detta är så viktigt. Av någon anledning har man inte velat utveckla resonemanget om varför deflation är något som kan vara mycket skadligt för en ekonomi, då den kan leda till en situation där Riksbanken står utan ammunition.

Kritikerna har ofta framfört att det inte har varit något problem med att inflationen har legat under målet. Det har, som i Sverige, istället gett goda reallöneökningar för många arbetstagare. Det är förvisso sant men det visar också på skillnaden i hur många tänker runt detta.

Ur ett individuellt mikroperspektiv kan detta vara riktigt men ur ett mer systemmässigt makroperspektiv blir bilden en annan. De alltför höga reallöneökningarna har ur det senare perspektivet med all sannolikhet lett till att arbetslösheten har hållits på en högre nivå än om inflationsmålet hade uppnåtts.

Kritikerna menar också att det är fåfängt och närmast korkat av Riksbanken att jaga en inflation som beror på externa faktorer, som fallande råvarupriser, teknologiska landvinningar och global konkurrens, som Riksbanken inte har något inflytande över.

Det är naturligtvis sant att Riksbankens påverkan på olje- eller järnmalmsprisets utveckling är obefintligt, men det är inte dess ambition heller, utan tvärtom. Målet med inflationspolititiken är att relativprisförändringar, bland annat till följd av de nämnda faktorerna, ska ske så smidigt som möjligt för att upprätthålla en ekonomis dynamik.

Det är fundamentalt att lära sig skilja på relativpriser och nominella priser. Teknikutveckling, konkurrens och flukturerande råvarupriser är ju inget nytt, men det har mycket sällan behövt leda till generellt fallande priser, deflation, under de senaste 60 åren. Detta till skillnad mot 1800- och det tidiga 1900-talet, inklusive 1930-talets depression, då Sverige och omvärlden hade återkommande deflationsperioder och deflationskriser.

Men ett land med en flytande växelkurs och en självständig centralbank som Riksbanken med ett positivt inflationsmål har ju möjligheten att ha en annan nominell prisutveckling än omvärlden då avvikelsen, som en högre inflation, ska leda till att växelkursen anpassar sig.

Den pågående svenska avtalsrörelsen visar vad som kan hända när förtroendet för Riksbankens inflationsmål börjar eroderas. Industrifacken har ju framfört löneökningskrav på 2,8 procent medan arbetsgivarna säger sig kunna gå med på högst en procent, med argumentet att fackens krav skulle leda till att konkurrenskraften urholkas.

Men om nu den svenska inflationen skulle klättra upp till 2 procentsnivån från dagens 0,4 procent så kan knappast facket krav anses som ohemula. Stiger våra priser mer än omvärldens så ska kronan försvagas i motsvarande takt.

Risken med att arbetsgivarnas krav är att inflationsförväntningarna sänks och blir mera deflationsförväntningar, vilket kan leda till allvarliga störningar i ekonomins funktionssätt.

Ett av de stora problemen med deflation är just att vissa relativpriser har mycket svårt att anpassa sig nedåt. Det gäller i synnerhet den mest prispåverkande faktorn av alla, lönerna. Erfarenheterna från 1930-talet liksom från de länder som har drabbats hårdast av eurokrisen och som har upplevt deflation, som exempelvis Grekland, Cypern och Portugal, är att nominella lönesänkningar är mycket svåra att få igenom. Kostnadsanpassningen har istället tagit vägen över dramatiskt ökad arbetslöshet.

Det andra och kanske än större problemet med deflation är att vissa ekonomiska kontrakt är låsta i nominella termer och inte kan justeras så mycket nedåt. Det gäller framför allt lån och just räntan.

Riksbanken, ECB och några andra centralbanker har visserligen trotsat det tidigare antagandet att noll var den nedre gränsen för räntan, men frågan är om de nu kan gå så mycket lägre än vad de gjort.

Problemet med deflation är att det som är rationellt för varje ekonomisk aktör också leder till stora skadliga effekter på makronivå. För med deflation så får sparare en real avkastning även om pengarna inte sätts i arbete utan stoppas in i madrassen eller hålls på ett nollräntekonto i Riksbanken.

Den enes sparande måste vara någon annans inkomst för att inte en ekonomi ska gå i baklås. Den japanska utvecklingen sedan 1990-talet kan illustrera detta. Ett mycket högt sparande i den privata sektorn har varit rationellt för varje aktör, trots mycket låga räntor, då deflationen ändå har gett dem en positiv realavkastning. För ekonomin som helhet skulle det vara en katastrof om nu inte den japanska staten gått in och lånat upp och spenderat detta överskottsparande.

Och i en lågkonjunktur så kan dessa både negativa faktorer förstärka varandra i en destruktiv spiral. Stigande arbetslöshet och med det stigande oro för den egna ekonomin gör att sparandet hos hushållen ökar liksom i näringslivet där man skär kostnader och drar ner på investeringarna. Detta ökade sparande har ingenstans att ta vägen, då få vill låna och investera, vilket leder till att ekonomin krymper i motsvarande grad. Det är i ett sådant scenario som den höga svenska skuldsättningen kan bli ett mycket stort problem, då låntagare är de riktigt stora förlorarna. Det är nog motiverat att Riksbanken gör vad den kan för att undvika detta.

 

Få mer av EFN

Missa inga nyheter, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.

Eller hitta oss i sociala medier

Missa inte senaste nyheterna!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få dagens sammanfattning inom ekonomi och finans.

Genom att prenumerera godkänner du att din e-postadress sparas för att vi ska kunna skicka nyhetsbrev till dig. Läs mer här.